With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Bokdivisionen gav Stockholmspesten en jättefin recension, tackar! Blir så glad när jag får veta lite mer personliga saker från läsaren, vad denne kände när den läste. Hur uppfattade läsaren karaktärerna, sympatiska, osympatiska? Vad gör dom som man stör sig på? Som man gillar?

Jag blir tokig på Elin och hennes envishet att vilja stanna kvar i stan. Jag blir knäpp på att hon överhuvudtaget bryr sig om sitt jobb och inte ser vad som sker omkring henne eller tar det på allvar. Och så oroar jag mig för hennes katt Harry eftersom att djur brukar aldrig klara sig väl i skräcklitteraturen…

En del av mig vill avslöja vad jag själv känner för karaktärerna, vad jag ogillar med dem och vad jag gett dem för egenskaper som jag tycker är försonande, vad som gör dem mänskliga. En del vill inte färga läsaren alls, det allra bästa är ju att låta folk tolka helt fritt, att få höra sånt man själv kanske inte ens tänkt på.

(…) när boken väl är utläst så inser jag genialiteten i berättarstilen. Det här är en härlig debutroman som du absolut ska läsa om du är skräckfantast. Det är suggestivt, spännande och tankeväckande. Vad händer med människor i krissituationer? Vad är viktigt och varför agerar vi som vi gör? Får jag önska något skulle jag vilja ha lite mer, vissa delar lämnar mig otillfredsställd men jag förstår samtidigt tanken med det. Jag hoppas att Sofia Albertsson blir ett återkommande inslag på den svenska skräckscenen.

Läsa hela rescensionen här.


This entry was posted in Favoritfoton, Stockholmspesten. Bookmark the permalink.

Comments are closed.