Inside a broken clock, splashing the wine

Jag var i Mångberg förra veckan, som sagt och skrivet här. I våras, när det inte fanns grönska eller löv än, så visade sig en liten övergiven fäbod mellan granarna i skogen. Min kamera hade tyvärr dött då, eftersom jag glömt laddaren hemma, men nu såg jag till att ha den laddad och klar och åkte dit.

Det är rätt lätt att missa den om man inte vet vad man letar efter, och här hade jag ändå klivit av den lilla skogsstigen och ställt mig en bit ut på ängen.

Det är sumpigt ute på ängen, vilken det växte Kabbelekor på, så det är väl snarare en myr än en äng. Jag är glad att jag hade stövlar på mig för man sjönk ner en bit för varje steg. Jag förstår inte riktigt varför någon valt att bygga ett hus här, men å andra sidan väljer man ju inte vilka bitar mark man ärver. Förutom själv ingången tycker jag att huset ser så välbevarat ut.

Såg man det bara från gaveln så skiljer det sig inget alls från alla bebodda fäbodar länge upp på berget. Fönstren är intakta och taket också.

En potta hade tagit ett skutt ut i friheten och verkar tömt sig själv på allt innehåll. Lika bra det, tänker jag. Undrar varför just ingången/trappen är så hårt åtgången av förfall, är det för att marken är så sumpig och blöt att träet ruttnar fortare än det som ligger på husgrunden?

Som det ses här så är ju inte taket just på bron särskilt helt heller, far sa att så länge ett hus har ett helt tak så bevaras det väl. Men när taket börjat falla in och allt regn och snö kommer in så går det visst väldigt fort för ett hus att förfalla och börja ruttna sönder helt. Men dörren stod ju på vid gavel, så vad ska man annars göra än att tacka och kliva in? Väldigt icke tidsenlig dörr med märkliga lagningar för övrigt.

Invävt nyckelhål, med en bra nyckelhålskappa att fälla för. Praktiskt.

Det är så fina färger i det här fotot, trots att inget egentligen är i färg. Bara rost och mossa. Och någon konstig tätning som stack ut.

Stugan har bara ett rum, köket var väl vid spisen, något dass syntes inte till utanför. Det kanske har gett upp helt och helt sonika försvunnit. Det var lite stökigare i huset nu än i våras, någon hade brutit upp den lilla träkistan vid sängarna. Och vält en pall, vilken i ren förskräckelse vekar ha tappat två ben. Undrar hur hålet i golvet kom till, inte direkt någon naturlig förslitningsskada… Men de blå stolarna såg ut att kunna ha ställts där igår och bara fått ett lager damm lagt på sig som ett täcke.

På det fina och enda bordet var det otippat stökigt, inte som i att någon varit där och stökat till, utan mer som att någon lämnat det så. Om jag skulle överge ett hus skulle jag plocka med mig alla mina saker därifrån, men så tänker visst inte alla. Men det får mig att fundera över hur pass hastigt det här huset övergavs. Det kanske inte alls var planerat? Kanske någon som skulle komma tillbaka och pyssla lite mer med alla grejer på bordet, men som av en eller annan anledning aldrig kom tillbaka. Det känns lite sorgligt.

En bunt med skedar på några tallrikar står framdukade än.

De ser ut att ha legat där ett bra tag. Känns fint ändå att de fått vara ifred. Troligtvis för att stugan ligger så i skymundan, nästan uppe på ett berg, på en skogsstig som inte leder till något annat än ett kalhygge, mitt ute i skogen. Det är inte så många människor som rör sig där.

Det som verkar ha förstörts mest av tiden, förutom trappen, är spisen. Den är helt inrasad i sig själv. Tvärt emot den övergivna fäbod som ligger en bit därifrån, där tak och golv är helt borta, men det som finns kvar är väggar och spisen. Spisen och skorstenen är helt intakta på den. Verkar som om någon har anlitat en fuskmurare… jag förstår inte ens riktigt hur något kan rasa in sådär mycket, det kan ju inte vara någonting kvar alls av spisen/skorstenen längre.

Bortanför spisen stod en blå fällsäng, ett gult skåp med massor av gamla redskap på och lite längre bort; två sängar i fäbodstyle.

