Teoretiskt sett så älskar jag våren, det blir varmt, ljusare nätter, blommor och blad spricker fram, det luktar gott av våreldar och regnvåt grönska, jord och allt annat trams … Men kan vi normalisera att hata våren? Jag mår som det där urlakade vita hundbajset som snön lämnar efter sig när den smält bort. Kroppen är helt slut, det känns som om jag sprungit ett maraton varje dag, huvudet är bakistungt och trögt, ögonlocken gjorda av bly. Humöret … är inget att hurra över. Var helst tyst. Ljud irriterar mig. Ljus också. Varje vår samma sak. Förut fick jag vårdepressioner, men har lärt mig att mota Olle i grind.
Jag stoppar i mig mina D-vitaminer. (Mina D-vitaminnivåer är alltid så låga just nu, förrådet i kroppen räcker n-ä-s-t-a-n tills att solen kommer tillbaka med påfyllning.) Jag stoppar i mig extra järn. Försöker motionera. Tar extra tupplurar. Men tja, vad ska man göra. Våren är en hänsynslös, grym och illvillig tid. Och alla andra bara lallar runt och mår bra och älskar våren. Jag unnar er det, men jag tycker inte om det.
Snart är sommaren här, tur att tiden går snabbare när man blir äldre. I kväll ska jag påbörja arbetet med att illustrera en författarkollegas kommande novellsamling, förhoppningsvis ger tecknandet och pillet med små detaljer lite sinnesro.
