There’s a place I know, where the train goes slow

De senaste två veckorna har jag skrivit en roman. Inte bara helt sådär, den fanns ju i min fantasi, i huvudet. Två veckor är tiden det tog att skriva ner allt kan man säga. Men jag upphör aldrig förvånas över att det finns så mycket där inuti. Hur kan jag ha haft 200 sidor bok i mitt huvud? Jag hade delvis tänkt ut vad som skulle hända och delvis lämnat det öppet för att inte begränsa mig. Det finns så många råd, att man måste planera sitt skrivande: det ska hända i det kapitlet, slutet kommer vara si, mitten så. Each to her own, men jag kan verkligen inte arbeta så, jag vet på ett ungefär, sen kommer det allt eftersom medan jag skriver. Jag brukar ha en framförhållning på ca två-tre meningar, låter det utveckla sig allt eftersom. Det är som om en film spelas upp och jag beskriver vad jag ser. Går sedan tillbaka i händelser och knyter ihop, planerar ledtrådar, skriver bakifrån, från mitten, lite i början, sen i slutet. Jag tänker mig att allt skapande fungerar ungefär så, även om jag till exempel inte förstår någonting om hur musik blir till. De musiker jag känner har försökt förklara men det är omöjligt för mig att förstå. Och därför också magiskt. (Vill därför inte heller försöka förstå det och förstöra det.) Är det så de som inte själva skriver känner inför litteratur?

Oavsett, så såg jag nyss den här intressanta och stillsamma dokumentären: Sök och du skall finna. Den handlar just den inre verkligheten och den yttre, grunden för allt skapande. (Jag hatar egentligen det där ordet, skapande. Låter oerhört svettigt att prata om) Att allting förutom naturen själv är sådant som en gång varit en del av någons inre liv och sedan förflyttats ut, som en bok till exempel. Som slutkläm kan jag säga att jag inte vet vart jag vill komma med detta. Det är intressant med skapande för det är lite magiskt och fint att få en inblick i en annan människas fantasivärld? Vi kan säga det. Men ja, så mycket för min arbetsmetod att bara skriva och se vart det leder… Låt mig aldrig bli någon form av skrivcoach eller livscoach. Kan dock överväga att bli kaoscoach.

 

 

Posted in Dokumentärer, Favoritfoton, Inspiration | Leave a comment

And the places that I’m dreaming of, do they dream only of me?

I och med ett nytt skrivprojekt, då ett förlag varit så oansvariga/underbara att erbjuda kontrakt i förväg, så har jag under min research för kommande roman helt snöat in på nummerstationer. Det finns en hel värld där ute, via radiovågor, och i koder och små märkliga melodier. Önskar mig The Conet Projekt i födelsedagspresent i år. (På riktigt, jag vill verkligen ha den där samlingen.) Har även blivit sugen på att spela Fallout III bara för att komma åt mysteriet med nummerstationen. Har du inte läst på om alla mystiska nummerstationer som sänder, varav vissa har sänt den femtiotalet andra började sända för bara några år sen, från olika ställen i världen, vissa från hemliga platser, så borde du göra det. Du hör ju själv att det är fantastiskt.

Posted in Favoritfoton, Inspiration | Leave a comment

She is the sum of yourself and your dream, climb her like a monument, step after step. She is solid.

Stötta varandra. Lär av varandra. Lyft fram varandra.

       

Posted in Favoritfoton, Feminism | Leave a comment

Outta her nightmare and back into mine, from her to eternity

Den här veckan har varit en av topp tre värsta veckorna i mitt liv. Kanske den värsta. Den började illa och slutade värre. Våren är den jobbigaste tiden på året, jämt. Vecka nio. Om sjuttiotvå minuter är den slut.

Jag har blivit duktig på att inte älta, på att inte tänka på det förgångna. Författare lever i det förflutna sägs det, det är inget jag håller med om. Själv har jag bara ett absurt gott minne, jag kan minnas hela konversationer, vad folk hade på sig den och den dagen, hur det luktade i det där rummet vi satt. Jag väljer bara inte själv vad jag ska komma ihåg, det är vissa saker som etsas fast. Det tolkar jag som tecken på att de bör skrivas om.

Nu är det mindre än en timme kvar.