Vissa saker verkade ha legat där sen huset byggdes, medan andra kändes rätt nya; som den här lysande röda lilla tuben med… Bostik Solution? Gummisnoddarna i burken hade sett sina bästa dagar och var hårda, torra och förvandlades till smul om man rörde dem. Allting ser om som ett bord min farfar hade kunnat inreda, tror vi till och med har hyllor i vedboden som ser ut rätt mycket sådär; lite limtuber, lite verktyg, lite gamla tidningar och lite bra-å-ha-grejer som ligger på valfri vaxduk i färgglatt 70-talsmönster.

När man är i huset tänker man inte så mycket på att det lutar, inte fören man tittar mot dörren och inser att hjärnan anpassar sig rätt bra om den inte har några referenspunkter för vad som borde vara rakt och inte.

Gammal och fin mjölkkanna.

Mer porslin och ett korsord. Märkligt att tidningarna klarat sig så bra, trots all fukt som måste komma från myren utanför. Jag ville inte rota för mycket, försökte ändå se efter om jag kunde hitta något datum, men nej.

I det enda skåpet stod massor av kaffekannor (viktigt med kaffe) och en tavelram och annat som upplösts till lort. Det som höll dörren uppe var en kvast, skaftet syns bara här. Kanske borde man stänga skåpet och ställa kvasten i ett hörn? Jag får hela tiden lust att städa lite och stänga skåp och lägga lock på saker, så de håller sig intakta. Men varför? För vem?

Hålet i golvet. I våras sprang det upp en liten skogsmus från det. Antar att det är husets enda ägare och inneboende. Den kunde ju kosta på sig lite mer reparationsarbete kan man tycka, men möss är väl kanske lite snåla och lata. I vänstra hörnet syns en del av den stora högen av svart plast som ligger där. Jag har inte riktigt vågat rota runt i det (JA jag inbillar mig att någon kan ha gömt ett lik eller något annat äckligt där) så jag har ingen aning om vad som finns där under. Kanske mer ömtåliga saker som tyger och sånt? Madrasser och sängkläder? Mattor och gardiner? Jag kanske borde kolla efter.

Det citronvaniljgula skåpet, med den ytterst tveksamma detaljen träplast på. Jag har inget emot lite träplast, men komigen, det skär sig ju verkligen mot det gula… Och en extra kaffekanna också, just in case någon av de andra hundra går sönder.

I skåpet fanns en kastrull, två lock och några skålar. Skålarna såg nästan nya ut om det inte vore för all lort.

Nedanför skåpet på, det numera gröna, golvet stod ett tvättfat. Jag såg ingen brunn på gården heller, och det ligger ju inte direkt någon sjö eller bäck där uppe på berget, så jag undrar varifrån de fick sitt vatten.

Mm, god läsksmak hade i alla fall ägaren! Cola light och en kniv – allt man behöver.

En bild på en burk som rostat bort sin märkning och på bordsvaxduken som fått sina färger blekta av solen. Tur det, den var finare sådär och mindre stickande i ögonen.

Det här är egentligen det som fascinerar mig mest med huset: att två barn/ungdomar och en mamma/mormor har gjort såna där såhär-lång-är-jag-i-år-märken på väggen, från 1975 och framåt några år. Bitte, Fredrik och Göta, vad gör ni idag? Lever ni än? Varför tar ni inte hand om stugan ni troligtvis spenderade somrarna i? Är Bitte och Fredrik osams med varandra om vem som ska ta över den efter Göta och därför bara låter den stå och förfalla? Är ni för upptagna för att bry er om en liten fäbod i skogen? Har ni flyttat utomlands? Har ni glömt bort det lilla huset? Det verkar inte ha glömt er, det har sparat era namn på sin vägg och trots att 1975 var länge sen och trots att ni bara skrivit med blyerts, så står det kvar.

This entry was posted in Dalarna, Mina foton, Övergivet. Bookmark the permalink.

11 Responses to Inside a broken clock, splashing the wine

  1. Pingback: But inside your head there’s a record, that’s playing a song |

  2. Sofia says:

    Hejhej!

