Under de senaste veckorna har jag arbetat med att gör tre tuschteckningar av mina tre favoritbyggnader/ställen: Söder Mälarstrand i Stockholm, Hyttan i Avesta och Vasilijkatedralen i Moskva. “Här kommer natten” har jag döpt trion till, efter en av mina favoritlåtar som släppts under senare år. Att det blev just de tre kommer inte som någon överraskning för den som sett mina tidigare konstverk, dessa motiv är ständigt återkommande. Jag kan inte måla mig trött på dem, de är för vackra med alla sina tinnar och torn och egensinniga arkitektur.
Det går att köpa prints av dem: en print kostar 350 kr, två stycken 600 kr och alla tre för 900 kr. Printas på tjockare vitt papper 250 g, eller naturvitt tunnare 120 g, stl: A4. Alla är signerade.
Skicka mig ett mail om du också vill ha dem på väggen.
Just nu är jag (benhård och sträng) redaktör åt Rikard Slapak och hans novellsamling “Nattskräck” som Swedish Zombie kommer ge ut.
Det är väldigt roligt och givande att vara redaktör och arbeta med texter som inte är ens egna. Man lär sig väldigt mycket, och man lär sig se på en text på många olika sätt. Språkligt, dramaturgiskt, logiken i berättelsen, eventuella frågetecken, karaktärer osv.
Tidigare har jag ju varit redaktör åt Frida Windelhed och hennes två skräckromaner “Rött universum” och “Järnvärld“, även det var roligt. Det är kul att arbeta med olika författare för det är så mycket i deras texter som skiljer sig åt, inte bara språk och handling.
Det känns som hundra år sen, ändå är nio år inte mycket. Den här veckan så fyller min första skönlitterära bok, “Den plötsliga dörren”, nio år. Kanske känns det som så längesen för att jag hade skrivit på den i flera år, skickat fram och tillbaka till redaktören, jag minns att redigeringsarbetet var ett helvete. Samarbete, självinsikt, kompromisser samt att tänka om i nya banor var väldigt frånvarande i mitt yngre jag …
Till slut blev det ändå väldigt bra. Konstigt, men bra. Det är en samling märkliga noveller, jag är därför extra tacksam för att Vertigo trodde på manuset och gav ut det!
Att få skriva berättelser var min dröm länge. När jag gick i lågstadiet var jag duktig på att skriva och läsa, så jag och en klasskompis fick arbeta med extramaterial medan resten av klassen höll på med läroplansövningarna. När jag var klar med extramaterialet fick jag sitta i ett materialrum och rita. Kan själv tycka att jag kunde fått i uppgift att skriva en liten berättelse istället, för att uppmuntra skrivarglädjen som uppenbarligen redan fanns där.
På gymnasiet var jag oerhört pretentiös (jepp, hade till och med en mantel i svart samnet) och läste Nietzsche (nej, jag fattade inte nåt av det) och de andra surgubbarna. Drömde om att bli lika slipad och minimalistisk i mitt språk som Pär Lagerkvist, vilket ju ändå är en fin ambition. Även om jag nuförtiden hellre önskar att bli lika vemodigt poetisk som Dan Andersson.
Min dåvarande svensklärare, en äldre herre som tog allt jag skrev på stort allvar, och hjälpte mig med det minimalistiska. Kurt tror jag han hette (tack Kurt!). När han gick i pension, hade jag två år kvar, fick en helt nyexad lärare som hette Ulrika. Hon tog också mina texter på allvar, uppmuntrande mig och gjorde mig överlycklig när hon skickade in min novell “Början på slutet” till en skrivartävling för unga i Uppsala. Den kom med! Blev utskriven på stora A3-papper och uppsatt i en korridor där människor som besökte var-tävlingen-nu-hölls kunde läsa den. Jag har ingen aning om vad det var för tävling eller om min novell finns att läsa någonstans på nätet eller ligger i nåt arkiv. Om du vet nåt så berätta gärna, borde varit 1999 eller 2000! Nåväl, jag var i alla fall väldigt stolt, Ulrika också (tack Ulrika!), och det peppade mig verkligen till att fortsätta skriva.
Trots det tog det flera år efter att jag slutat gymnasiet, pluggat litteraturvetenskap på universitetet, jobbat som bibliotekarie i några år, innan jag skrev en novell igen. Jag satt på tåget från Krylbo till Stockholm och skrev den på baksidan av ett stort kuvert. Till en början skrev jag alltid för hand först, sen redigerade jag när jag skrev in det i Word. Det blev dock för omständligt, nu blir det digitalt på en gång. Speciellt snabba utkast och idéer som kommer när jag är på resande fot.
