Then leave me to my enemied dreams

Har lyssnat på Centralmassivet dygnet runt känns det som, sen i fredags. I och med att jag tyckte att båda singlarna var fruktansvärt dåliga, precis som hela förra skivan, brydde jag mig inte om att lyssna på en gång. Har inte gillat nåt han gjort sen 2012 och det är ju ett helt liv sen känns det som. Men nu fick jag äntligen belöning för min långa väntan, jag tycker så mycket om den (förutom tre låtar) och den är ett perfekt höstsoundtrack. La in mina favoriter i min Thåströmplaylist.

 

       

Posted in Favoritfoton, Personligt, Playlist | Leave a comment

Marching through the night, moving cross the borders

I övermorgon fyller jag år, men jag har redan fått den allra bästa av presenter. Men än så länge måste jag hålla mig från att berätta, och jag som är så dålig på sånt här. Kanske kan jag få säga något så snart allt praktiskt är fixat och klargjort och det finns en tidsplan. Hoppas det.

   

    

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

And grind my soft cold bones below

Jag lyssnar på min långsamma och regniga playlist, utanför regnar det och tiden går långsamt. Och samtidigt konstigt snabbt. Jag skriver bort många timmar i veckan. Har helt slutat läsa. Mitt i en bok. Konstigt att det inte går att göra både och, men det är väl en process att konsumera och en annan att producera.

Och, tack vare min statistikräknare, har jag märkt att jag fått en del läsare från Amerika, från ett flertal städer på västkusten och två städer i norr. Låt oss inte säga var, då kanske ni känner er övervakade. Oklart hur ni hittat hit, om ni läser eller bara tittar på bilderna, men trevligt med otippade besök. Vill även passa på att välkomna två botar som är gedigna besökare här också, varje natt. Hoppas ni hittar många binära suggestiva bilder att frottera er med.

   

  

 

  

Posted in Favoritfoton, Personligt, Playlist | Leave a comment

The moon is in the gutter, and the stars wash down the sink

Såg “Det” igår och (varning för spoilers) känner mig mest trött av den, förstår inte alls alla hyllningar som den fått. Inget med den skrämde mig. Tyckte den var 90% skrikskräckpanikscener och 10% handling och resterande scener. Ingen kan bygga upp en story eller karaktärer man bryr sig om på så lite tid (och då var filmen ändå över 2 timmar lång). Om de tagit bort hälften av skikpanikscenerna och ersatt dessa med dialog och karaktärsutveckling hade filmen blivit läskigare och bättre.  Och vad var dealen med att alla karaktärer var överdrivna klyschor? Speciellt ungen med brillor vars enda repliker var “din morsas fitta” “din syrra är en hora”(pratade verkligen småkillar på 80-talet sådär, och ja…varför ens ha med det?), varenda läskig sak var läskigt upphöjt i 10 och förskräckligt övertydlig. Dessutom är ju monstret/skurken så mycket läskigare när man bara får se denne ibland, inte inzoomad hela tiden. Vad hände med att hinta saker? Av allt som skulle vara läskigt gillade jag det obehagliga tv-programmet bäst, speciellt när det bara hördes i förbifarten. Känner mig gammal som tycker att 50/50 är en bättre ratio på handling/otäcka scener, eller ännu bättre, 60/40. Nu har jag inte läst boken, men kan aldrig tänka mig att den skulle blivit så populär om varje sida innehöll en överdriven skräckbeskrivning.

Kolla på “Stranger Things” istället, det har skaparna till nya “Det” gjort och misslyckats totalt med att förstå vad som gjorde den bra.

           

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

The airborne starlings circle, over the frozen fields

Jag läser en bok som jag blev tipsad om för några veckor sedan, Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk. (Vilken vacker titel det är) Nu har jag förvisso bara kommit 80 sidor, så den kan ju fortfarande totalhaverera, men tycker att hon har ett vackert språk. Är man som jag och tycker att språket är lika viktigt som berättelsen i sig, så lovar det i alla fall gott. Jag har kommit på mig själv med att le stort åt formuleringarna flera gånger. Innan den läste jag Just nu är jag här, av Isabelle Ståhl, som var en intressant bok, en förskräcklig huvudperson som jag tyvärr kände igen vissa drag av mig själv i. Alltid lika otippat att läsa om hemska människor och sedan känna igen sig. Men det är en väldigt träffsäker och bra samtidsbok, får en att aldrig vilja sätta sin fot i Stockholm igen. Däremellan klämde jag in De två saliga, av Ulla Isaksson. “Bokens kärnfråga är vad som egentligen avgör om ett kärleksförhållande är friskt eller sjukt.” Det skrivs en hel del om folie à deux, vilket jag är väldigt fascinerad av, så det var en rolig överraskning. (Är det inte ofta så? Att man intresserar sig för något speciellt, och plötsligt dyker just detta upp på de mest olika ställen i ens liv?) En konstig bok, konstigt upplägg och konstigt berättad, men för den delen inte dålig, jag tyckte om den, galenskap är ett bra litterärt ämne. Läs den. Har du boktips om nåt du tror att jag skulle tycka om så maila mig gärna, min mailadress finns under fliken “om mig” här.

