Into the woods, into the trees, where you move and shift

Nu kommer jag peta med pinnen i myrstacken här men… Ibland går jag in i skriv/författargrupper på Facebook, mestadels för aspirerande författare och folk av åsikten “Alla andra kan ju skriva en bok så varför skulle inte jag kunna göra det?! Carpe diem!“. Låt oss inte gå in ytterligare på det påståendet, det räcker med att jag får en pulserande blodåder på sidan av pannan bara av att läsa vad jag själv just skrivit.
Nåväl, i dessa grupper är några av de vanligaste frågorna som ställs:
Var skriver ni? Har ni ett kontor? Åker ni iväg till ett avskilt ställe? Är det någonstans som ger er inspiration? Hur finner ni tiden att skriva?
följt av:
Har ni några särskilda dyra skrivprogram? Någon särskild och dyr laptop? Eller skriver ni på skrivmaskin? Har ni en whiteboard? Någon speciell stol?

Kommer låta dryg nu (det gör inget, jag är rätt dryg), men det är verkligen inte det lyxiga inspirerande stället eller de dyra grejerna som gör ett bra manus. Det är hjärnan. Antingen finns det en bra story där inne – eller så gör det inte det. Finns den inte där så kommer inte ens hela världens skrivprogram och rofyllda torp att hjälpa.

Jag förstår inte vad för författarmyt folk har gått på. Eller försöker odla. För det är ingen brist på folk som har köpt det dyraste skrivprogrammet till en superbra laptop (eller skrivmaskin – så det blir på riktigt…det vill säga skitsvårt att redigera?) och sitter i nåt torp vid jordens ände. Allt för att skriva Romanen ™.

Är det där anledningen till att det verkar vara alla människors livsmål att bli författare? För att kunna odla sin egen myt? Jag kan lova att de bästa böckerna tillkom för att en människa behövde få ur sig det som tog upp all plats och tankeverksamhet i hjärnan. Hur? Personen skrev troligtvis sedan ner detta med hjälp av vad som fanns till hands. När? Personen tog sig tid oavsett vad som försökte förhindra skrivandet. Var? Varhelst personen befann sig.

Just nu tänker jag ut story och dramaturgi för en ny roman. Det klurar jag på så fort jag är vaken, jag har allt i huvudet på grund av att jag inte har tid att skriva ner det just nu. Samtidigt så skriver jag en novell med hjälp av min mobil varje kväll innan jag somnar. Under dagarna mailar jag mig själv idéer. Jobb, bäbis och sömn tar all min tid, men det går alltid att klämma in några meningar och mobilen har jag alltid till hands. Är det optimalt? Absolut inte. Är det nödvändigt? Ja. Är det allra bästa att bara sätta igång och skriva? Ja.

Jo, självklart går det att försvåra för sig själv och skriva sitt manus på stenplattor med hjälp av mejsel och hammare. Men funkar det åt andra hållet också? Köp allt dyrt så går det lätt? Nej, inte så vitt jag vet. Jag tror på passion i kombination med talang och övning. Övning utan talang är dödfött. Likaså är talang utan övning. Känner du passionerat för något och arbetar utifrån det, övar oändligt mycket, är öppen för att ständigt utvecklas, tar åt dig av konstruktiv kritik och låter kritik baserat på avundsjuka och dålig smak rinna av dig – så kommer det bli bra. Det kommer bli något du kan stå för. Om inte andra tycker det blev bra så är det deras problem.

Låt oss nu begrunda några väl valda ord från en klok surgubbe:

“There’s nothing to stop a man from writing unless that man stops himself. If a man truly desires to write, then he will.
Rejection and ridicule will only strengthen him. And the longer he is held back the stronger he will become, like a mass of rising water against a dam.”

– Charles Bukowski

“if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.
if you have to sit for hours
staring at your computer screen
or hunched over your
typewriter
searching for words,
don’t do it.
if you’re doing it for money or
fame,
don’t do it.
if you’re doing it because you want
women in your bed,
don’t do it.
if you have to sit there and
rewrite it again and again,
don’t do it.
if it’s hard work just thinking about doing it,
don’t do it.
if you’re trying to write like somebody
else,
forget about it.
if you have to wait for it to roar out of
you,
then wait patiently.
if it never does roar out of you,
do something else.

if you first have to read it to your wife
or your girlfriend or your boyfriend
or your parents or to anybody at all,
you’re not ready.

don’t be like so many writers,
don’t be like so many thousands of
people who call themselves writers,
don’t be dull and boring and
pretentious, don’t be consumed with self-
love.
the libraries of the world have
yawned themselves to
sleep
over your kind.
don’t add to that.
(… ) ”

– Charles Bukowski

Och nu när vi ändå pratar aspirerande författare och författare, vad är dealen med att folk tycker att de själva är så himla supertokiga/galna? Det är så många i dessa grupper som skriver saker som:
Nu kommer jag väl polisen att knacka på dörren snart eftersom jag har Googlat styckmord, hur man dumpar en kropp, skelett, hur man rånar en bank, köper flyktbil, osv. Känner mig heeeelt krejsy!!
Nej. Det kommer polisen inte att göra. Inte FRA eller SÄPO heller. Du är en helt vanlig person som har Googlat sånt som de flesta någon gång Googlar. Polisen bryr sig inte om dig. Polisen övervakar inte dig.

Du borde oroa dig mer för vilken ost, tandkräm, vilka brallor, vilket semesterresemål du Googlar eller vilka bilder du laddar upp på Facebook – för det är sånt som faktiskt hamnar i informationsstatistik och används.

This entry was posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande. Bookmark the permalink.

Comments are closed.