Leaking thru the cracks, down upon my face, ah catch’em in my mouth

Nu är det en vecka kvar. Allt är klart. Jag har fått mina ex till releasefesten och släpat hem dem från posten i hettan, så om de är helt skrynkliga av svett så är det bara en extra feature som är exklusiv för alla som köper sitt ex av mig nästa vecka. Bilder till marknadsföringen är fotade. Alla videos där jag presenterar boken är inspelade.  Intervjuer bokade. Tror det enda jag har kvar är att välja klänning. Så… kan det inte vara den 1 augusti snart, måste jag vänta en hel vecka nu?

Men, som tur är så har jag hittat två pärlor till böcker att läsa medan jag väntar. Den ena heter “Den håriga spegeln“, skriven av Karl Smuts. (Är så avis på att jag inte kom på den där perfekta pseudonymen först…) Den består av fragmentliknande noveller, väldigt korta, kanske 3-4 sidor på sin höjd. De är drömlika och surrealistiska, men väldigt fantasieggande. Jag tycker mycket om dem, perfekta att läsa en innan man somnar för natten så man kan drömma extra bra. Tyvärr är den slutsåld överallt och verkar svår att få tag i. Om någon någonsin hittar ett ex så köp det och sälj det till mig!

Den andra boken är också en novellsamling, men med lite mer konventionella noveller. Men med det inte sagt att de är mediokra eller vanliga på något sätt. Boken heter “Det vi förlorade i elden“, skriven av Mariana Enriquez, och är oerhört spännande och intressant.  (men läs inte något om den innan, det förstör överraskningarna i novellerna lite) Även novellerna i den här boken har surrealistiska inslag, om än ganska dolda. De olika historierna avslöjar precis så mycket som läsaren behöver, vilket gör dem spännande att läsa. Det är också fullt av obehagliga detaljer, som man inte alls förväntar sig finna i en bok utanför skräckgenren. Det är som om Enriquez vet vad jag kommer bli mer nyfiken på, men eftersom det vore hemskt och lite fult att vilja ha obehagliga detaljer kommer jag inte förvänta mig att få några, men så bjuder hon mig på det ändå. Varje novells handling är helt omöjlig att förutspå vart den kommer att ta en och jag älskar verkligen sånt.

   

Posted in Boktips, Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on Leaking thru the cracks, down upon my face, ah catch’em in my mouth

Seems I’m sweeping up the ashes, of all my former fires

Rimliga fiktiva självhjälpsböcker ändå. Alternativt titlar på ens självbiografi. Vem vet.

Posted in Favoritfoton | Comments Off on Seems I’m sweeping up the ashes, of all my former fires

I listen to my juddering bones, the blood in my veins and the wind in my lungs

Jag har semester, är nyss hemkommen från sommarens fäbodvistelse, det är så skönt att kunna åka bort från stan då och då, komma ut på landet och få vara ifred och leva ett enklare liv. Speciellt eftersom tv:n började brinna efter bara några dagar i stugan (till dess försvar har den hängt med sen sextiotalet), och utan tv eller internet får man roa sig på andra vis (dvs. lyssna på radio, släppa ut katterna på grönbete, gå på promenader, äta mat, lyssna på djuren som ropar om nätterna, slå ihjäl mygg, titta på stjärnhimlen, gå barfota till dass i morgondaggen samt läsa böcker och gamla Starlet från åttiotalet). Egentligen exakt allt sånt en semester borde bestå av. Nu tillbaka i stan så skriver jag och är sommarförkyld och räknar dagar.

Det är mindre än en månad kvar till release nu, det börjar kännas. Alltid nervigt med sånt här, ska inte ens försöka mig på att sammanfatta alla känslor här, speciellt inte eftersom de varierar från timme till timme. Men nu är samtliga filer är inskickade, provtrycket har provtryckts och blev till belåtenhet. I kväll beställdes alla ex som ska säljas på releasefesten, de kommer anlända hem till mig i början av nästa vecka. Ska bli fint att hålla i dem, se hur ens tankar och fantasier antagit fast, fysisk form. Konstig grej det där… Det finns en facebooksida för Stockholmspesten också, för den som vill hålla sig uppdaterad. Jag fick en jättefin blurb (alltså det där ordet…) från skräckförfattaren Johannes Pinter, som fick äran att vara den första utomstående att läsa boken.

