I wish I were a girl again, half-savage and hardy, and free

Jag har blivit utmanad av Carolina att lista tio böcker som har haft betydelse för mig. Det är alltså inte de bästa, utan de som har påverkat mig mest. Det blev för långt att lägga ut på fb så jag tog mig tiden att lista dem här istället.

Här är dom, helt utan inbördes ordning:

 

Järn och människor – Pär LagerkvistJarn och mannis1.jpg

Jag tycker förvisso om  allt som Lagerkvist har skrivit, från när han var ung och arg, till när han blev äldre och existentialist och sen gammal och grubblande. En fascinerande människa, jag är glad att han skrev böcker så det går att läsa hans tankar än. Hur som helst så är jag en sucker för novellsamlingar, och det här är en av de bästa och mest intressanta som skrivits. Den publicerades 1915 i skuggan av första världskriget och det tornar alltid som ett orosmoln av rädsla genom alla novellerna, ett molande hämndbegär finns också närvarande. Alla människor som novellerna handlar om har en relation till kriget, om inte de själva varit med så har någon i deras närhet varit det. Det är gripande noveller, och liksom Lagerkvists alla noveller så händer det mycket på kort tid, beskrivet med hans korthuggna och vackra och precisa språk. Han har liksom tagit det bästa från en lång roman och gjort det extra starkt och explosivt genom att fokusera på det så starkt.

 

Kolarhistorier – Dan Anderssonkolarhistorier

Jag tycker om allting som Dan Andersson skrivit också. Speciellt hans dikter, om du får chansen så läs dem, det är en vacker bild av Sveriges alla ändlösa och kalla skogar, myrar och ödemarker som Andersson vandrat igenom som fattiglapp. Myter, hårt och tungt arbete, trolldom, fattigdom och slitna människor är vad han skriver om. Kolarhistorier är en novellsamling som rör alla dessa ämnen; där finns mannen som säljer sin själ till djävulen, om själarna som trängs runt kolarens eld ute i skogen för att få berätta sina historier, om de som skulle fara till julottan i släde men går genom isen på sjön. Det finns alltid en underbar längtan och ett svenskt vemod i Anderssons noveller, jag önskar verkligen jag kunde skriva så jag med, men det är omöjligt. Man kan riktigt höra hur han sitter i skogen i sin lilla jordkoja och lyssnar på hur andra sotiga gubbar berättar historier som dels är skrönor, dels sanning, dels önskningar eller farhågor, och skriver ner allting.

 

Nekrofilen – Gabrielle Wittkopnekrofilen

Aldrig har väl någon skrivit så vackert om något så äckligt! Nekrofili brukar oftast vara något som folk tar till för att äckla eller skrämma andra med, något man gör skräckfilmer av. Wittkop gör precis tvärt om, hon skriver om nekrofili för att visa på något annat, jag skulle inte kalla det vackert, men hennes språk är så otroligt vackert, det är som om iskristaller skulle vara om de vore ord. Sprött och kallt men vackert. Det är rätt äckligt emellanåt, men samtidigt något som ingen annan bok någonsin beskrivit på ett sånt här sätt. Det är säkert en bok som äcklar de flesta, men jag tycker att man borde ge den en chans, den är ensam i sitt slag och väldigt konstigt vacker.

 

Höst – Selma Lagerlöfhost-lagerlof_selma-20827526-frnt

Många tror att Lagerlöf var en gullig sagotant som skrev om små pojkar som åkte på gäss mest, men den bilden av henne är verkligen helt skev. Hon, liksom Dan Andersson, blandar realism med folksägner, myter och trolldom. Det är som små inblickar i ett gammalt Sverige, med fattigfolk i små byar, rikt herrgårdsfolk, allt det som bor i de stora svarta skogarna och en hård vardag. Jag har aldrig tänkt på Lagerlöfs språk, vilket betyder att det är ett oklanderligt bra språk men inte särskilt vackert, vilket är sant, men hon tar istället igen det genom att vara en fantastisk berättare! Hennes noveller griper en vid hjärtat och håller det sedan i ett fast grepp. (Kejsaren av Portugallien är till exempel en av de få böcker som fått mig att gråta) Det märks hur hon har förfinat sitt berättande genom sitt författarskap då det här blev hennes sista bok.