Jag har haft otroligt livliga drömmar som jag kommit ihåg ovanligt väl senaste veckan. Kanske är det den grå, elektriska fettklumpen som är jag som gått på högvarv så mycket att nätterna exploderat. En av drömmarna var underbar, den har jag skrivit ner för framtida bruk och vågar inte berätta om för någon. Två andra var fruktansvärt märkliga, tjocka reptilers muskler mellan mina tänder, kroppar fyllda till bredden av ruttnande kött, hud tunn som papper och sprickfärdigt under mina fötter, en bytta med smör som mottog ekivoka instruktioner via en kniv.

Mindre än fyrtiofem minuter kvar.

Det glädjer mig att ha en bra kontakt med mitt undermedvetna, det gör mig tjänster. När idéerna tagit slut kan jag alltid lita på henne. Hon fiskar fram något snart, någon natt spinner hon bra drömmar åt mig och får mig att minnas dem. Det känns som fusk, det kanske det är, men det spelar inte mig någon roll. Ta vad du kan och gör något bra av det.

En halvtimme kvar.

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt | Leave a comment

And a pair of legs that opened up, like butterfly wings

I och med att jag funderade på någon form av journalförande av böcker jag läst och tyckt om så hittade jag boktipset.se. Jättebra ställe där man skriver in vilka böcker man läst, vilka man tyckte om – och så tipsas man om böcker som liknar de man gillat. Man kan komma ihåg vilka böcker man planerar att läsa (vilket jag ofta glömmer bort) genom att lägga dem på sin “vill läsa”-lista och läsa andras bokrecensioner. Har hittat massor av bra böcker jag håller på att läsa mig igenom nu, och framför allt återupptäckt en gammal favoritförfattare som jag bara… glömt bort. Helt onödigt gjort av mig.

Helgen ägnade jag i alla fall åt att läsa denna glömda favorits bok “Skyddsrummet Luxgatan”. Det är Jerker Virdborg som skrivit den och den är fantastisk. Som en dystopiälskare var det en fantastisk läsning: ett Sverige i krig. Det finns alldeles för lite svensk dystopi/apokalyps/postapokalyps i litteratur, konst och musik. Luxgatan befann jag mig på en sen natt för många år sen, i ett sovrum jag inte längre minns hur det såg ut, det var en märklig natt och innan solen gick upp var jag tvungen att åka därifrån igen. Att ha befunnit sig där en av novellerna utspelar sig ger det en mer obehaglig känsla. Det är just novellen som löper genom hela boken som en person sitter i ett helt mörkt skyddsrum på Luxgatan, tillsammans med ett okänt antal andra människor. De andra novellerna är brottstycken från andra delar av Sverige, vissa väldigt brutala, de känns nästan som om det skulle kunna vara tankar från de andra som befinner sig i skyddsrummet. Jag tycker så mycket om böcker som inte avslöjar allt, som inte låter en tänka själv. Jag vill tänka, varför, hur, när, var när jag läser, jag blir uttråkad om jag matas med för mycket information. Det suddar ut ens fantasi. Novellerna berättar precis så mycket att jag vill veta mer, hela romaner mer, men inte får – vilket i sig är en gemytligt masochistisk känsla att ägna sig åt. Det är en utsökt novellkonst. Men jag kan inte berätta så mycket mer än att en fantastisk stämning av samhällets upplösning och Katastofen finns genom hela boken, och att det utspelar sig i Svergie gör det hela så mycket mer levande och nära. Det är något svenskt återhållsamt och lite besvärligt hopplöst som hänger över alla novellerna, jag tycker om det väldigt mycket. Jag tänker mig inte att en apokalyps kommer bli dramatisk i Sverige, den kommer att komma när alla sitter och fikar på jobbet, utplåna människor och samhällen när de i jämnmod tuggar på lite torra kanelbullar. Ingen kommer märka vad som hände, ingen kommer känna sig kvalificerad nog att fråga, på sin höjd kommer någon att knyta näven i fickan när kontoret och staden denne sitter i jämnas med marken.