Alice i mindfucklandet. Sofia Albertsson är mörkrets drottning som låter våra svartblanka mardrömmar komma till liv i verklighetens krackeleringar.”

 

Posted in Favoritfoton, Personligt, Stockholmspesten | Comments Off on I listen to my juddering bones, the blood in my veins and the wind in my lungs

I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Lika bra att skriva det här också: tid och plats för Stockholmspestens releasefest är nu bestämd. Den 2 augusti är du välkommen till Cosmopolites underjordiska lokaler i Hornstull, kl 19.00! Kommer finnas helt färska, nytryckta böcker till salu, jag kommer signera, folk kommer ha något gott i glasen och Carolina Lindahl kommer spela musik. Ska försöka få till lite mer smågrejer också, men det får bli överraskningar!
För mer info finns ett event på Facebook här.

För övrigt vill jag bara fortsätta grillas resten av sommaren, låt mig få lulla runt helt avdomnad i hjärnan och svettig i dallrande luft i några månader till, så kommer 2018 att gå till historien som ett nytt favoritår.

       

   

Posted in Stockholmspesten | Comments Off on I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Now I’ve been made weak by visions, for visions did I see all through the night

Är nu äntligen klar med sista stora genomläsningen och omskrivningen. Lyckades kapa texten med 1000 ord, hade velat kapa mer men kunde verkligen inte hitta mer överflödigt. Det är svårt att beskära. Inte ta för mycket av huvudintrigen, det är ju ändå själva bokens handling, inte plocka bort för mycket av de stillsammare delarna som ändå är karaktärsbyggande och håller ihop boken. Inte heller ta bort för mycket av underintrigerna då dessa ger liv åt både karaktärer och huvudintrig. Inte kapa någon action så boken blir tråkig och tappar fart. Dialoger är inte heller bra att kapa för mycket av då dessa också ger lite mer liv till karaktärerna. SÅ. Det är bra att känna till sin egen akilleshäl, jag vet vad min är och har kunnat fokusera på att åtgärda de mest återkommande onödiga grejerna jag ägnar mig åt. Men har också kollat efter om jag växlat mellan scener för tvärt, om något verkat rörigt i dialoger eller om någon mening varit fin men för invecklad. Man får inte vara för sentimental när man gör omskrivningen. Det är inte mycket från råmanuset som står kvar i sin originalform nu, och det är bra. Då tycker jag man känner att man ändå gått igenom allt och gjort ett aktivt val att rensa upp eller förbättra varje mening. Det är en process jag både tycker om och tycker är tröttsam, kanske mest för att den tar så lång tid. Och för att det är svårt att hålla sig från att inte börja skumma igenom en text man läst ca en miljard gånger vid det här laget. Men utdelningen är väldigt tillfredsställande, det blev så mycket bättre nu när jag ser tillbaka vad jag ändrat.

Nu ska min redaktör gå igenom allting en gång till, korra och ifrågasätta om något verkar otydligt. Sen ska texten snyggas till, någon ska sätta den och sen tror jag den åker iväg för tryck. Känns som om augusti närmar sig oerhört snabbt! Snart ska ju boken vara klar. Åh, jag ser fram emot det så mycket, det ska bli spännande att se hur den kommer mottas. Men läskigt också, såklart. Det är ju min första roman, och det var verkligen en helt annan sak än att skriva noveller. Så oerhört mycket mer att hålla reda på. Och den blev så lång, jag trodde att jag skulle få kämpa ihop 150 sidor, nu försöker jag stryka så mycket det bara går av mina i skrivande stund 96 318 ord. Hur gick det till?

Förhoppningsvis når den ut till andra med liknande litteratursmak som jag själv. Jag har ju, som sig bör, skrivit den bok jag själv skulle vilja läsa, man får väl bara hålla tummarna för att ens egen smak inte är allt för ovanlig eller obskyr. Känner i alla fall att jag gjort vad jag kunnat och att jag gjort mitt bästa, huvudet är helt tomt på idéer nu. Så kvar återstår bara att vackert vänta på att alla andra inblandade ska göra sitt och sen se hur fint slutresultatet blir. Konstigt att sätta punkt för något jag lagt så mycket av mig själv i och lagt så mycket tid på, men allt blir ju klart, för eller senare.