I förrgår läste jag att en forskare knäckt koden som Voynichmanuskriptet är skrivet i och att de nu kan läsa boken. Det gör mig lite ledsen, jag hade hoppats att det skulle få vara ett av de få olösta mysterierna som finns kvar i världen.

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton | Leave a comment

We press for the water, press for the river, press for the rain

     

 

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

Cutting its way through my dreams like a knife

Det känns så konstigt att inte ha ett manus att skriva på, jag måste sysselsätta mig på andra sätt. Skriva något annat än manus kanske, små fragment och fantasier för nästan ingen annans ögon än mina? Allt skrivande är en bra övning, även det som inte bli bra, har jag hört. Jag har målat ovanligt mycket, känns ibland som en märklig syssla, men jag kan hitta ett motiv som jag verkligen tycker om. Sen målar jag det, om och om igen, som en besatt, tills jag känner mig klar med det. Samma motiv. Det är märkligt lugnande för hjärnan och själen att göra detta repetitiva arbete. Igår natt tog akvarellpapperet slut, samt min ultramarinblå och skogsgröna. Kommer uppdatera “till salu”-delen här med lite nytt snart. En annan besatthet jag har är en parfym jag köpte för några månader sen, den här. Vid första sniffet avskydde jag den och ångrade att jag sprejat på mig den, tyckte det luktade gift. Men ju mer jag luktade på handleden, desto mer tyckte jag om dess doft av tjära, nyhuggen ved, vanilj, läder och gammal bok. Nu lägger jag en droppe på huden innan jag kryper ner i sängen. Doften är som en mystisk dröm om nattskog och äng och eld. Jag inbillar mig att den framkallar underliga och intensiva drömmar.

Har läst en massa också (bland annat min första e-bok – framtiden!), knappt lämnat sovrummet idag. Varför känns det alltid som om man måste fyllas av något, ständigt skapa eller insupa vad andra skapat för att inte vittra bort? Konst, litteratur, musik, film, tankar osv. Känns som om mitt intellekt är en gammal eka med hål i botten, som jag hela tiden måste ösa vatten ur för att den inte ska sjunka och försvinna ner i dyn på botten. Om jag hade tiden skulle jag vilja ta kvällskurser i allt ovan nämnt, jag saknar att gå på föreläsningar och lära mig en massa saker. Att anstränga hjärnan så den blir utmattad. Men antar att man får se dokumentärer som en slags föreläsning, även om det var längesedan det dök upp något intressant på Svt eller Documentary heaven.

Märkligt att det blev ett år utan sommar i år, nu har hösten redan börja känna på naturen. Egentligen inte mig emot, det är min favoritårstid. Alla söta, nästan kvalmiga dofter av överblommade växter och frukter som mjuknar på marken. De friska vindarna som blåser bort dem. Allt i naturen som liksom lägger sig till ro, drar ro också över en själv.

 

 

     

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

How we danced and we swallowed the night, for it was all ripe for dreaming

Ibland får jag frågan varför jag har på mig min folkdräkt, av de som bara inte direkt avskriver mig som en dalatok. Det enkla svaret är (samma svar som för alla finklänningar jag har): för att jag känner mig vacker i den.

Det mer djupgående svaret är: dels såklart för att jag känner mig vacker i den, men också för att det är ett arvegods från min farmor. Det finns massor av foton på henne när hon har på sig den, och när jag är en liten flicka. Det är så jag minns mina midsomrar: Sollerön, farmor som dansar runt stången med mig i folkdräkt, glass och att lorta ner sig själv i diket vid fäboden. När jag har folkdräkten på mig så känner jag mig närmare henne. Hon lever inte längre, men när jag snörar på mig klänningslivet, knäpper alla små knappar och hyskor så vet jag att hon gjort detsamma, med samma kläder. Och det är det närmsta jag kan komma henne nu. Men folkdräkten sätter också in mig i ett sammanhang, människor har haft folkdräkter länge, just folkärnadräkten har andra kvinnor som kommit därifrån jag kommer, haft på sig. Det är en historisk klädsel och jag känner att jag blir en länk av många. Den liksom förankrar mig i tiden. Både i dåtid och framtid. Jag hoppas att min dotter, om jag nu får någon, kommer vilja använda min folkdräkt.