Och för alla andra dystopiälskare, jag minns att jag läste “Kall feber“, också skriven av Virdborg, när den kom ut 2009. Jag har för mig att jag gillade den, även den är någon form av dystopi, jag minns att den handlade om ett slags stort bostadskomplex där en märklig sjukdom drar fram. Minns även att jag blev arg över att jag inte fick veta mer, vilket jag nu som sagt bara förnöjsamt kittlas av. Lika bra att jag läser om den i veckan. Samma sak med “Staden och lågorna“, som jag läste för någon vecka sen. Den är ännu mer mystisk och suggestiv, jag hade ingen aning om vad som hände under de första kapitlen, men det visste inte heller huvudpersonen. En man som varit med om ett skeppsbrott, spolas i land i en okänd stad i en okänd tid, folk är obehagliga och lömska, han misshandlas ideligen och det är rått och illaluktande och smutsigt överallt. Det brinner ständigt i staden. I och med att mannen återfår minnesfragment och snubblar fram genom staden får man själv veta mer och mer, så det är inte någon idé att jag förklarar handlingen då det tar bort hela den klaustrofobiska, förvirrade och skrämmande känslan av desperation. Men, om du bara tänker läsa en så är Skyddsrummet Luxgatan den absolut bästa av de tre. Själv tänker jag ska fortsätta att läsa mig igenom Virdborgs andra böcker under kommande veckor.

   

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton | Leave a comment

Oh and the things you can’t remember, tell the things you can’t forget

Just nu ligger jag i mitt flickrum, Dalälven stryker förbi precis bortom vägen, det finns snö kvar utanför fönstret. Det är en sån där märklig dag då man känner att man rest både i mil och i år. Jag har grävt i det förflutna sen jag vaknade, hela dagen har jag grävt, ända hit till sängen som jag sovit i sen jag var fem. Nyss gick jag igenom mina örngott från åttiotalet, de är vita med blå och grå bär på, sen kom jag till blandbanden från mitten av nittiotalet. När jag gör detta och sitter i det här rummet och det är natt, skulle det lika gärna kunna vara 1997 och rummet lösryckt från tiden. Det är en tidskapsel. Jag tycker om det i några timmar, sen trycker rummet ihop en och gör en liten. Nostalgi är som för söta bakverk, det står en snart upp i halsen och svetten bryter ut. Nyss öppnade jag fönstret för att släppa in kylig luft och syre. Det luktar som det alltid gjort här inne, trots det öppna fönstret. Dom självlysande stjärnorna i taket sitter kvar, känslan av oplanerad och skrämmande framtid sitter i de bladgröna väggarna. Jag är så glad att jag lämnat den kvar här. Jag borde lämna hela den här dagen kvar här, förutom tågresan. Tågresor upp genom Sverige och in i skogarna från det förskräckligt platta slätterna är mina favoritresor.

Imorgon ska jag köra ensam vart jag vill, fotografera den frostiga naturen och sen bjuda in mig själv på fikabröd och te hos de jag saknat.

 

Posted in Personligt | Leave a comment

Tear the throat out of the night, sink your teeth into my shoulder

Nyår kom och gick, jag åkte på fest klockan 01.30 och kom hem morgonen efter men det kändes som om 2016 behövde göras av med ordentligt för att försvinna. Oklart om det lyckades, jag har varit sjuk sedan dess. Och redan hunnit börja på, och läsa ut, en dålig bok. Men 2017 har redan hoppfulla nyheter, vilka jag tyvärr inte kan avslöja än. Men då jag skrivit mer än jag någonsin gjort förr under förra året kanske det snart är dags att skörda frukten av allt slit, alla nätter med 3-4 timmars sömn, alla komma-hem-från-jobbet-och-sätta-sig-och-skriva-sex-timmar. Det vore skönt. Jag är så fruktansvärt trött, önskar mer än något annat att jag får sova mycket i år. Och att jag hittar intressanta, bra böcker att läsa. Om det inte vore så svårt skulle jag läsa så otroligt mycket mer än vad jag gör, jag förstår inte hur folk bär sig åt för att hitta bra böcker. Eller så är det jag som är för kräsen, inte lätt att veta. Förra året hittade jag några få skatter: Haushofers “Väggen“, Reyers “Slaktaren” och Schalanskys “Atlas över avlägsna öar” är de jag minns på rak arm. Jag borde föra någon form av journal över de böcker jag faktiskt tyckt om så jag inte glömmer bort dem.

