Cutting its way through my dreams like a knife

Det känns så konstigt att inte ha ett manus att skriva på, jag måste sysselsätta mig på andra sätt. Skriva något annat än manus kanske, små fragment och fantasier för nästan ingen annans ögon än mina? Allt skrivande är en bra övning, även det som inte bli bra, har jag hört. Jag har målat ovanligt mycket, känns ibland som en märklig syssla, men jag kan hitta ett motiv som jag verkligen tycker om. Sen målar jag det, om och om igen, som en besatt, tills jag känner mig klar med det. Samma motiv. Det är märkligt lugnande för hjärnan och själen att göra detta repetitiva arbete. Igår natt tog akvarellpapperet slut, samt min ultramarinblå och skogsgröna. Kommer uppdatera “till salu”-delen här med lite nytt snart. En annan besatthet jag har är en parfym jag köpte för några månader sen, den här. Vid första sniffet avskydde jag den och ångrade att jag sprejat på mig den, tyckte det luktade gift. Men ju mer jag luktade på handleden, desto mer tyckte jag om dess doft av tjära, nyhuggen ved, vanilj, läder och gammal bok. Nu lägger jag en droppe på huden innan jag kryper ner i sängen. Doften är som en mystisk dröm om nattskog och äng och eld. Jag inbillar mig att den framkallar underliga och intensiva drömmar.

Har läst en massa också (bland annat min första e-bok – framtiden!), knappt lämnat sovrummet idag. Varför känns det alltid som om man måste fyllas av något, ständigt skapa eller insupa vad andra skapat för att inte vittra bort? Konst, litteratur, musik, film, tankar osv. Känns som om mitt intellekt är en gammal eka med hål i botten, som jag hela tiden måste ösa vatten ur för att den inte ska sjunka och försvinna ner i dyn på botten. Om jag hade tiden skulle jag vilja ta kvällskurser i allt ovan nämnt, jag saknar att gå på föreläsningar och lära mig en massa saker. Att anstränga hjärnan så den blir utmattad. Men antar att man får se dokumentärer som en slags föreläsning, även om det var längesedan det dök upp något intressant på Svt eller Documentary heaven.

Märkligt att det blev ett år utan sommar i år, nu har hösten redan börja känna på naturen. Egentligen inte mig emot, det är min favoritårstid. Alla söta, nästan kvalmiga dofter av överblommade växter och frukter som mjuknar på marken. De friska vindarna som blåser bort dem. Allt i naturen som liksom lägger sig till ro, drar ro också över en själv.

 

 

     

 


This entry was posted in Favoritfoton, Personligt. Bookmark the permalink.

Comments are closed.