Teach Children How to Worship Satan

Eftersom jag hyser stor kärlek till sånt som är gammalt och övergivet, speciellt byggnader (ibland folk) (gärna djur) så ville jag åka tillbaka till Beelitz-Heilstätten för att undersöka lite mer. Sist tog batterierna i min illvilliga kamera slut, just när jag och Anders kom in i det största och mest otäcka huset.

Dagen vi skulle åka vaknade jag med snuva, feber och larvigt högt blodsocker. (Det blir så när man är sjuk och diabetiker, för det är liksom inte nog illa att man mår dåligt av förkylningen tycker kroppen…thanks.)

Oh, well, vad är väl en kropp förutom lite fett och kött och annat kladdigt, den ska inte få vinna över mig! Jag, Anton, Anders och hundra liter vatten (som jag glatt gulpade i mig då högt blodsocker = supertörst) satte oss på pendeltåget och reste den ca 45 min långa resan till Beelitz-Heilstätten. Bilden ovanför visar er som inte vet, att det en gång i tiden (ca hundra år sen) var ett enormt modernt sjukhuskomplex för alla som fått tuberkulos. Vilket var de flesta, eftersom hus och samhälle var allt annat än sanitärt och fräscht förr.

Mina trognaste läsare minns att jag och Anders åkte dit för tre år sen, då skrev jag det här inlägget! Helt klart värt att läsa, då det innefattar spökbajs, Aphex Twin-gubben och annat läskigt.


Vi anlände till Beelitz, vädret var sämsta tänkbara för en svettig sjukling: 27 grader varmt och solregn. Rätt som det var öste det ner för att sen följas av gassande sol. Vilket i sin tur tillverkade någon form av tropiskt klimat.

Beelitz var lika välkomnande och glatt som alltid! Ungefär hälften av alla hus i den lilla staden ser ut såhär. Resten ser ut såhär fast minus spökkänslan och trasigheten.

När vi närmade oss första huset tittade vi in mot den gamla trädgården och luftningshusen som man satte patienterna i så det skulle få sniffa i sig frisk luft.

Beelitz visade sig från sin allra vackraste sida i solen! Se så det riktigt sträcker på sig i ljuset och grönskan.

Skorstenarna på baksidan av huset som jag kallar för “det första huset” eftersom det var det första huset jag gick in i när jag var här förra gången. Jag gillar det huset nu, det känns ganska välbekant och inte särskilt läskigt. Speciellt inte om man jämför med de andra…

Det märkliga med Beelitz är att allting inte har flagnat och förfallit i samma takt. Ja, det beror väl på olika förhållanden mellan väder och vind och var det är placerat och i vilket material det är byggt. Men titta på den här fina pelaren, den ser ju helt ny ut! Men den har stått där i hundra år.

Någon hade spikat för dörrarna, sist stod de öppna och välkomnande. (Eh, ja, okej, de stod öppna) Men, det var någon som hade bänt upp ena plankan så vi klämde oss in.

Korridoren var sig lik. Lång och ödslig med sorgsna lampor i taket.


Såg dock lite trasigare ut än sist, vad jag minns i alla fall.

En dörr in i ett av de många rummen som ligger i korridoren. Om någon inte haft sönder den längst ner, skulle även den vara ganska välbevarad.

De fina ryska anslagstavlorna som jag fotade förra gången också. Men de är ju så vackra!

Fönstren var sönderslagna nu. Tråkigt. Folk är så jävla efterblivna och bara “DUHÖHÖ, här bor ju ingen då kan vi slå sönder allt DET ÄR JU JÄVLIGT HÄFTIGT!“. Nej, det är meningslöst, precis som du. Hoppas de blev uppätna av allt spök som huserar här… Om ni jämför de här bilderna med de som jag knäppte sist, så syns det rätt tydligt att det blivit väldigt förstört av folk. Förut fanns det ju till och med gardiner och annan inredning kvar. Det stod saker i korridorerna minns jag. Men det gör det inte längre.

Är det inte vackert med allt solsken?! Sist jag var här var det ju i december, det var kallt, grått och blött överallt. Vilket visserligen skapade en fin stämning det med. En mer stillsam och melankolisk sådan. Beelitz själv verkade dock trivas mer i solen, trappan upp till övervåningen strålade glatt och bländade mig.

Den gamla matsalen med sina imponerande fönster. Och ett litet bord med tillhörande stol.

Det droppade och ekade i hela salen, golvet, vilket var täckt av damm och murbruk, hade små kratrar fulla med vatten. Ett litet månlandskap.