 

Mästaren och Margarita – Michail Bulgakowe3a60f7d-e99e-4708-ae85-2301c7c66946.png

Mästaren och Margarita handlar om hur fyra onda andar, i form av en stor katt och tre märkliga män, besöker Moskva (min favorit, Behemoth – den svarta katten, stor som en gris, som skjuter skarpt och alltid är lite full) och vänder allt upp och ner. De lurar stadens invånare i sina fällor, genomskådar deras girighet, fåfänga och feghet och ger dem än blodiga, än förnedrande straff för sina synder. Det är väldigt roligt och surrealistiskt, och det är sällan en bok lyckas med att vara rolig måste jag säga! Flera scener minns jag än, trots att det var längesen jag läste den. Det finns också en kärlekshistoria mellan Mästaren, en författare som blivit utfryst av den litterära eliten, och Margarita, och deras kärlek är motpolen som på något fint sätt väger upp allt det kaos som de onda andarna ställer till med.

 

Den allvarsamma leken – Hjalmar SöderbergDen-allvarsamma-leken-Hjalmar-Söderberg

En alltid lika aktuell bok, som trots att den publicerades för över 100 år sen (1912) så är den alltid lika aktuell. Den handlar om den där kärleken som aldrig tycks lämna en, hur mycket man än kämpar för att skaka av sig den. Arvid och Lydia hade en intensiv kärlekshistoria ihop som unga, tills hon lämnar honom för en annan. De träffas senare i livet, när de båda är gifta, ingen av dem känner för sina respektive så som de känner för den andre när de ses igen. Så, förutom noveller om svenska skogar och mystik däri, så är jag en sucker för omöjlig kärlek. Jag vet inte varför, men det är något desperat, melankoliskt och hopplöst som gör allting så mycket mer intensivt. Och dessutom är det som det ligger en romantisk slöja över alla berättelser som utspelar sig i Stockholm i början av förra sekelskiftet, utan att jag egentligen inte vet varför det är så heller. Kanske är det den här bokens fel allting? Hoppas.

 

Den blå rullgardinen – Agnes von Krusenstjernaden-blå-rullgardinen

Okej, lite fusk här, det är ju egentligen en lång följetong i omfånget 7 böcker. Men om man fuskar KAN man se dem alla som EN LÅNG bok! Ha! Jag har för mig om att jag bedyrat min kärlek till denna bokserie förut, men den innehåller verkligen allt man kan önska. Och då menar jag verkligen ALLT. Kärlek, hat, hämnd, incest, förbjuden kärlek, olycka, död, mord, homos, dandys, Stockholmsliv, lantligt liv, våld, dekadens, vackra naturskildringar, vackra stadsskildringar, familjehemligheter, drama, sex, sägner, svek och så vidare. Det är som om Days of our lives skulle utspelat sig i Sverige i början på förra sekelskiftet (instant romantiskt för mig alltså) och varit bra! Som du förstår så blev det såklart STOR SKANDAL när Krusenstjerna släppte dessa böcker, de innehöll ju (som just nämnt) allt som dåtidens moral förbjöd. Men framför allt: samlagsskildringar! Som dessutom en kvinna skrivit, huga, de får ju inte veta något om sex! Bokserien censurerades hårt, till många samtida författares vrede, och kallades “En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet” – en anledning så god som någon att sätta igång att läsa alla böckerna!