“Den plötsliga dörren” är slutsåld sedan länge, ibland dyker det upp nåt ex på Bokbörsen, så vill man läsa den får man söka där. Då kan man bland annat läsa om min dröm om ålmänniskorna och pöbeln, alkisen jag följde efter ner mot Koppardalen i Avesta, den gnälliga huvudfotingen som blir raggad på, personen som likt Gregor Samsa blir en (mikroskopisk) insekt en dag, den svettigaste kvinnan som skriver kärleksbrev hon aldrig skickar, mannen vars dåliga samvete blir en illaluktande ost, samt många fler.
Och grannen Kaos, baserad på min granne när jag bodde på Järnlundsvägen i Årstaberg för många år sedan.
Den här månaden har jag skickat in två manus till förlaget. En skräckroman som jag arbetat på i tre månader ungefär. Och en skräckerotikromam som jag arbetat på i två år. Nu har jag helt plötsligt inget att skriva på eller redigera, jag minns inte när det hände sist. 2014? 2015? Längesen var det och nu känner jag mig lite tom och deppig. Har ingen ork att börja på något nytt, inga idéer heller.
Eller okej, jag har en idé, men ingen ork. Så … jaha. Nu då? Förväntas jag bara gå runt och existera och inte skriva?
Innan jag blivit publicerad så tänkte jag att man var klar när man skrivit ett manus och skickat in det till ett förlag som sagt ja. Hehe, gulligt va? Sen kom verkligheten med redigering och att skicka manuset fram och tillbaka hundra gånger, strukturera om, finslipa, ändra slut, ändra början, redaktörens kommentarer, osv. Att skriva ett manus är inte ens hälften av arbetet.
Just nu har jag skickat in ett manus och väntar på feedback från redaktören. Samtidigt jobbar jag vidare på ett annat manus, igår såg jag hur många redigeringar jag gjort än så längre.
Nope, jag är inte klar än, har kommit 2/3 ungefär. Så ja, det är mycket arbete att skriva en bok, inte bara “få inspiration och skriva ner berättelsen” så som en del (inklusive jag för 10 år sen) tror. Författare är inte särskilt magiska och mystiska och bara trollar fram en bok sådär. Eller, om vi nu är det, så är magi bra mycket mer hårt jobb än vad man kan tro.
När saker i ens manus klickar helt rätt blir man ju glad, men när det blir förvånande bra sammanträffanden – då jublar man
Ett: gör research om mosslik. Handlingen i manuset utspelar sig på våren 1914, jag läser på om mosslik, när de olika kropparna upptäcktes och var. Hittar efter ett tag info om ett mosslik som hittas i Danmark – på våren 1914. (Inte mannen på bilden) Mosslik dräller det ju inte av, och att ett upptäcktes samtidigt som när boken utspelar sig, nära Sverige så det är lätt att väva in i storyn, är ju fantastiskt.
Två: ska citera Gamla Testamentet, men inget nytryck. Behöver en gammal utgåva/översättning som personerna i boken kan läsa ur. Var hittar man det? Jo, i sin egen bokhylla! För 5-6 år sen införskaffade vi tre gamla biblar från en antikbutik i Mora. En av dessa visade sig vara tryckt 1913. Perfekt! Full av gamla anteckningar från tidigare ägare dessutom. Oväntad bonus var att i innehållsförteckningen är den “bok” som jag ska citera redan inringad.
Jag har för övrigt kommit ihåg att uppdatera “konst till salu” här på hemsidan. Nu finns det mer att köpa än på flera år, dessutom tillkommer det nytt rätt ofta nu. Så glöm inte bort att se efter om det finns något du vill ha där!
En till fin recension av Benkvarnen har dykt upp. Den finns att läsa här: enkoppenbok.
Sofia Albersson vet att hantera språket. Så målande, så uttrycksfullt. Fasansfullt, skrämmande och äckligt. Hjälp, som sagt. Miljöbeskrivningarna är helt enkelt fenomenala. Det nya samhälle som novellernas karaktärer ska förhålla sig till är spännande att betrakta. Tack och lov att allt är fiktion, för bevare mig väl för att på riktigt uppleva det som den här boken rymmer.
I går natt blev råmanuset klart. Tre månader tog det att skriva 39 000 ord, jag är stolt. Från att ha haft noll inspiration och idéer till handling första halvan av arbetet (då är det verkligen ett arbete), så släppte det och resterande halvan var riktigt rolig att skriva. Så kul att det blev 500 ord för långt, men det ska nog gå att slipa bort.
Så nu är skelettet klart, muskler och inälvor på plats, dags att börja klä allt i hud och kläder. Älskar verkligen redigeringsarbete! Kommer på saker att lägga till och förbättra och ta bort varje dag. Men innan dess: dags för mina två trogna testläsare att lägga sina domar.