Solen tittade in genom ett litet rum.

Anton hittade en trappa som troligtvis ledde ner i alla märkliga tunnlar som verkar sträcka sig som ett slags mycel under marken i hela Beelitz. Sist höll jag på att ramla ner i ett hål i gräsmattan, och när vi tittade ner där låg det en lång, kolsvart, korridor som man bara kunde se för att det kom in lite dagsljus genom hålet. Det var kaklat och verkade ha hur många duschrum som helst… Vilket är det obehagliga med Beelitz, alla dessa duschrum! Varför? Det är liksom för många för att det ska kännas okej.

Anton ville gå ner och undersöka, jag och Anders ställde oss tvekande. (Det är ju helt svart där nere, du ser ju själv! Huga!) Jag nöjde mig med att fota det.

Vi gick vidare, till Antons besvikelse, till några andra rum och fotade där. Titta, tapeten är knappt förstörd eller flagnad alls här! Så fin den är. Undrar vad det varit för rum, med tre fönster till rummet bredvid.

Målat kakel, som nu var mest kakel.

Här var toaletterna. Alla dörrarna till dem stod öppna, men det var för mörkt för att fota. Nästan alla var sönderslagna också… På fönstret syns hur fuktigt det var den dagen.

Tittade man ut så strålade solen, men den nådde inte in i många rum, som stod svarta och fuktiga i brist på annat att göra.

Tapeterna låg som en hög med gamla lakan i det här rummet.

Och här var det inrett. I de flesta rummen på nedervåningen var inredningen snodd eller förstörd.

Jag hittade vad jag först trodde var en vev, men det var visst en klädhängare. En fin sådan.

Och en fin lysknapp. Tapeten ser så grov och fuktig ut. Det var den också.

Vi gick till det andra huset, där det förut var kök. Såg fram emot att få komma in och gå på den övervåningen, den var spännande sist.

Tyvärr gick det inte. Det var helt igenbommat. Inte ens sådär att vi skulle kunna ha slitit och bänt upp det, plankorna (och dörren från inuti huset som någon använt som blockeringsmaterial!) var fastskruvade med tjocka skruvar. Alla fönster likaså.

Vi gick runt huset för att försöka hitta något uppbrutet, så som i första huset, men utan tur. Jag fattade inte alls varför de hade stängt allting, sist jag läste så var det ju lite av stadens attraktion som lockade till sig turister och urban explorers.

Samma sak med huset efter kökshuset. Helt intrångssäkert. Det var nästan det hus som gav mig sämst vibbar sist, jag vågade inte ens gå in i det för jag blev rädd för något som jag glömt bort… Det var ett så kompakt mörker och när jag är på ställen som är övergivna litar jag på min magkänsla till 100%. Jag är övertygad om att den bygger på gamla instinkter, som har evolutionerats bort från “fly!” till “huh?“. Nackdelen med att vara högst på näringskedjan antar jag. Om första huset har 40% dålig vibb, så har kökshuset 50% dålig vibb. Det tredje huset har 100%. Det långa huset, längst bort, där mina kamerabatterier dog, har vissa rum som är 50% dålig vibb, och andra med 90%. Det är min helt vetenskapliga vibbkarta.


En solig och blöt väg upp till det långa huset. Det luktade extremt mycket tall, grönska och blöt asfalt. Det är ett så lurigt hus, det ser rätt litet ut framifrån. Men det är ENORMT när man börjar gå runt det! Det är mittemellan de där stora husen på flygfotot längst upp i inlägget.

Till min stora besvikelse så var även det här huset igenbommat. Även det med dörrar från rum. Tycker det känns lite… vet inte. Respektlöst. Bara för att den som nu äger marken äger husen, behöver ju inte denne ha sönder dem för att hindra folk från…att ha sönder dem?

Jag tycker det ser hemtrevligt ut! Frodig trädgård, sol och sommar. Behövs bara lite puts och nya fönster, sen så!

Det långa huset är långt. Jättelångt. Det var frustrerande att gå runt och försöka hitta en ingång att knöla sig in genom, när alla dörrarna på översta terrassen stod öppna.

Den fina ingången. Nu prydd med hakkors. Ja, vad ska man säga, vi var ju ändå i Tyskland.