 

Förvandlingen – Franz Kafka1149

Den här boken ligger till grund för allt jag skriver. Den handlar som du nog redan vet, om Gregor Samsa som en morgon vaknar upp i sin säng och har förvandlats till en stor skalbagge. Typiskt. Såklart är det väldigt jobbigt rent praktiskt att vara en skalbagge: man får inte längre på sig sina kläder, man har inga händer att öppna dörren med, ens familj tycker att man ser vidrig ut och man börjar oroa sig för hur man ska kunna gå till jobbet och fungera där. Det är såklart något sorgligt och hjälplöst över Gregor, han vill ju inte vara en skalbagge, och jag tyckte synd om honom. Det mest underbara med den här drömlika berättelsen är hur naturligt Gregor accepterar att “Jaha, ja, nu är jag en stor skalbagge, det är ju besvärligt men nu får jag försöka lösa det här”. Det bästa surrealistiska böckerna skriver aldrig om hur konstigt och surrealistiskt något är, utan bara accepterar det som något naturligt. Så som det är i ens drömmar! Jag älskar det! Jag är svag både för metamorfoser och för drömlika scenarion. Som det faktum att Gregor ändrar storlek med jämna mellanrum, det nämns inte, men rätt som det är så är dörrhandtaget omöjligt långt ovanför honom, för att han i nästa sekund knappt får plats under sin säng.

 

Ögats historia – George Batailleogats-historia

Snuskets snusk! Jag minns hur jag läste den här boken när jag var…jag tror 16-17 år. Och satt och gapade och tänkte “Whuuuut?! Får man skriva sånt här? Går det ens? Eldar man inte upp såna här böcker!?” för att sen sträckläsa ut den. Även den här boken har inspirerat mig mycket i hur jag vill att mina böcker ska vara. Men det är en konst att kunna skriva exakt vad man vill, det finns ju alltid en skam inför att någon man känner/en kollega/en familjemedlem ska läsa det man skrivit och reagera på samma sätt som man själv gjorde och så måste man gå med en påse på huvudet resten av livet. MEN, nu skulle det ju handla om boken. Huvudpersonen är en ung man och en ung kvinna, vilka båda hänger sig helt åt sina märkliga lustar, oavsett hur konstiga de ter sig. De gör en form av sexuell resa, nästan drömlik den också, och surrealistiskt snuskig, från oskyldiga ungdomar till vuxna som träder in i en kyrka där de träffar en präst en ödesdiger dag i ett sommarhett Spanien. Det blir hela bokens kulmen, vad som byggts upp från början. Men förutom en massa snusk finns där också väldigt vackra filosofiska inlägg som Bataille väger upp väldigt bra mellan allt sex.

 

Svindlande höjder – Emily Brontëbronte-emily-svindlande-hojder1

Åh, så mycket olycka – så mycket olycklig kärlek! Det finns så mycket dolda budskap genom hela historien, så många tvetydiga scener och så många allegorier. Det är en mustig bok. Tjock, och sjudande och giftig, men även karg och hård. Den handlar om Catherine som växer upp i en rik familj med sin bror, en dag kommer deras snälla far hem med en pojke han hittat på gatan i London, Heatcliff, som skall bli en del av familjen. Catherine och Heatcliff fattar allt med tycke för varandra och i tonåren blir de kära, men en olycka sliten dem ifrån varandra och en lång, lång historia om deras obesvarade kärlek tar sin början. Kärleken är så intensiv och uppslukande att den förs över ner till nästa generation, och lever vidare där. Det är mycket olycka och våld, mycket bitterhet och hämnd som dväljes mellan de två gårdarna i det karga engelska landskapet. Övernaturliga fenomen dras in i kärleken, desperation och död. Och något jag aldrig kommer förstå är hur någon som Emily Brontë, en ung kvinna som suttit inlåst i ett hus på landsbygden hela sitt liv, endast sina syskon som sällskap, inget socialt liv och ingen egen erfarenhet av kärlek, kan har skrivit detta… någon av de mest gripande och passionerade kärlekshistorierna någonsin. Hur gick det till? Hon måste ha koncentrerat alla sina egna önskningar, sin egen passion utan utlopp och sin egen sexualitet, ner i en bok och på så sätt lyckats få det så pass intensivt.


This entry was posted in Bästa tipsen, Böcker, Personligt. Bookmark the permalink.

Comments are closed.