Your hair is like meadow grass on the tide

Jag blev hastigt kallad till Avesta för att passa en liten hund och två katter i mitt barndomshus. Jag tog mina katter och åkte. Efter fyra dagar, när mitt tåg skulle ta mig ner till Stockholm, och mina föräldrar och mina två katter (och den lilla hunden och de andra två katterna) skulle åka upp till fäboden så bestämde jag mig för att strunta i mitt tåg. Det var bland de bästa besluten jag fattat i år. (nä, jag vet, “då kan jag ju inte gjort många”, men jag gör hellre intressanta eller okloka beslut, det blir bättre bokmaterial av dom.)

                 Det var precis vad jag behövde.

Jag blev välkomnad av en solpelare. Fäboden bjuder alltid på de mest magiska sidorna av naturen när jag kommer dit. Jag är tacksam.

Det firades en andra midsommar i Mångberg. Det firas lite senare i många fäbodar runt Siljan eftersom de inte kan eller vill konkurrera med Leksands midsommarfirande. Det var för varmt för folkdräkt, jag hade tänkt ta på mig den, så jag plockade blommor istället och band mig en krans.

Än slank han dit, å än slank han dit, men efter lite extra jobb så kom han upp i alla fall. Till och med far fick hjälpa till, jag skyllde på att jag skulle filma allt. Sen slarvade ändå Instagram bort min film, så det får bli medhjälp till att resa stång nästa år för min del.

Miró var så glad över att äntligen vara  fäboden och kunna springa i gräset och jaga småflyn att han räckte ut tungan i Stockholms riktning.

Jag nöjde mig med att fånga röda små söta bär.

Biggles tillbringade kvällarna på bordet på altanen, lystet tittandes på fladdermössen som flög in mot lampan för att fånga nattfjärilar. Jag tror dock han insåg att hans knubbiga lilla tass var för långsam för att kunna fånga dem.

Det här är ett litet härbre, jag tycker så mycket om det. Det var mitt i natten men ljust som på eftermiddagen, och jag tog en nattpromenad. Jag älskar verkligen de ljusa sommarnätterna uppe i Mångberg. De är som inget annat. Önskar jag kunde spara dem på burk och plocka fram mitt i mörkaste midvintern.

Dammen låg stilla och blank i sommarnattens ljus.

Jag hittade en liten ensam prins. Han satt lugnt kvar i min hand och verkade tycka om värmen. Jag lät honom sitta där ett tag.

Där sover jag gott och lyssnar på när fladdermössen kvittrar när de ekolodar av luften utanför fönstret.

Sigge sitter och ser fundersam ut. Troligtvis önskar han pustande bort solen, luddiga lilla björn.

Det lilla huset som står på ängen, och som ingen riktigt vet vem som äger.

Någon hade byggt en bo vid en hink. Det var dock tomt. Både hinken och boet.

De vackra tecknen som ser magiska ut, och som är målade på skorstenen på huset som är till salu. Kan du inte köpa det och rädda det från en ensamhetsdöd? Det är jättefint, men behöver en ny grund och har en skorsten som behöver pysslas om. Men det är så ledsamt att ett hus ska behöva förfalla nu, när det hållit sig fint så länge.

Det här lilla huset står på samma tomt. Jag tycker om att det är öppet i en fin trekant med mönster av stockar. Undrar vad man har det till, kanske redskap, kanske något annat.

Ludd i vattenbrynet. Sjöludd.

Att ligga i gräset och läsa “Skugglegender” och njuta av de sista timmarna av andra midsommarhelgen innan tåget tog mig till staden igen.

Så, nu är jag hemkommen till min lägenhet igen. Det är varmt och öde här. Fönstret är öppet och jag hör varje löv prassla i vinden. Bilarna är få och avlägsna. Och det är så fruktansvärt tomt utan mina små ewoker! Hur ska jag överleva flera veckor utan dem? Vem ska jag klia? Vem ska jag knuffa på för att denne snarkar vid min kudde? Vem ska jag prata med när jag kommer hem från jobbet? Vem ska sakna mig när jag inte är hemma?

Andra semesterveckan tillbringas i södra delen av landet, i den himmelsblå staden och i tivolistaden, nu när Dalarna är avklarad och ewokerna ändå är på grönbete. Jag ser fram mot att åka tåg genom röda hav av vallmo.


This entry was posted in Dalarna, Mina foton, Personligt. Bookmark the permalink.

Comments are closed.