När vi flåsade runt, blöta av svett och fukt, så hörde vi ett brak! Det kom härifrån, inuti. Lät som nåt stort som lossnade och föll ihop. Ingen aning om vad det kan ha varit. Men det gjorde mig mindre sugen på att gå in från den sidan av långa huset. Anders och Anton försökte bryta sig in genom ett fönster en bit upp, Anders ville inte hoppa ner på andra sidan och bryta fötterna. Jag tyckte det lät onödigt. Plus att jag visste att eftersom jag är sämst på att klättra skulle jag aldrig ta mig ut om jag väl tagit mig in. Och det vore jättejobbigt om det visade sig att huset var fullt av spök eller vansinniga mördare och monster.

Vi gick vidare. De här rummen är de finaste i hela huset. Kaklade i pastellfärger och de finns avbildade överallt på internet. Jag tror det är någon form av gamla operationssalar eller liknande. Med tanke på lampan som har funnits där. Den här.

LänkMen överallt vi letade var det låst, igenbommat och igenskruvat. Ska ni dit så ta med skruvdragare!

Ibland var det till och med så grundligt utfört att de hade murat igen dörröppningar. Jag fattade ingenting. Men skulle senare få en förklaring.

Slutligen hittade Anders och Anton en väg in. Genom ett fönster som någon sågat bort några metallspjälor från. Det var en bit upp, vilket såklart gjorde det omöjligt för mig att ta mig igenom eftersom jag är en liten osmidig stubbe. Mestadels följde jag inte med av anledningen, händer nåt vill jag kunna ta mig ut snabbt. Både ni och jag fattar ju att jag skulle fastna som en propp i det där lilla hålet om jag blev stressad. Så jag gav Anton min kamera och lät dem gå in själva. Jag planerade vänta utanför.

Kommande kort har alltså Anton knäppt, så jag vet inte så mycket om dem eller hur det var, utöver det han berättade när han kom tillbaka. Här är korridoren som mötte dem. Jag tycker om spindelnätsfönstret!

Det man både gillar och ogillar med Beelitz är som sagt alla de kaklade rummet. Vad vet jag, kakel kanske var det bästa och fräschade man kunde ha? Bara att spola av. Lätt att hålla rent på så sätt. Det jag tycker om med det är att det är i så vackra färger. Inte bara vitt. Här är det turkost och ser helt nytt ut!

Ett rum där det ännu fanns inredning kvar. Kanske finns fördelar med att bomma igen husen i alla fall… Men det gör ju så att jag inte kan komma in! Det är ju dåligt. Det här ser ut som någon form av badbalja, eller en tvättbalja.

Korridorerna i Beelitz är alltid långa, utan slut.

En skylt. Det ryska ordet för “Spök” …

… eller “Hattifnattar“! Ehe. Vilket sött litet hattifnattrum! Där kan de leva ostört och fladdra omkring.

Vad jag inte visste om Anton innan Beeliz är att hans magkänsla helt evolutionerats bort. Han har ingen som helst…sån. Eller självbevarelsedrift som jag kallar det. Han är helt enkelt helt orädd för mörka utrymmen fulla av spök, för att han inte tror på spöken. Eller något liknande otäckt. Han tycker bara att det är mörkt…. Spockbeteende säger jag! Det här fotot fotade han nere i ett rum som var såhär svart. Han har alltså gått ner i någon form av källare och ställt sig och fotat lite.

Här har han fotat trappan och alltså vänt ryggen till det svarta mörkret. Ja, ni ser ju själva, han är helt vansinnig! Jag vet ju vem som ska gå först och säkra alla läskiga hus efter att jorden har drabbats av apokalyps och zombier lurar överallt. Lysande! Jag kan fota det, från säkert avstånd.

Han slog på blixten för att se vad det var för rum han befann sig i. Det var tydligen ett slags maskinrum. (??) Troligtvis för el och ja…öh, sånt. Vad man nu har behov till, när man är ett hundra år gammalt sjukhus. Varmvatten kanske?

Rattar i fina gröna färger.

Och stora tankrar för…ja, sånt man behöver ha i sina tankrar. Inte vet jag, inälvor och folk som dött tänker jag mig, men så tänker nog ingen annan. De matchar i alla fall rattarna!

Efter det maskinrummet, gick han runt och hittade ett till maskinrum. Jaha? Ja, jag vet inte. Tydligen behövs det mycket maskiner för att hålla igång ett sjukhus. Som till en början säkert inte hade mer komplicerade saker än lampor och rinnande varmvatten.