    

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

I am not this hunchback that you see, I sleep beneath the golden hill

Egentligen skulle det här ha varit ett Halloween-inlägg, men jag har inte haft tid att stjäla Mattias och Martins bilder och lägga till text, och så dog Leonard Cohen mitt i all vacker snöstorm och stormande ful politik. Det är många farväl 2016, till människor, till hem, till musik och skiftande årstider. När jag var hemma i ett snötungt Avesta under förra helgen så tog jag bussen från Krylbo in till stan, det var fel på skärmen som visar busshållplatser och datumet visade 5 januari 2010. Jag satt och undrade vad jag gjorde då, hur annorlunda mitt liv är nu från då och om världen var ett bättre ställe. Mellan 2005 och 2011 känns det som om mitt liv var så lugnt och som ett kart, i och med 2012 och 2013 lärde jag mig mer än under de sex åren sammanlagt, mycket mycket mer till och med. Världen är nog både bättre och sämre, men jag är inte rätt person att avgöra sånt. Jag ser inte något konstruktivt i att grubbla över det som varit – det går ändå inte att ändra på så det tjänar inget till att tänka på det.

Det som var bättre 2010 kan väl i alla fall fastslås vara att Cohen levde. Eftersom stora ord och hyllningar inte är något jag gör bra så skall jag inte heller ägna mig åt det. För ett par år sen gjorde jag en spellista, alla mina favoritlåtar – There’ll be fires on the road, om du ännu inte lyssnat på Cohen så gör sinnet en tjänst och ge låtarna en chans. Lyssna på “Avalanche”, texten är så vackert ärlig och samtidigt hård, vilket sammanfattar en del av vad jag tycker så mycket om med hans texter. Orden är små skatter. Jag läste Leonard Cohen was never afraid of your darkness. He showed up to your darkness bearing gifts of sex, laughter and oranges. Despite his sterling international reputation for sadness I have never found his music depressing. But it doesn’t lie to you about the depth of darkness in the world.” någonstans och fastnade för de två första meningarna. Det finns ingen annan som kan ta sig an alla de sidorna av kärlek som utspelar sig i de mörkare delarna av själen, åtrå, ilska, självgodhet, sorg, längtan och sedan skriva om dessa med raka, klara ord. Att inte göra något fånigt eller överdramatiskt eller dumt av allt, att vara klok utan att skriva andra på näsan, det är svårt men det lyckades han så bra med. Man kan antingen gilla hans texter eller inte, men det går inte att skratta bort dem eller bara avfärda dem, för det finns så många meningar som inte går att bara skaka av sig.

Jag tänker mig att när man skriver ärligt om vad man känner och hur man uppfattar världen så är det lätt för andra att relatera, oavsett vad man är för person eller vad man lever för liv. Och nu sitter jag ändå här och tar till stora ord och hyllar honom, men det är svårt att förklara det som greppat ens hjärta under många år utan att göra det.

cohen-2    flesh   tumblr_makba3ygaj1qc3m8wo1_500 tumblr_mwv8jmdbze1s538hbo1_500 tumblr_n0bnk6eky81rp66ruo1_500 tumblr_nisoa5f4us1sulnzno1_500 burnscohen-3tumblr_o2z31bwomr1rod4jeo1_500 tumblr_o5djepdfee1qin4ceo1_500cohen-4 tumblr_o9hwpgt2kf1rlxtefo1_500tumblr_m5930mnnir1qbfc98o1_500 ashtumblr_o9tjjhw9i91t49hzho1_500 tumblr_o727z4wowv1rp66ruo1_500meat

Riley, Harold; Night and Rooftops; University of Salford; http://www.artuk.org/artworks/night-and-rooftops-162900

cohen

Posted in Inspiration, Kärlek, Personligt, Playlist | Leave a comment

You cried beneath the dripping trees, ghost song lodged in the throat of a mermaid

Hösten är här, det gör mig lycklig. Luften är frisk men inte kall, naturen luktar så sött och så mycket, jag fick ett mörkrött äpple från en granne på vägen hem från jobbet för att han kom på mig stå och fota hans äppelträd från gatan, och detta gjorde honom uppenbarligen glad. Jag trivs verkligen i Stureby, det känns som en gammal del av en småstad, folk bor i små söta hus och deras trädgårdar svämmar över av blommor och frukter, det är mycket träd och lite människor här. Staden är så långt borta att den inte märks, men så pass nära att det går snabbt att åka till jobbet. Jag kan tänka ifred här, det är skönt att bo större än jag gjort förut, det känns som ett slott efter att ha bott i en etta i två månader. Det händer saker med mitt manus, men mer än så kan jag inte säga, manusarbeten är en process sblommande skogom lever sitt eget liv.