 

    

 

Posted in Favoritfoton, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Now I’ve been made weak by visions, for visions did I see all through the night

I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Medan jag väntar på att få tillbaka mitt manus för, troligtvis, sista redigeringen, har jag tittat på “Wild Wild Country”. Väldigt välgjort och väldigt obehagligt, och intressant. Du borde se den, sekter är ju ett alltid lika fascinerande ämne. Har även påbörjat ca en miljon e-böcker varav de flesta jag sedan dömt ut som inte värda min tid, för att sen ligga och glo i taket istället. Men jag tycker verkligen om att inte behöva åka in till biblioteket för att låna böcker, e-böcker är den asociala och ljusskygga latmaskens medium.

     

Posted in Dokumentärtips, Favoritfoton | Comments Off on I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Through the woods and frosted moors, past the snow-caked hedgerows

Våren är verkligen en ond årstid, allting är i rörelse och spricker och gömda små frön sås om och om igen och ute är allt fult och kalt och brungrått. Förstår inte hur folk står ut. Sommar kom.




      

Posted in Favoritfoton | Comments Off on Through the woods and frosted moors, past the snow-caked hedgerows

It was all upon a foggy night, an abandoned road in a twilight mirror mirage

Så, Podgorcia i Montenegro, vad är det för ställe då?

Ja, när jag googlade det, efter att ha gjort den vanliga fattigmansplaneringen (dvs man tar de billigaste flygbiljetterna och ser vart de tar en) så såg det ändå helt okej ut. Podgorcia, en stad ungefär lika stor som Uppsala i det lilla landet Montenegro. Tydligen har stan blivit utnämnd till “Europas tråkigaste stad” men jag tänkte att sånt där ska man ju inte lita på, kan ju varit någon som tycker om sol och bad (usch) som kommit på det.

Tyvärr så tog det oss ca tre timmar innan vi gått igenom större delen av staden och insåg att vafan, här kan vi ju inte vara. Det ser hemskt ut här. Och, nu ska det väl till Podgorcias försvar sägas att det jämnats med marken under gångna krig, och att jag såg hur invånarna var i full färd med att bygga nytt överallt. Kanske blir det bra om tio år? De har en lägre standard där än vad vi har här, folk tjänar ca 4000-5000 kr/månad. Det får vara en brasklapp här så jag inte låter som en bortskämd person som inte tål lite skit i hörnen osv. Men jag vill ändå att det ska finnas något vackert att se på, något att göra, att alla hus inte har något brunt som runnit ner för fasaderna, att det inte ligger sopor överallt och att det inte konstant luktar giftig brandrök.

Här är floden som rinner genom staden. Den kan man ju se på. Ignorera alla sopor som fastnat i buskarna längs med stranden.

Här är gamla stan, från den finaste vinkeln jag kunde hitta. Bakom min rygg låg sopor, byggmaterial och trasiga grejer. Hela gamla stan bestod bara av bostadshus.

Och här är en av huvudgatorna, det var såhär de andra gatorna såg ut också. Det sprang hemlösa hundar efter bilarna och jag mådde dåligt varje gång en bil var på väg att köra över de stackars djuren. Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Men efter tre timmar satt vi ångestfyllda i lägenheten och kollade upp om det fanns någonstans vi kunde fly till. Som tur var så hittade vi Kotor – en vacker liten stad från medeltiden, med på UNESCOs världsarvslista, som dessutom låg vid kusten. Tre timmar med buss, 7 euro. Värt.

Det positiva jag kan säga om Podgorcia är restaurangen Forum, de hade den godaste maten jag åt under hela resan. Delikata ostfyllda piroger med gräddfil till, veganska wraps med olika goda såser, och en mysig inredning till det. Kommer ni till stan så ät där, middag för två + öl blev 120 kr har jag för mig.

Fint eller hur? Men jag kan ju förvarna alla som lider av höjdskräck att det vore en bra ide att sätta en sopsäck över huvudet under hela färden, för det var riktigt läskigt. Bussen hade plats för ca tolv pers, den var liten och någon av växlarna lät förjävligt och jag bad till alla gudar att bromsarna skulle fungera när vi sedan skulle ner på andra sidan. Vägen över bergen ringlade sig fram, ibland med en hel meter till godo bredvid bussen, ibland med några decimeter. Isig och hal på vissa ställen. I tunnlarna fanns det ingen belysning alls, de vara bara kolsvarta hål.