    Oj, vilket magiskt sammanträffande det här är. Jag blir både glad och lite ledsen av det, mest för att det måste vara tråkigt för Gösta att se allt så förfallet och övergivet. Och för dig också, såklart.
    Så trevligt att få höra lite om gården. Det måste ha varit rätt ovanligt att ha uthuset direkt kopplat till huset? Som ett slags toalettrum.
    Men då står resten av fäboden i Lundbjörken alltså? Jag är väl bekant med fäbodarna där uppe runt Mångberg, en del av vår fäbod står uppe på Lövberg, 100 meter från er gård. Men det är en annan (som jag faktiskt inte vet vem det är) som äger det huset som hörde till vår gård en gång. Känns märkligt att komma och claima det nu, så vi låter det bero. Så ja, det finns en del (kanske 15 st) gårdar kvar uppe på Lövberg. 3-4 av dessa är övergivna, men resten är det folk som bor i och de används. Jag hoppas att din kusin Sussie kan köpa tillbaka huset, det är ju väldigt snett och trasigt, men det är ju inte alls bortom räddning. Som jag tror jag skrev att min far brukar säga, att så länge taket är intakt så klarar sig huset bra.

    Så minns jag också mina barndomssomrar i fäboden, de är de bästa sommarminnena jag har.
    Och så bra att ni inte är osams och att det är därför gården står och förfaller, det finns så många såna gårdar både i Mångberg och runt om. Finns ett härbre som är jättevackert, och som jag alltid vill sno och köra bort till vår gård, bara för att det står och förfaller för att två gamla bröder bråkar om vem som ska äga marken/härbret.

    Haha, mycket möjligt att vi är släkt, eller i alla fall att din mamma kände min farfar! Han föddes 1921 om jag inte minns helt fel, Klas Albertsson hette han, och växte upp på Sollerön. Sen flyttade han därifrån ner till Avesta och träffade min farmor, Anna-Lisa, och de bosatte sig i Krylbo och fick min pappa, Göran. Farfar var enda barnet, men han hade släkt som vi inte vet så mycket om, bland annat två farbröder som bodde på Solerön, men som jag inte på rak arm minns vad de hette, en var känd som öns elektriker iaf. Vår gård, Skinnargården, delades upp mellan farfar och hans kusin Helge (Wennberg). Helge fick själva storstugan och ett härbre och flyttade dessa från Sollerön till Mångberg. Farfar fick stallet, vilket han byggde om till stuga (som vi bor i nu när i är på gården) och ett härbre, smedja och vedbod. Farfars och Helges mark låg bredvid varandra, med ett dike som skiljer dem åt. Jag har mycket fina sommarminnen från när jag var 4-5 år och satt i Helges gungande hammock och drack sockerdricka och han sjöng “Tre små gummor” för mig, men bytte ut “från Nora” till “från Mora”!

    Varsågod, tack själv för husets/din historia!
    Ta hand om er!

