Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Ända sen jag var barn så har jag varit en observatör, jag tyckte det var konstigt att mina föräldrar (och andra barn) inte såg allt som hände precis intill en. Minns att jag var tystlåten hela låg- och mellanstadiet, men att jag såg allt. Jag har så många minnen från den tiden, saker jag sett andra göra eller säga, hur det fick mig att känna, vad jag tyckte var rätt och fel i andras sätt att agera och reagera, saker jag inte förstod mig på varför de skedde, små beteenden hos vissa. Antar att det fick mig att framstå lite som en kuf, jag hade inte direkt många vänner på den tiden.

I dag vid busshållplatsen hände en sån där liten, obetydlig grej som ändå var märklig. Jag satte mig bredvid en kvinna som hade två söta små mopsar. Vi väntade i fem min, sen sa hon
“Nu kommer bussen hörni” (till mopsarna), fastän bussen inte alls kom. De gick iväg till en parkerad bil tre meter bort, hon lyfte in de små i baksätet och sen åkte de iväg. Och jag satt kvar och väntade på bussen och visste inte alls varför de gjort sådär.

En dag för flera år sedan, på bussen från Gullmarsplan till min förra lägenhet, såg jag en liten farbror sitta och gråta tyst. Efter ett litet tag torkade han tårarna med en gul disktrasa han plockade upp ur fickan.

Det händer hela tiden många små märkliga saker som ingen annan verkar lägga märke till, ofta ser jag mig omkring för att se om någon annan ser, men nej. Och med detta inte sagt “för att folk bara glor på sina telefoner hela tiden” såhär var det långt innan mobiltelefonerna kom. Jag tror att man föds till att vara en observatör, en lyssnare, en kännare eller kanske en talare. För mig som författare är det såklart väldigt praktiskt att vara observatör (kanske är det till och med anledningen till varför jag blev författare?) och att lägga märke till så många småsaker som händer. Men det verkar som om folk som inte är observatörer själva inte riktigt tror på att alla de där sakerna faktiskt sker, ibland när jag berättar om sånt jag sett så får jag en blick som säger att jag är en konstig mytoman. Skulle därför heller aldrig kunna ge ut en liten samling av observationer jag gjort, för det känns som om ingen skulle tro på det.

 

     


This entry was posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt, Skrivande. Bookmark the permalink.

Comments are closed.