Ett rum med oväntat fin inredning! Ett litet skåp! Och mycket murbruk…

Här är ett av de stora operationsrummen! Någon hade staplat det vackra blå kaklet till en hög. (Troligtvis inte han den arga i bakgrunden) Nästan allt kakel hade lossnat från väggarna. Rummen var inte alls fina längre, väldigt slitna tydligen. operationslampan fanns ingenstans att se.

Men folk har ju humor i alla fall! Och uppochnedvända kors.

Det fanns en övergiven monitorliknande grej. Är det en sån där som man ser sin puls på?

Ett batteri stod där och och flagnade för sig själv.

Samtidigt utanför: jag lessnade rätt snabbt på att stå och glo in i en vägg som tillhör ett spöksjukhus. Solen sken på mig, och det är få saker jag ogillar så mycket som när den gör det och jag samtidigt har feber. Jag snöt mig och gick därifrån efter 10 minuter. Jag vandrade planlöst runt huset och hade lite tråkigt, surade över att jag aldrig lärt mig klättra. Sen började jag gå mot första huset igen… som ligger ett stenkast från den här lilla ölstugan! HA! Jag ägnade mig glatt åt att prata knagglig tyska med det mycket tyska paret som ägde stugan. Sen ägnade jag mig lika glatt åt det här!

Inne i långa huset hade Anton och Anders kommit till ett mycket vackert (och kaklat såklart) kupolrum! Det skimrar som pärlemor i taket… Persiennerna verkar har gjort sitt dock.

En turkos dörr vars färg nästan vikt sig liksom tapeterna i rummen.

Dagens minst fräscha badkar. Anton sa att det dessutom stod i ett rum som var så litet att det enda som fick plats var just badkaret. Han lutade sig in genom dörren för att kunna fota det, du ser själv väggen där till vänster. Gillar inte rum som bara är ett badkar. Låter som om man kan låsa in folk där och låta dem ligga rätt länge.

Ett rum hade sina färgade glas kvar i fönstren. Undrar hur de såg ut när de var nya…

Efter det så började de vandra tillbaka. Slingra sig ut genom fönstret och upptäcka att jag inte var kvar. Hade jag blivit uppäten av spöken? Nej, jag satt bara och blev humlad på öl i en mysig liten stuga 100 meter därifrån. Hurra!

De anslöt sig till mig och kände sig lite hungriga efter att utforskande och fotande. Anton beställde in strips, Anders en gräddig svampsoppa och jag en tjock hemlagad pannkaka med varma körsbär på!

ÅÅÅH! Jag som älskar körsbär!! Det var himmelskt gott! Trots att kombinationen min feber och supervarma körsbär gjorde att jag svettades som ett djur! Mmmm, ändå värt det…

Nåväl, jag hade inte bara suttit och byggt en ölmage medan mitt sällskap var i det långa huset. Jag gick runt och snöt mig en massa också. Sen tänkte jag att jag ju kunde ta en promenad i den gamla trädgården, den kanske är vacker än, trots att den är förvuxen. Jag gick runt lite på måfå, tittade på luftningshusen. (De var helt tomma inuti)… och då såg jag något som skymtade bakom träden. Längre bort. Jag började gå dit, hade aldrig varit där förut, då jag utgått ifrån att det bara var trädgård åt det hållet.


Då helt plötsligt reste sig det här upp från grönskan! Vafan!? Hur har det kunnat gömma sig bakom träd och buskage?! Det är ju ENORMT! Jag ville inte utforska själv och utan min kamera, så jag väntade in Anton och Anders. Sen gick vi dit i samlad grupp, mätta och belåtna.

På vägen dit träffade vi två gubbar som också var ute och fotade. Anders pratade lite med dem och det visade sig att de visste varför hela Beelitz var igenbommat. Två dödsfall hade inträffat här. Varav ett var ett mord… Den ena som dött var en ung kille som skulle klä ut sig till spöke, för att skrämma någon annan (…suck. Folk…) och ramlat ner i ett hål och slagit ihjäl sig. Lite av ett klassiskt “skylle sig själv”-fall. Det andra var dock obehagligare, det var en ung tjej någon slags got/lack & läder-modell som varit i Beelitz för att bli fotad av en man, som sedan av okänd anledning slagit ihjäl henne med en stekpanna! Obehagligt. Men ja, såna här ställen drar väl till sig en del märkligt folk antar jag. Tydligen hade markägaren åtalats för att husen varit osäkra och farliga och blivit tvungen att betala skadestånd samt bomma igen husen. Så, det förklarar väl en del.

Men ändå… tråkigt.