Väl på andra sidan bergen tittade jag tyvärr ut genom fönstret några gånger då vi åkte på en snålt tilltagen sträcka, extra obehagligt var att det bara var en grusväg pga ombyggnation. Det fanns inte ens ett räcke. På andra sidan den där lilla stenkanten var det några hundra meter stup rakt ner för ett berg, och här var vi inte ens särskilt högt uppe. Mina händer var blöta av svett när jag klamrade mig fast i sätet framför och övervägde att hoppa av bussen och lägga mig platt mot vägen och åla tillbaka till marknivå. Men försökte övertyga mig själv med att dör man så dör man, inget man kan göra åt det, och ja, det gick ju bevisligen bra. Dog dock inombords några gånger då det gick lite väl fort i de snäva sängarna, när det var isigt uppe bland bergstopparna och den där gången när ett montenegrinskt fyllo rultade runt på vägen och vevade med armarna och skrek. Märkligt också att det var orimligt många bilhandlare uppe i bergen. Två-tre stycken och så trettio rangliga hus runt om dessa – och detta utgjorde en by. Sen var det kargt landskap till nästa kluster av bilhandlare osv. Vet inte om det är vanligt att ens bil pajar av de branta vägarna? Själv tänkte jag mig att lokalbefolkningen i de små isolerade byarna helt sonika överföll pendlare, tog deras bil och tvingade dem att köpa en ny för att hålla igång ekonomin där uppe. Men vem vet.

När vi väl kom fram till Kotor var det mörkt ute och ösregnade, men vi såg ändå att vi gjort ett bra val som åkt hit – det var underbart vackert!

Lägenheten vi panikhyrt låg mitt i gamla stan, vi hittade inte i mörkret och utan gps (slå ALDRIG på internet i mobilen i Montenegro, man blir ruinerad på två minuter) men flydde regnet genom att gå in på en pub, frågade ägaren om vägbeskrivning, han visade sig känna lägenhetsuthyrarens mamma och ringde henne. Tio minuter senare kom tjejen som hyrde ut lägenheten springandes med nyckel och paraply och visade oss vägen. Alla var väldigt vänliga i Montenegro, även om få kunde engelska. I lägenheten var det mysigt och det fanns golvvärme (alla som åkt till södra Europa under våren vet att hemmen är väldigt dåligt isolerade, inte utrustade med element och att nätterna blir kalla) så golvvärmen var väldigt välkommen.

Dagen efter och kommande dagarna tre ägnade vi åt att utforska Kotor, som visade sig vara en rätt liten stad, så tre dagar kändes helt lagom under off season.

Fullt av mysiga restauranger (men som vego kan man dock inte förvänta sig något annat än det vanliga och enormt uttjatade utbudet av: pizza, pasta eller risotto. Suck. Gjorde ett tappert försök att beställa in grillade grönsaker, pommes och “bara nån fet och god sås” vilket skapade stor förvirring. Fick en vinägrett till, lyckades övertala servitrisen att iaf ge mig majonnäs, varpå jag fick en hel plastflaska majonnäs på bordet så att jag skulle bli nöjd och hålla tyst. Hm.) Men hade gärna ätit någon inhemsk mat, men det verkade ingen i Kotor vilja servera, tänker att man kan ju tillfredsställa turister med pizza och pasta och schnitzel men ändå ha några lokala rätter på menyn?


Till vår förtjusning så visade det sig att hela Kotors gamla stad var en fristad för katter och att invånarna var kattälskande människor som ställde ut mat och vatten åt alla små vänner. Om nätterna sjöng katterna förskräckliga sånger då och då, men det var ju bara rart. Även om jag var på väg att kidnappa några av de skruttigaste och lortigaste katterna för att ta med hem och göda med mat och kärlek.

Det var vackert utanför den inmurade gamla delen av Kotor också, staden låg i en slags fjord, med höga berg runt om den vik av havet som letade sig in i Montenegro. Här är en liten 360-film jag spelade in. Jag har aldrig befunnit mig vid foten av så höga berg förut, det var som om de lurade ner molnen från himlen och lät dem glida ner för sina branta kanter.