Jag har äntligen börjat måla igen efter att ha lokaliserat mina akvareller i allt flyttkaos, det är skönt när det blir fint, drygt när det blir fult. Men det är en naturlag, det går inte att bara måla fint, det mesta blir helt okej, en del blir fult, vissa blir underbara. Jag målade en sån, en som jag själv är väldigt nöjd med och tycker är underbar. Det händer några gånger om året bara så man får passa på att njuta av vad man har gjort. Med hösten kommer en skaparglädje ändå, det känns skönt att dra sig undan in i sitt varma hem och gå helt upp i arbete under några timmar åt gången. Jag gjorde ett tretimmarspass av oljemålande i fredags, det enda jobbiga är att handen jag håller paletten i blir stel och öm, det är väl gammeln som tar en långsamt. Det här året har känts som ett typiskt mellanår, men kanske ska det kunna bli något av det ändå, jag känner mig alltid hoppfull i mellantinget nu när sommaren dör och hösten ännu inte helt har fötts. Kanske kommer något viktigt hända i slutet av året, eller kanske inte, det behövs väl mellanår också, som transportsträckor mellan det som betyder något och som skall minnas. En tid att jobba hårt under för att kunna så frön till frukt som sen ska kunna avnjutas.

Jag har börjat intressera mig för blommor, det är helt nytt, jag har aldrig tyckt något särskilt om blommor. Nu vill jag måla av dem, alla de små venerna i kronbladen, de sköra kanterna och transparensen som låter ljuset skina igenom den lilla kronan. De är så vackra, ändå förmår jag mig inte plocka dom och ta med dem in, känns som om de inte är till för bara mig, jag vill låta dem vissna och bli till höst ifred. Jag kan lika gärna gå förbi dem och beundra dem där de växer.  I veckan ska jag besöka stadsbiblioteket lika ofta som jag gjort under sommaren, jag har återupptäckt det fina med att låna massor av böcker och sluka dem på några dagar, och hur bra mår inte själen av att bara befinna sig i ett vackert och stort bibliotek? Sen är det torsdag, jag ser fram emot att få gå på bio och se och lyssna på nya Nick Cave-filmen. Hösten är som vanligt barytonernas årstid.

122545811506 - xionthelostpuppet the bride of darkness 122690915551
122691029781122690994941 123384322586122892714416 - malformalady axenfeld rieger syndrome is 122892977356 - sam by edward w quigley 1898 1977
123038306596 123106888121 - gacougnol kazuyuki soeno fossil of light 122545721261upir 123326004391 - harpij carved coral skull with pyrite crown 123383831736 - definitelydope by razorbrown 123494256221 - store front germany august 1931 123494481866 - ghostly hallway haunted mansion 123494547986 - misssecretagent the monochromatic perfection 122893065276 123758819141 - space pics hicontrast moon 734 23mm meade 123826051406 123849985026 123723205086123850046731 123880448201 - chaosophia218 john martineau planets in our 124530808276 125550008966 - austin osman spare satyr and dead bacchantes124530918126 - malformalady pearl a rare albino raven was 125960948596 126949856241 126702912831127197937386 - mortem et necromantia lady of the krakow crypt 127198200556 - professionalcreepshow had to share this 127433725751 - love stephan vincent bertrand

 

