Den första omskrivningen av manuset är klart, nu väntar jag på svar, och att få kritik och börja arbeta om mer. Igen. Och igen. Och igen. Denna oändliga process. Men jag är oväntat nöjd, vilket egentligen gör mig misstänksam, eftersom man alltid brukar kastas mellan att älska sitt verk och hata det. Men kanske kan man bara få göra något riktigt bra och tycka att det är riktigt bra? Allt skapande måste kanske inte drivas av underliggande självförakt. Vi får väl se. Ska passa på och njuta nu medans jag är så nöjd att jag helst vill sitta med tummarna i armhålorna hela nätterna.
Känns som om gränsen mellan höst och vinter är den egentliga brytningspunkten inför ett år. Jag skulle gärna bryta nu och börja på något nytt. De senaste månaderna har varit onödigt kalla. Vore det inte finare att inleda ett år med nysnö och firande än en lång kall väntan på en vår som är en hägring och alltid befinner sig för långt bort?