Plus att en folkdräkt också är ett vackert hantverk. Någon har suttit och vävt tyget, sytt varje söm för hand och broderat väskan och capen. Någon har beställt den här dräkten och fått sina mått tagna. Det är ett väldigt intrikat mönster av veckat tyg på ärmarna, och jag brukar granska det och tänka på att hon, denna någon, arbetat med att vecka det helt perfekt. Vävnad, sömnad och broderi som alltid varit ett underskattat kvinnogöra, och är fortfarande underskattat. Men någon har lagt så otroligt många timmar på att göra min dräkt, och det gör den till det finaste och mest värdefulla klädseln jag äger, även om den inte skulle ha någon personlig historia för mig.

Posted in Dalarna och Mångberg, Personligt | Leave a comment

That I have heard and has been poured, into my human heart and filled me

Jag har börjat på den sista genomskrivningen innan det är dags att skicka in till förlag. Känns som om jag kan dessa 65 491 ord utantill. Hur nu det går till. Det känns alltid lite tråkigt att bli klar med manus, jag gillar att ha något att plocka fram och pilla på då och då. Ligga och fundera på vackra eller obehagliga formuleringar innan jag somnar. Sätta ord på drömmar och bilder jag ser i huvudet. Men känner jag processen (och min förläggare) rätt så kommer det komma ett manus översållat med understrykningar och kommentarer tillbaka. Då kan jag vara kränkt och sur och känna mig missförstådd av världen™ i några dagar. Och sen inse att han oftast har rätt och sätta igång att jobba med texten igen. Det är en märklig men oföränderlig procedur. Ja, om jag bara inte får tillbaka det med en hundbajs på, konstigare saker har hänt.

Med det sagt kan jag även säga att den här sommaren är en besvikelse, midsommarens magiska natt var tydligen helt verkningslös, och rent vädermässigt har sommaren varit vår. Jag som tycker så mycket om att ha riktigt varmt en eller två veckor, bara så man får känna på den där febriga, stekande och dallrande hettan som är så varmt att alla lukter har försvunnit. Jag vill gå barfota ner till affären på gatan och köpa iskall vattenmelon och iste och ligga på balkongen och läsa i underkläderna. Ha fönstret öppet på nätterna och ändå svettas och ligga och vrida på mig och inte kunna somna så att natten känns flera nätter lång. Om två veckor kommer jag befinna mig i Rom, då kommer dagarna och nätterna vara heta och outhärdliga och underbara. Men, hittills är det enda sommartecknet sju ilskna myggbett på vänster ben efter att ha tillbringat tre dagar på landet. Suck. Naturen är verkligen ond, tur att den i alla fall är vacker.

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

If you want a taste of madness, you’ll have to wait in line

Titta vad jag hittade – en lustig viktoriansk lek som innefattar Rorschachtestliknande kluttar. Jag som älskar Rorschachtest! Folk förr, inte bara illaluktande fyllbultar i vackra kläder, de satt även och rimmade och kom på små historier om bläckplumpar de gjort. Rimligt tidsfördriv! Kommer komma förberedd med en hög Rorschach under armen på nästa fest. (och troligtvis sitta ensam i ett hörn och pyssla med det hela kvällen/natten, men är inte heller känd för att vara festens höjdpunkt så har inget att leva upp till.)

“Before the “Rorschach Test” became a household term, there was the Victorian game of Gobolinks, which used inkblots to inspire eerily imaginative poems based on the random chaos of ink dripped on paper.

Technically known as klecksography, inkblot art got its start back in the 1700s. German poet and physician Justinus Kerner is generally credited with innovating the form after he began accidentally dropping ink blots on his papers as his eyesight failed. Seeing them as more than just sloppy mistakes, he would fold the paper and create a single mirrored form, which he would then interpret and add to, ending up with illustrations he would then pair with his poetry.”

Kommer komma förberedd med en hög Rorschach under armen på nästa fest. (och troligtvis sitta ensam i ett hörn och pyssla med det hela kvällen/natten, men är inte heller känd för att vara festens höjdpunkt så har inget att leva upp till.)

Posted in Inspiration, Konst | Leave a comment