En av dagarna var grå och regnsjuk och då såg det ut som om molnen var på väg att rinna ända ner och lägga sig till ro på Kotors glänsande gator.


Så, det var svårt att se sig mätt på bergen som lutade sig över staden. I slutet av varje liten gränd tornade ett enormt berg upp sig och att försöka fota det kunde omöjligt göra det rättvisa. Det var lika hänförande varje gång.

 

Hur ska jag sammanfatta detta då? Ingen aning. Det var en konstig semester på fler sätt än ett. Men jag är glad att vi lämnade Podgorcia för Kotor, och jag är glad över att Kotor var så vackert. Och så fullt av katter.

Posted in Mina foton, Resor | Comments Off on It was all upon a foggy night, an abandoned road in a twilight mirror mirage

We found an untrodden path and followed it down, the moon in the sky like a dislodged crown

Nu går det att bevaka Stockholmspesten här, kan vara bra att göra så du inte glömmer bort att beställa den när den släpps i augusti! Jag tyckte nyss att det var oerhört långt var, men nu är det bara några få månader. Det är ännu en del saker kvar att göra med manuset innan det är klart. Väntar på att få tillbaka det nu så att jag kan göra de, förhoppningsvis, sista ändringarna.

Resan till Montenegro blev inte alls som tänkt, den blev helt okej, efter några paniktimmar, men ändå inget jag rekommenderar. Kommer göra ett inlägg om det sen. Ikväll ska jag börja läsa Avgrund av Jeff Vandermeer, jag tyckte att filmen Annihilation var helt fantastisk och blev därför sugen på att läsa boken och sen om den är lika bra. Hoppas det. Oftast är det ju så, om det inte är så att boken är bättre. Men det finns ju även undantag där, The Road till exempel, jättebra film – tråkig bok.

 

 

 

 

Posted in Boktips, Favoritfoton, Filmtips, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on We found an untrodden path and followed it down, the moon in the sky like a dislodged crown

Uncover our heads and reveal our souls, we were hungry before we were born

Eftersom jag inte skrev något inlägg här på kvinnodagen så tänkte jag dela med mig av lite boktips på bra böcker skrivna av kvinnor, och en playlist med kvinnliga musiker. Vi kan ju börja med den, och innan du säger “mäh du har ju glömt xxx och xxx osv” – nej, det är en vanlig playlist, inte en uppvisning av vilka band jag känner till (samma sak med boktipsen). Har inte glömt ta med någon, har bara gjort en playlist med lite bra låtar. Så, nu har vi rett ut det; här är den! (Ja, jag älskar Karin Dreijer i alla former, förutom färskpotatis med smör och salt så är hon det bästa vi har i Sverige)

Och böcker, det finns verkligen massor, men här är några favoriter:

Väggen – Marlen Haushofer
Glaskupan – Sylvia Plath
Det känns konstigt att vakna i sin egen säng – Sophie Adolfsson
Nekrofilen – Gabrielle Wittkop
Höst – Selma Lagerlöf
Kejsaren av Portugallien – Selma Lagerlöf
Löwensköldska ringen – Selma Lagerlöf
Staden – Eva Neander
Nattljus – Eva Neander
Dimman – Eva Neander
Venusbarn – Anaïs Nin
Berättelsen om O – Pauline Réage
Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall
Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig – Kerstin Thorvall
Jacobs rum – Virginia Woolf
Den blå rullgardinen + alla följande böcker i serien – Agnes von Krisenstjerna
Feberboken – Stina Aronsson
Fru Marianne – Victoria Benedictsson
Pengar – Victoria Benedictsson
Skäl – Emma Holm
Maran – Lina Neidestam
Harry Potter och de vises sten + alla följande böcker i serien – JK Rowling
Atlas över avlägsna öar Judith Schalansky
Bonjour tristesse Françoise Sagan
Bilden – Jean de Berg
Svindlande höjder – Emily Brontë
Darling river – Sara Stridsberg
Slaktaren – Alina Reyes

Synd – noveller av det moderna genombrottets kvinnor – antologi med kvinnliga författare, som tyvärr bara finns att läsa här.

   

 

Posted in Boktips, Favoritfoton, Feminism, Inspiration, Musiktips och playlist | Comments Off on Uncover our heads and reveal our souls, we were hungry before we were born