Egentligen skulle det här ha varit ett Halloween-inlägg, men jag har inte haft tid att stjäla Mattias och Martins bilder och lägga till text, och så dog Leonard Cohen mitt i all vacker snöstorm och stormande ful politik. Det är många farväl 2016, till människor, till hem, till musik och skiftande årstider. När jag var hemma i ett snötungt Avesta under förra helgen så tog jag bussen från Krylbo in till stan, det var fel på skärmen som visar busshållplatser och datumet visade 5 januari 2010. Jag satt och undrade vad jag gjorde då, hur annorlunda mitt liv är nu från då och om världen var ett bättre ställe. Mellan 2005 och 2011 känns det som om mitt liv var så lugnt och som ett kart, i och med 2012 och 2013 lärde jag mig mer än under de sex åren sammanlagt, mycket mycket mer till och med. Världen är nog både bättre och sämre, men jag är inte rätt person att avgöra sånt. Jag ser inte något konstruktivt i att grubbla över det som varit – det går ändå inte att ändra på så det tjänar inget till att tänka på det.
Det som var bättre 2010 kan väl i alla fall fastslås vara att Cohen levde. Eftersom stora ord och hyllningar inte är något jag gör bra så skall jag inte heller ägna mig åt det. För ett par år sen gjorde jag en spellista, alla mina favoritlåtar – There’ll be fires on the road, om du ännu inte lyssnat på Cohen så gör sinnet en tjänst och ge låtarna en chans. Lyssna på “Avalanche”, texten är så vackert ärlig och samtidigt hård, vilket sammanfattar en del av vad jag tycker så mycket om med hans texter. Orden är små skatter. Jag läste “Leonard Cohen was never afraid of your darkness. He showed up to your darkness bearing gifts of sex, laughter and oranges. Despite his sterling international reputation for sadness I have never found his music depressing. But it doesn’t lie to you about the depth of darkness in the world.” någonstans och fastnade för de två första meningarna. Det finns ingen annan som kan ta sig an alla de sidorna av kärlek som utspelar sig i de mörkare delarna av själen, åtrå, ilska, självgodhet, sorg, längtan och sedan skriva om dessa med raka, klara ord. Att inte göra något fånigt eller överdramatiskt eller dumt av allt, att vara klok utan att skriva andra på näsan, det är svårt men det lyckades han så bra med. Man kan antingen gilla hans texter eller inte, men det går inte att skratta bort dem eller bara avfärda dem, för det finns så många meningar som inte går att bara skaka av sig.
Jag tänker mig att när man skriver ärligt om vad man känner och hur man uppfattar världen så är det lätt för andra att relatera, oavsett vad man är för person eller vad man lever för liv. Och nu sitter jag ändå här och tar till stora ord och hyllar honom, men det är svårt att förklara det som greppat ens hjärta under många år utan att göra det.
