Nu skriver jag från mitt nya hem, för första gången. Allt är så obekant och märkligt när man har flyttat, det känns som om någon ska komma och ta tillbaka sin lägenhet när som helst nu. Det är så nytt och ovant, nya ljud, nytt ljus och nya vägar att lära fötterna att gå. I dag på väg till jobbet gick jag fel väg när jag skulle till tunnelbanan, men solen var varm och det var sommar idag så det var vara skönt. Såg en prunkande stor portal av rödrosa rosor, ställde mig i den och njöt av att vara i något så vackert. Men, jag är inte så bra på förändringar, jag är som en katt, vill helst bara ha allt som det alltid varit. Biggels är till och med bättre på det här än jag, han är överlycklig över att ha fått tillbaka sin favoritfåtölj och sin säng. Det gör mig så glad att se honom så nöjd, han spinner för jämnan och sover och drömmer på sin favoritplats – bredvid min huvudkudde. Jag tycker om att ligga och hålla i hans fötter innan jag somnar. Jag är också glad över att få tillbaka alla mina saker, mest sängen, och mina böcker. Åh, mina underbara, fina, snuskiga, jätteäckliga och fantastiska böcker – som jag har saknat er! Jag har packat upp alla nu, de svämmar över hemma, ligger i drivor överallt, men det gör inget. Jag tycker om när de omger mig. Det enda jobbiga nu är att min dator är nerpackad i en flyttkartong, någonstans. Konstigt hur man saknar den bara efter någon dag. Nu kan jag inte ligga och skriva om nätterna, den datorn jag har nu är min gamla och den saknar tangenter och ett vettigt ordbehandlingsprogram, så det är inte ens att tänka på att skriva från den här. Kanske dags att plocka upp min gamla skrivmaskin och börja skriva old school, den är för tung för att tappa bort och är sitt eget ordbehandlingsprogram. Men jag missar med jämna mellanrum alltid nån tangent och slår ner det mjuka fingret i själva vassa maskineriet så jag börjar blöda, var det inte det Hemingway sa, “There is nothing to writing. All you do is sit down at a typewriter and bleed.“. Jag skulle nog bokstavligen bara sitta framför min skrivmaskin och blöda och inte få något gjort, så jag antar att jag är untrve författare och får leta vidare efter min mer moderna och mindre farliga ordbehandlare.
En sån konstig känsla av nostalgi och saknad har varit närvarande i flera månader nu, jag vet inte vad den vill eller vart jag ska göra av den. Tänker att det troligtvis inte är något konstruktivt och har försökt skriva bort den, gett upp, och nu övergått till att skruva upp gardinstänger och sortera kläder och bära tunga möbler ner i källaren för att förvilla hjärnan. Oklart om det fungerar, jag gnäller ju bevisligen över den fortfarande. Kanske är det bara våren som spökar fortfarande, snart åker jag från landet, det brukar alltid göra gott. Det är som om man kan få för mycket av allt det man själv valt att ha som sitt liv, man älskar det, men man måste få resa bort från det för att kunna uppskatta det igen. Och snart är det höst, då kommer jag vara installerad i mitt nya hem och nätterna kommer vara mörka och naturen kommer stå i brand och luften kommer vara frisk.