  3. Ulla-Britt Bitte Johansson says:

    Hejsan Svejsan..nu känner jag verkligen historiens vingslag..för visst är det min mammas (Göta) föräldrars fäbod som är på korten. Känner igen allting både inne och ute, men ser med sorg hur allt blivit så trasigt och förstört med tidens tand. Jag har även nu visat Göta, som ännu lever och är nu 87 år, och hon blev ganska beklämd, men känner oxå igen allt från stolar till kaffekoppar!
    Tyvärr så är det inget spännande med den övergivna stugan, mer än att den var i bruk som fäbod när min mamma var liten(född -25) och upp till tonåring kanske. Men sedan så lade man ner jordbruket hemma på Sollerön och då hade man inga kor att buföra upp till fäboden mera och det enda man gjorde var att ta sig upp dit och slå av gården då och då på sommaren. Fäboden heter Lövbergs fäbod och på “soldmål” (bygdemål) Lobjers fäbudum. När jag var liten var jag alltid hos min mormor och morfar på Sollerön, vi bor annars på Öland, och det var ett stort äventyr att få åka upp till fäboden och springa runt där. De var mycket aktsamma om den lilla stugan och underhöll den så gott det gick, men ibland så var det “andra” som tog sig in i den och stal sånt som kunde tänkas vara lite värdefullt. Bredvid den nerfallna spisen är det en dörr. Där var det en ingång direkt till ett uthus förut som nu har totalt fallit ner.
    Det fanns förr både ladugård, härbre och kanske lite andra uthus oxå. Men de togs ner och flyttades till bl.a Lundbjörkens fäbod, där min morbror byggde upp det igen. Det fanns en källa men färskt vatten som sprang ut ur en bergs skreva där de tog sitt vatten. Även andra gårdar fanns däruppe och jag vet faktiskt inte om de är flyttade eller finns kvar. Det var nog sista gången jag var däruppe när jag var 17 år..nu är jag snart 54 =) Min mamma talar alltid med stor värme om dessa somrar när de efter midsommar gick upp till fäboden hon och hennes mor, med 3 kossor- Linda, Duva och Snälla.
    Pappan lånade en häst och packade trillan(vagnen) full med de andra djuren (höns och katt bl.a) och småbröderna och sedan var de där uppe tills skolan började igen! Helt säkert en underbar tillvaro. När min mormor och morfar dog så såldes hela fäboden. Det var ju skogen man var intresserad av då. Huset fick ju tydligen bara förfalla. Jag vet att min kusin som också skrivit sitt namn (sussie) velat köpa tillbaka allting, men jag vet inte hur det gått.
    Nejdå, vi är inte ovänner alls Fredrik och jag. Han bor i Mora och jag bor på Öland. Sussie heter numera Towa och bor åter på Sollerön i Utanmyra. Mina band med Dalarna, Sollerön är starka, men tyvärr så kommer man sällan upp dit. Mina förfäder hette Klara och Manne Eriksson och bodde på en liten gård i Rothagen, Sollerön som kallades Puthi gard (gård). Tyvärr är det också sålt. Min mamma Göta flyttade till Öland med min pappa Bengt som är från Öland, och mig och min syster, så VI kunde inte fortsätta och äga gården. Det vore roligt att veta vad du har för band /släkt på Sollerön…man vet aldrig…kanske är man släkt =). Tack för alla dessa fina bilder och tänk vad världen är liten i allafall. Så nu vet du lite mera om den lilla fäbodstugan! Hej från Bitte, säkert lika lång som då, men mycket äldre =)

  4. Sofia says:

    Oj! Så fantastiskt att du hittade mina bilder – och förstod kopplingen till din mormors föräldrar! (Trots misstolkning av namn där…)
    Återkom så snart du vet något, jag visar er gärna den om ni glömt bort var den står.
    Och berätta gärna historierna!

  5. Ida Johansson says:

    Det där kan vara min mormors föräldrars fäbod :)
    Om det är det så är Bitte min mamma och Göta (inte Göte) min mormor!
    Jag ringde min mamma precis och hon ska kolla på bilderna när hon kommer hem.
    Hoppas verkligen att det är mormors fäbod, jag har hört så många historier om deras liv där men jag har tyvärr aldrig fått se den i verklighet.
    Jag återkommer!

  6. Sofia says:

    Håller helt med! Det är både spännande och vackert. Och man blir så nyfiken på vad som hänt, varför det är övergivet, och vilka människorna som bodde där var.
    Ja, mycket möjligt, men hans barn/barnbarn då? Det verkade ju ha bott flera där, med tanke på namnen och att det står “17 år” på ett ställe.
    Det var en bra idé, det ska jag göra! :)

    Jag kollade på dem och tänkte göra det, men de var så åtgångna av väder och vind så de var bortom räddning och spruckna dessutom. Så, de får bo kvar i sitt hus.

  7. Andrea says:

    Vilka härliga bilder! Det finns inget bättre än att smyga runt i övergivna hus & försöka lista ut vad som hänt egentligen. I det här fallet förestället jag mig att en halvtokig gammal gubbe bott, ända tills han blev virrig & för gammal & hamnade på ålderdomshem. Så har ingen brytt sig om huset sen dess. Kanske dog han? Åååååh kan du inte fråga runt bland folk som har fäbodar där, ngn gammal skruttig tant/gubbe måste ju veta mer!

    I övrigt var det hemskt fint porslin & koppar. Du borde rädda dom från decay!

  8. Sofia says:

    Tack!

  9. Sofia says:

    Tack! Och ja, man blir ju nyfiken på vad som hänt. Tyvärr lär man ju aldrig få något svar.

  10. sara says:

    fantastiskt!

  11. Wallinskaya says:

    Wow, vilken historia och vilka bilder. Spännande!