Your house is so soft and fading, as it soaks the black summer heat

Eftersom alla älskar att titta på andras semesterbilder så kommer här en sammanfattning av Rom. Förutom att vi blev tvungna att byta hotell, då det första visade sig inte vara i närheten av det rum vi bokat eller fått se bilder på (och dessutom inte hade ac, en rimlig toalett, väggar utan kladd som såg ut som blod eller mer än en fungerande lampa) så var staden vänlig mot oss. Framför allt skönt att kunna panikboka ett hotell tolv på natten, och få ett fint och hyggligt rum. Jag har inte ens högre krav än att det ska vara rent och man själv ska kunna göra sig ren på rummet och ha en bra temperatur, Albertssonhotell är kända för tveksam standard (som det där som låg bredvid ett rum som hade dörren klädd med päls, eller det där som hade en toalettstol mitt på golvet i rummet, eller det som låg granne med ett övergivet spökigt fängelse) men även jag har en gräns…

Första stoppet var Capuchinmunkarnas krypta, de har förstått vad fler borde göra med sin kropp efter att medvetandet sagt tack och farväl och eventuellt begett sig till andra platser eller lösts upp i rymden: konst av sitt skelett. Inget mer, inget mindre. Väldigt vackert och fyller ett bättre syfte än att bara bli till stoft under jord/i en ugn. Hela taket var utsmyckat i spetsliknande formationer och mönster, allt av olika sorters ben från munkarna själva. Även lamporna var av ben, pelarna också.

Jag smygfotade dem trots fotoförbud, eftersom jag tycker att fotoförbud är så himla dumt. Eller, jag förstår det i och med att 99% av alla turister inte bara verkar vilja ha så fula bilder som möjligt och använder blixt, utan också förstör målningar och gamla ting med detta otyg. Men, om man är diskret och respektfull och aldrig skulle komma på tanken att använda blixt, så tycker jag att det är okej. Plus att många kapitaliserar på saker som inte är tänkt att vara någon form av kassako, tänker mig att munkarna skulle bli glada över att fler får se hur vackert de gjort. Samt att fler vill besöka dem. Så, end of rant. Eller nej, stor eloge till receptionisten som på löpande band skällde ut folk som kom dit med alla kroppsdelar hängande utanför kläderna och skrek åt dem att “This is not the beach!” och sedan gav dem valet att ta på sig en lånemorgonrock eller dra. Precis som jag inte fattar blixtförstörarmänniskor fattar jag inte de som tar på sig de minsta kläderna de har för att besöka religiösa platser (där det dessutom på riktigt hänger döda människor). Vill du ha pyttesmå kläder på stan – fint, ha det. Vill du besöka andra personers religiösa ställen – respektera deras dresscode eller ha pyttesmå kläder någon annanstans. Jättelätt att förstå. För en del. Jag är inte det minsta religiös men det känns inte som någon större tankenöt att klura ut att man ska visa respekt när man går till andras religiösa byggnader.

Nåväl, det var som sagt vacker och spännande med munkarna, besök dem nästa gång du är i Rom. Deras krypta ligger centralt, 5 min från Fontana di Trevi, 7 euro i inträde tror jag det var, arg krutgumma i receptionen ingick.

Katakomber fanns det gott om, efter mycket efterforskning kom vi fram till att Domitillas katakomber verkade vara de bästa, baserat på mängd/längd. Blev inte heller besvikna! De ligger en bit utanför centrum,så det var buss som gällde. Varning för att försöka kommunicera med busschaffisarna, de blir superarga och skäller ut en. Som tur är på italienska så man förstår inte alla förolämpningar. Eller vad man gjort för fel när man frågat om bussen stannar vid en speciell hållplats eller tunnelbanestation. Så kan det vara. Fördelen är att alla bussar har ac, och när det är 35 grader och ens kläder sitter fastklistrade på kroppen så står man gladeligen ut med folkilskna chaffisar.

Väl framme fick vi en jättebra guide, Lorenzo, som var både underhållande och informativ. Väldigt bra med galghumor när man arbetar på ett ställe som han. Det är alltså 17 km av katakomber vid Rom (varför de ligger lite utanför innerstan kan ni säkert räkna ut själva, om inte: ruttnande lik, flugor, äckligt, osv.) men turen man går på tar en timme och innefattar kanske 5% av de tre våningar av katakomber som finns. Alla är inte ens kartlagda, på kartan vi fick se slutade bara gångarna i ingenting, ingen har orkat/haft pengar till att utforska allt. Det man bör veta är väl att det inte ligger öppna skelett överallt. Alla gravar som tillhört fattiga är intakta, och därför igenmurade. De rikare gravarna är plundrade, och då är det bara ett hål i väggen, kanske någon tand eller ett litet ben kvar. Det finns dock några få bevarade skelett, vi fick se tre-fyra stycken (se ovan). Men historierna om alla som gått vilse nere i de kolsvarta gravlabyrinterna och hur läskigt det måste varit för alla som arbetade med att begrava folk när katakomberna var aktiva, var mer spännande än benen. Åk dit och titta! Tänk på att det är trångt och mörkt, så är du klaustrofobiskt lagd är det inget för dig. Kände själv att det blev lite väl instängt ibland.

