En stor inspirationskälla för mig är Nona Limmen, fotograf från Amsterdam. Varje foto är som en hel novell i sig. Hennes magiskt mystiska verk finns att köpa här. Följ henne på Instagram här, hon är en av anledningarna till att jag har insta överhuvudtaget.
För tre veckor sen kom ett litet, litet barn. I dag kom de första höstvindarna med frisk luft och förmultnande dofter. Augusti och september är fantastiska, början på hösten, sommarens sista andetag.
Jag har mycket att skriva, kanske en hel novellsamling, men det ska nog gå, sommaren har varit både händelserik och långsamt tråkig med dagar som flutit ihop till en varm, seg massa. Jag ser så mycket fram emot det kommande året, den kommande årstiden och jag är så tacksam för det lilla, lilla barnet.
“Inspiration is a word used by people who aren’t really doing anything. I go into my office every day that I’m in Brighton and work. Whether I feel like it or not is irrelevant.”
– Nick Cave
Jag brukar tänka på det där när jag läser i författargrupper om hur folk pratar om inspiration och kreativitet som nåt magiskt man måste fånga eller åka till en liten stuga på Österlen för att finna. Annars går det inte att skriva en bok…
Jag är mer inne på Caves bana: sluta skriv om inspiration – sätt dig ner och jobba istället för att skriva på nätet att du skriver. Slit, bli trött, harva på, frigör tid, vänd ut och in på dig, jobba ännu mer, sen lite till och efter massor av timmar har du ett manus. Det blir inte mer magiskt än så.
Det känns som om många tror att författare är nån som lyckas fånga inspiration och så vips har dom en helt färdig bok i handen. Den där märkliga inspirationsromantiseringen av skapande förminskar allt hårt arbete som faktiskt ligger bakom ett manus.
Egentligen är det samma sak med att måla och teckna, folk påpekar att nån har talang för att måla och glömmer bort hur många tusentals timmar av träning, nötande, misslyckade fula tavlor och teckningar som ligger bakom ETT bra konstverk.
Det går att skriva en mil text om det här romantiserandet av den skapande människan. Visst du behöver talang, men lika mycket behöver du bra idéer, envishet, självförtroende och hårt arbete. Det är ett hantverk, nåt man lör sig.
Och det är bäst att inte tro på alla: “Jag fick sån inspiration när jag var i Provence och drack vin på en gård från medeltiden, den månaden skrev jag min debutbok och den sålde 60 000 ex!”… Det sundaste brukar vara att sköta sig själv och skita i andra, inte läsa kreti och pletis recensioner av ens bok men att ha en bra redaktör som fattar vad man vill med sin text.
Sommaren som antingen kokar eller kyler, jag känner ingen blomdoft i luften. Istället har jag köpt en parfym som luktar giftiga örter, besk 1800-talsmedicin och vanilj. De varma nätterna tillbringar jag vaken, står på balkongen och lyssnar på stadens vita brus längre bort, en hund har börjat skälla varje kväll. Dagarna flyter in i varandra, vad har jag egentligen gjort den här sommaren? Rest mellan Dalarna och Stockholm, målat en till skogskurbits, tecknat ett bokomslag, planerat noveller men inte haft ork att skriva ner dem. Ätit röd frukt. Levt ett långsamt liv, som förhoppningsvis förankrar sig mer i verkligheten om någon månad.
Jag längtar efter höstens alla dofter av ännu varm jord, rötter som somnar och ruttnande söta fallfrukter.
Jag kommer aldrig sluta måla skog, men provade ett nytt perspektiv igår med en ny blågrå färg jag köpte för några dagar sen.
“Under vårhimmel” heter den.
Vad gör du i det fördolda? Jag fick just ett manus för en novell godkänt av ett förlag jag aldrig aldrig arbetat tillsammans med förut. Publiceringen kommer ske under pseudonym, så det är därför det sker i bakgrunden av allt. Jag gillar det, att ha hemligheter känns sällsynt nuförtiden, att hålla saker i skymundan. Allt ska exploateras, marknadsföras och tjatas in i följare på sociala medier. Det är skönt att göra precis tvärtom. Min förläggare kommer veta att det är jag som skrivit novellen, men inte många fler.
Jag känner en väldig frihet i det, att inte begränsas av att behöva ta ansvar som person över min text och mina tankar, ingen kommer spekulera eller analysera mig genom det jag skrivit. Texten får leva sitt liv, befriad från jaget. I alla fall från mitt jag, från ett verkligt jag. Min pseudonym får skapa sig själv och ha sin egen utgivning av texter som både är mina och inte är mina. Jag hoppas att du stöter på dem, texterna, och undrar över dem. Kanske gillar dem, eller avskyr dem, vad vet jag. Och det spelar egentligen ingen roll, jag är bara så glad att de får släppas fria ut i världen.
Jag var på fest med tema “Mellan vågorna”. Byggde mig ett par fenor och sminkade mig till en slags fiskvarelse som kravlat sig upp från Dalälven. Det var kul! Hur kan det vara så roligt att klä ut sig?
Det manus jag har jobbat på de senaste två (tre?) åren har fått godkänt av redaktören och kommer att bli en bok. Det gör mig så väldigt glad! Jag har lagt ner otaliga timmar på att skriva historian och tömt ut fantasin helt gällande ämnena som manuset handlar om. Är faktiskt riktigt stolt. Och till skillnad från de flesta skräckböcker som skrivs nu, så är det inte en samtidsskildring eller en dystopi. Boken utspelar sig i början av förra seklet, i Dalarna såklart. Mörk, fuktig, vacker, förbjuden, mardrömslik, lantlig, krypande, omodern, drömsk, karg, äcklig, enslig, kärleksfull, naturnära, mystisk och intim.
Det kommer vara en erotisk skräckroman, så ingen som jag känner får läsa den, pga genant. Men så kan det vara, jag tycker de båda genrerna gifter sig så väl med varandra så det är svårt att inte blanda dem. Och är det inte genant för författaren så är det en tråkig bok, sa någon nån gång, och jag håller med.
Nu återstår bara arbetet efter lektörens anvisningar, korr, sättning, förord, omslag och så vidare. Vi får väl se när den är redo för att möta sina läsare, men förhoppningsvis innan årsskiftet!
Jag målade de här två akvarellerna, “Spindelmåne” I och II. Synd att det är omöjligt att fota målningar så att alla färger och nyanser kommer med, de är alltid så mycket vackrare i verkligheten.
Jag har haft mycket tid över för att måla, känns skönt, var längesen jag gjorde något annat än at.t läsa andras manus och skriva på mina egna. Inte för att det är tråkigt, men omväxling förnöjer. Jag har till och med tagot emot en till oljemålningsbeställning på en skogskurbits, det var åratal sen jag tog beställningar för oljemålningar.