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

All you do is sit down at a typewriter, and bleed

Nu skriver jag från mitt nya hem, för första gången. Allt är så obekant och märkligt när man har flyttat, det känns som om någon ska komma och ta tillbaka sin lägenhet när som helst nu. Det är så nytt och ovant, nya ljud, nytt ljus och nya vägar att lära fötterna att gå. I dag på väg till jobbet gick jag fel väg när jag skulle till tunnelbanan, men solen var varm och det var sommar idag så det var vara skönt. Såg en prunkande stor portal av rödrosa rosor, ställde mig i den och njöt av att vara i något så vackert. Men, jag är inte så bra på förändringar, jag är som en katt, vill helst bara ha allt som det alltid varit. Biggels är till och med bättre på det här än jag, han är överlycklig över att ha fått tillbaka sin favoritfåtölj och sin säng. Det gör mig så glad att se honom så nöjd, han spinner för jämnan och sover och drömmer på sin favoritplats – bredvid min huvudkudde. Jag tycker om att ligga och hålla i hans fötter innan jag somnar. Jag är också glad över att få tillbaka alla mina saker, mest sängen, och mina böcker. Åh, mina underbara, fina, snuskiga, jätteäckliga och fantastiska böcker – som jag har saknat er! Jag har packat upp alla nu, de svämmar över hemma, ligger i drivor överallt, men det gör inget. Jag tycker om när de omger mig. Det enda jobbiga nu är att min dator är nerpackad i en flyttkartong, någonstans. Konstigt hur man saknar den bara efter någon dag. Nu kan jag inte ligga och skriva om nätterna, den datorn jag har nu är min gamla och den saknar tangenter och ett vettigt ordbehandlingsprogram, så det är inte ens att tänka på att skriva från den här. Kanske dags att plocka upp min gamla skrivmaskin och börja skriva old school, den är för tung för att tappa bort och är sitt eget ordbehandlingsprogram. Men jag missar med jämna mellanrum alltid nån tangent och slår ner det mjuka fingret i själva vassa maskineriet så jag börjar blöda, var det inte det Hemingway sa, “There is nothing to writing. All you do is sit down at a typewriter and bleed.“. Jag skulle nog bokstavligen bara sitta framför min skrivmaskin och blöda och inte få något gjort, så jag antar att jag är untrve författare och får leta vidare efter min mer moderna och mindre farliga ordbehandlare.

En sån konstig känsla av nostalgi och saknad har varit närvarande i flera månader nu, jag vet inte vad den vill eller vart jag ska göra av den. Tänker att det troligtvis inte är något konstruktivt och har försökt skriva bort den, gett upp, och nu övergått till att skruva upp gardinstänger och sortera kläder och bära tunga möbler ner i källaren för att förvilla hjärnan. Oklart om det fungerar, jag gnäller ju bevisligen över den fortfarande. Kanske är det bara våren som spökar fortfarande, snart åker jag från landet, det brukar alltid göra gott. Det är som om man kan få för mycket av allt det man själv valt att ha som sitt liv, man älskar det, men man måste få resa bort från det för att kunna uppskatta det igen. Och snart är det höst, då kommer jag vara installerad i mitt nya hem och nätterna kommer vara mörka och naturen kommer stå i brand och luften kommer vara frisk.

55597970830 - king juba feininger lyonel 1871 1956 1951 59763351776 - bookstore ruined by an air raid london 194056054695596 - unknowneditors kriegsmaschine mariusz w_460787710842 60967932118 - constantphobia by coyhand 61354945638 - crimson skin crimson skin 6143829956360968869130 - reubenwu facebook website blog  6170574087161705694380 - undr alvin langdon coburn broadway at night 61706859601 6208786012561706954694 tumblr_m5cop3cmBL1qjdfn1o1_62361612825 - darkface nel mezzo del cammin by khnum hotep 63120389609 63505891329https%3A%2F%2F40.media.tumblr.com%2F0352b099f6aa982cf2d907828e0088ed%2Ftumblr_n7a47k1TS11rclv0wo1_500 66050149384 - mpdrolet circle of fire in the desert 2002102369916201 66365073976 - francesco balsamo 66829068164 - historicporn a man browses cincinnatis old 7078659403066623798394 - cities withough light pollution_9 70787622413 70787952373 tumblr_m89dldzQc11qbpwkro12_r1_ 12717322_1685919055027420_2101679121734075373_nhttp%3A%2F%2F41.media.tumblr.com%2Ffe1ad8a9fcb0f97fcb90df42ad62e025%2Ftumblr_ngfjss1tk91rz8mvdo1_500  tumblr_m4uokmZeXb1rr10yho1_ tumblr_m5xdayLXbr1rn65ieo1_tumblr_mctfh55ETO1r70t2xo1_

Posted in Böcker, Favoritfoton, Personligt | Leave a comment