Och ta en glass på det lilla fiket som finns på vägen till Domitilla, de har “egg cream/salty peanuts”-glass där, låter äcklig, men det var den godaste glassen jag åt på hela resan! Salt och krämig och med god kolasmak. Mums!

Domitilla hade en underbar stor trädgård också.

Fontana di Trevi sken nyrenoverad och vit, svulstig och överdådig som all konst i Italien, det är ju därför man älskar den. För mycket av allt är så bra.

Colosseum stod kvar.

Och inte långt därifrån låg Sankt Valentin och tittade på passerande besökare.

Kön till Peterskyrkan var som alltid absurt lång, till och med i stekande sol, förvånad över att inte fler personer kokades ner till små pölar och kön blev kortare men tyvärr. Så det absolut svulstigaste och vackraste innehållet fick vara obesökt denna gång.

Ett stenkast därifrån låg en av få ryska, ortodoxa kyrkor som finns i Rom. Detta var den första som byggts i stan på nästan tusen år, uppförd runt 2012 har jag för mig. Vacker var den i alla fall, magnifika och snirkliga detaljer. Tyvärr stängd då det var siesta och vi var de enda som var ute och rörde på oss i solen.

Inte helt otippat så fanns det såklart ett litet boende för hemlösa katter bredvid ryska kyrkan. Åh, kattälskande folk alltså! Flera små hus, som liknade hundkojor, stod utplacerade i en liten dunge, vatten och torrfoder låg i skålar och flera katter låg utspridda och jäste i värmen. Två av dem sprang fram till mig och ville gosa när de kände att jag var desperat efter att få kattnärhet efter flera dagar utan mina egna små. Känner mig alltid så inkognito när jag är i varmare länder, gömmer mig för värmen bakom hatt och solglasögon, men vad ska man göra? Förutom att åka mycket buss då och bli lite svalare…

Och som sagt, det jag älskar med Italien, och katolicism överlag, är att det är så mycket av allting hela tiden. Alltid för mycket. Finns inte en enda outsmyckad centimeter i deras kyrkor. Älskar det. Tror man inte på Gud får man i alla fall ett gratis museibesök och dränks i konst och vacker arkitektur och guld och målningar och skulpturer och reliker osv. Det är verkligen underbart. Och man vet aldrig vad som väntar, det här var två relativt diskreta kyrkor, på utsidan i alla fall.

Vi bodde granne med en kyrka, en av de sista dagarna gick vi in, träffade Roms gulligaste och mest puckelryggiga lilla farbror som jobbade i kyrkan. Han ville visa oss allt, så himla glad över att vi ville beundra allt.
– You have… is here…. relics, yes? sa han och drog med oss in i ett litet rum där det såklart fanns reliker. Jag förklarade att vi inte hade en aning om att de ens hade det, han förstod inte ett ord av vad jag sa, men visade glatt upp en bit från Jesus kors för mig, infattad i glas och guld.  Hade ett långt utlägg på italienska om det. Frågade sedan på italiengelska var vi kom ifrån, när vi sa Sverige sa han
– Oh… I …hmm… protestants?
Jag sa ja, i tron att om att ateister nog inte ens existerade i hans världsbild.
– Yes, um… it is ok. Here! sa han och verkade vilka sträcka ut en hand mot avfällingarna från norden, gav oss små kort med helgon på. Jag sa på min fruktansvärt dåliga italienska att hans kyrka var magnifik och konsten var vacker och då blev han om möjligt ännu mer puckelryggig av genans och stolthet.

Kan dessutom inte ens börja förklara hur mycket jag tycker om cypresser, och hur de alltid ser ut som svarta pelare i den vita solen. De italienska trädgårdarna är så fina och utstrålar en torr elegans.

Har nu äntligen fått min dos av övermäktig sommarhetta, kommer klara mig hela vintern. Känns som om jag fortfarande har eftersvettningar, kroppen hettar om nätterna, trots den kyliga svenska sommaren. Men oklart om det kommer gå att vänja sig av med att äta två glassar om dagen.


This entry was posted in Bästa tipsen, Foton jag tagit, Konst, Resor. Bookmark the permalink.

Comments are closed.