Everything is made from dreams, time is made from honey slow and sweet

Minns du den där gången för två veckor sen då jag ba “Åh, hurra nu är december här, den bästa månaden, nu ska jag…osv. osv.”? Good times. Nu är det mitten av december och jag ligger fortfarande i min säng och hostar slem och har feber, det är också ett sätt att tillbringa december på, så nu är det så.

Kan dock tipsa, liksom alla andra verkar det som, serien Dark på Netflix. Älskar mystiska serier, älskar när konstiga småstäder får agera plats för mystiska serier. Vore kanske bra att säga vad serien handlar om, men det går inte riktigt utan att avslöja för mycket, men det är fina Twin Peaks-känslor som rörs upp och lite Arkiv X-aktigt. Känns genuint och det är det inte så mycket som gör nu.

Har börjat läsa Otrevligheter av Léon Bloy, en skitsur och omöjlig människa som skrev massor av skitsura böcker under slutet av 1800-talet. Han kallas för det ”ständiga raseriets författare” och ”invektivens geni”, vilket ändå är två respektabla titlar skulle jag säga. Och vem vill inte läsa en bok där författare och verk beskrivs på följande sätt:

”Han infattar avföring i guld; på ädelstenar monterar han svarta salivpärlor. När han lyckas med sådant guldsmedsarbete och ciselering blir själva avföringen en juvel.” – Octave Mirbeau. Otrevligheter är en novellsamling om död, vansinne och religiös ångest, skrivna på lika grym som oförliknelig taggtrådsprosa av Léon Bloy (1846-1917), det ”ständiga raseriets författare” och ”invektivens geni”. Här presenteras – för första gången på svenska – denne smädelsernas smältugn som sliter upp onda blommor på modernismens dynghög. Men Bloys fradgande misantropi propelleras av en djup förtvivlan inför människornas dövhet inför Gud. ”Präster är latriner. De finns där för att mänsklighetens vidrighet ska forsa ut.”

Just den här boken är en novellsamling med dekadenta och väldigt omoraliska små historier. De har titlar som: En tandläkares fruktansvärda bestraffning, Den blinde tafsaren, Misstanken, Kalypsos telefon och Två vålnader. Jag har bara hunnit läsa tre noveller, men ändå så länge är det lovande. Ett mycket underhållande förord också, hur kan det vara så roligt att läsa om hemska människor som bara gör sig osams med alla och är skogstokiga? Kanske för att det är skönt att studera dem på avstånd men ändå få gotta sig lite i deras tokighet. Dessutom, alla böcker som har ett omslag av Hieronymus Bosch är bara i och med detta värda att läsas.

 

 


This entry was posted in Boktips, Favoritfoton. Bookmark the permalink.

Comments are closed.