Jag har börjat på den sista genomskrivningen innan det är dags att skicka in till förlag. Känns som om jag kan dessa 65 491 ord utantill. Hur nu det går till. Det känns alltid lite tråkigt att bli klar med manus, jag gillar att ha något att plocka fram och pilla på då och då. Ligga och fundera på vackra eller obehagliga formuleringar innan jag somnar. Sätta ord på drömmar och bilder jag ser i huvudet. Men känner jag processen (och min förläggare) rätt så kommer det komma ett manus översållat med understrykningar och kommentarer tillbaka. Då kan jag vara kränkt och sur och känna mig missförstådd av världen™ i några dagar. Och sen inse att han oftast har rätt och sätta igång att jobba med texten igen. Det är en märklig men oföränderlig procedur. Ja, om jag bara inte får tillbaka det med en hundbajs på, konstigare saker har hänt.
Med det sagt kan jag även säga att den här sommaren är en besvikelse, midsommarens magiska natt var tydligen helt verkningslös, och rent vädermässigt har sommaren varit vår. Jag som tycker så mycket om att ha riktigt varmt en eller två veckor, bara så man får känna på den där febriga, stekande och dallrande hettan som är så varmt att alla lukter har försvunnit. Jag vill gå barfota ner till affären på gatan och köpa iskall vattenmelon och iste och ligga på balkongen och läsa i underkläderna. Ha fönstret öppet på nätterna och ändå svettas och ligga och vrida på mig och inte kunna somna så att natten känns flera nätter lång. Om två veckor kommer jag befinna mig i Rom, då kommer dagarna och nätterna vara heta och outhärdliga och underbara. Men, hittills är det enda sommartecknet sju ilskna myggbett på vänster ben efter att ha tillbringat tre dagar på landet. Suck. Naturen är verkligen ond, tur att den i alla fall är vacker.