Av någon märklig anledning så var det här stora huset mycket, mycket mer förfallet än alla de andra. Jag undrar varför. Det är liksom inte så att det är lite mer förfallet, det växer ju, bokstavligt talat, en skog på/igenom taket!

Det växer en skog längs med väggarna och, ja, allt annat, också.

Ja, som du ser. Stort! Det här var alltså ett av de stora husen från flygfotot, som jag hittat. Vi kröp in under stängslet, men det var sån jobbig terräng att ta sig fram genom, så vi beslöt att prova en annan väg.

Det bara fortsatte och fortsatte… Vi gick, det regnade, vi gick mer, solen började gassa.

Baksidan av huset, med en lustig liten fris bestående av glada små damer.

Där fanns också stora bokstäver. UTENT? Vad hade det stått där? Några bokstäver låg utspridda runtom, bland träden och buskarna.

Anton lyckades hitta ett ställe där stängslet var nerböjt så att jag, precis, kunde åla mig över det. Vi gick in i det enorma huset, via ett fönster som var trasigt och nu fungerade som dörr. Taket hade rasat in. Det slingrade sig växter överallt.

Och det var otroligt mörkt! Troligtvis för att det var så stort. Men det var helt urblåst. Bara tomma rum återstod.

Trodde jag. En bit in i den långa korridoren stod en gammal säng. Det såg ut som en skräckfilm och jag blev lite nervös. Obehagsvibbarna höjdes, av ingen anledning jag kunde komma på, jag ogillade bara huset. Det var så stort och jag förstod inte varför det var så mycket mer förfallet än de andra. Det kändes vilt och konstigt.

Jag gick ut och fotade lite runtom istället, Anders och Anton gick runt lite mer i huset, men det var helt tomt. Inget att se. Jag såg något längre bort bland träden, något hus. Det är alltid så, att så fort man tittar längre bort, in i skogen så finns det alltid mer hus. Och mer hus. Och sen lite mer hus på det. Beelitz tar aldrig slut. Det är som om det, liksom skogen som växer in i husen, växer in i skogen. Som om hus, liksom svampar, ploppar upp där och var bland träden.

Några av luftningshusen i trädgården i en annan stil, de är vackra, men även de helt tomma. Måste ha varit ganska trevligt att sitta där och prata och insupa den friska luften. Titta på den välskötta trädgården, full av välklädda sjuksystrar och doktorer. Att ha kommit bort från den stinkande, sotiga och lusproppade bakteriehärden Berlin var.

Innan vi tog tåget tillbaka till Berlin så ville jag att Anton fotade vad Anders sett när han stoppat in huvudet i det tredje (och läskigaste) huset.

Här är ett foto någon annan tagit, det är tydligen som någon form av föreläsningssal. Det var den Anders tittat in i. Men den såg lite annorlunda ut nu…

Anders sa något sånt som Anders säger när han blir lite rädd/upprörd “Näe!…” eller “Huh, vafan!“. Då förstod jag att det var något mycket intressant där inne! Det var det. Anton fick klättra upp och fota in genom fönstret. Det verkade pågå en föreläsning.

Där går dom på perrongen, jag irrade runt och febersvettades så mycket att min lugg låg i stripor… Torkade mig med servetter, men blev lika äcklig igen. När vi kommit till Berlin var det tusen stationer hem till Anders från där vi landat med pendeltåget. Tunnelbanesystemet i Berlin är så sjukt stort! Ingen ville sitta bredvid mig på tunnelbanan för jag såg så svettig, blek och äcklig ut. En liten tant försökte fråga hur sjuk jag var, men jag orkade inte förstå/prata tyska och ursäktade mig bara.


This entry was posted in Mina foton, Övergivet, Resor. Bookmark the permalink.

4 Responses to Teach Children How to Worship Satan

  1. Sofia says:

    Ja, samma här. Nu är jag ganska feg av mig, men det var ändå sjukt spännande! Hoppas att få göra om det och hitta något coolt övergivet ställe igen snart!

  2. Maggie says:

    Så häftigt! Åh vad jag skulle vilja göra något liknande! Har sedan barnsben känt en enorm fascination för sådant här, övergivna hus och dess historia, men har aldrig haft lyckan att dela det med någon.

  3. Sofia says:

    Varsågod! Haha, tur att någon är fegare än jag! :D

  4. Österomberget says:

    Häftigt!
    Tack för alla bilder, då behöver jag inte själv åka dit. Jag skulle nämligen våga gå in i något av husen!