Outta her nightmare and back into mine, from her to eternity

Den här veckan har varit en av topp tre värsta veckorna i mitt liv. Kanske den värsta. Den började illa och slutade värre. Våren är den jobbigaste tiden på året, jämt. Vecka nio. Om sjuttiotvå minuter är den slut.

Jag har blivit duktig på att inte älta, på att inte tänka på det förgångna. Författare lever i det förflutna sägs det, det är inget jag håller med om. Själv har jag bara ett absurt gott minne, jag kan minnas hela konversationer, vad folk hade på sig den och den dagen, hur det luktade i det där rummet vi satt. Jag väljer bara inte själv vad jag ska komma ihåg, det är vissa saker som etsas fast. Det tolkar jag som tecken på att de bör skrivas om.

Nu är det mindre än en timme kvar.

Jag har haft otroligt livliga drömmar som jag kommit ihåg ovanligt väl senaste veckan. Kanske är det den grå, elektriska fettklumpen som är jag som gått på högvarv så mycket att nätterna exploderat. En av drömmarna var underbar, den har jag skrivit ner för framtida bruk och vågar inte berätta om för någon. Två andra var fruktansvärt märkliga, tjocka reptilers muskler mellan mina tänder, kroppar fyllda till bredden av ruttnande kött, hud tunn som papper och sprickfärdigt under mina fötter, en bytta med smör som mottog ekivoka instruktioner via en kniv.

Mindre än fyrtiofem minuter kvar.

Det glädjer mig att ha en bra kontakt med mitt undermedvetna, det gör mig tjänster. När idéerna tagit slut kan jag alltid lita på henne. Hon fiskar fram något snart, någon natt spinner hon bra drömmar åt mig och får mig att minnas dem. Det känns som fusk, det kanske det är, men det spelar inte mig någon roll. Ta vad du kan och gör något bra av det.

En halvtimme kvar.


This entry was posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt. Bookmark the permalink.

Comments are closed.