In the hope that the Carny would return to his own kind

I kväll satt jag på en uteservering och drack öl med min vän. För första gången sen mars. Jag har verkligen längtat efter det och den här kvällen var ljummen och vacker, det luktade till och med kaprifol.

Vi pratade om Rothchilds surrealistbal, som ägde rum i slottet Chateau de Ferrières 1972, och hur gärna vi skulle velat varit inbjudna. Till och med Dalí var där.

När gästerna anlände var framsidan av slottet upplyst i rött som om det stod i brand. Längs entrétrappan stod slottspersonalen utklädda till katter, åmade sig mot varandra och låtsades somna. Vid ankomsten leddes gästerna till en labyrint, som var en intensiv teaterupplevelse i en skog av spindelnät, full av mörka överraskningar. Och om en gäst gick vilse, kunde denne ringa en katt för att få hjälp.

Posted in Inspiration | Comments Off on In the hope that the Carny would return to his own kind

Men att benmjölet liknar de döde

Det står ett gammalt ruckel vid Hattmomarjaån
det lägsta och simplaste på orten,
dit vandra hundra hästar och karlar fjärran från,
och välta sina benlass i porten.

Och mjölnaren är gammal och vet vad han vill,
och tröttnar väl aldrig att mala
– när han vilar sig då lyssnar han leende till
hur de dansande stenarna tala.

Och han säger att när stenarna dansa över ben,
som ha slutat att hoppa eller springa,
så sjunga de, så klinga de som klockor av sten,
till en ärofull begravning de ringa.

Och han säger att hans kvarn är som människans liv:
Ett evinnerligt snoende öde,
och att kugghjulens gnissel likna trätor och kiv,
men att benmjölet liknar de döde.

Ty det lägger sig att sova när vandringen är slut
– det sparkar ej mera eller hoppar;
av det spröda och hårda som funnits förut
finns blott snövita, stoftfina kroppar.

Och om somliga gå ut till en darrande dans,
till den sista och gladaste av alla,
om de skimra som pärlstoft i aftonens glans,
så tröttna de dock snarligt och falla.

Kanske stundar det uppståndelse till kommande vår?
Kanske spelar det och viskar i träden?
Det som dog för en vecka sen och maldes i går,
kanske gungar det till nästårs i säden?

Men stenarna gå evigt sin gnisslande gång,
och dammet bolmar skyhögt i porten,
och mjölnaren säger att benkvarnens sång,
är den gladaste som sjungits på orten.

– Dan Andersson, 1915

Posted in Benkvarnen, Dalarna, Inspiration, Skrivande | Comments Off on Men att benmjölet liknar de döde

She fell away, shed me like a skin

Jag gjorde omslaget till en bok som min kollega på Vertigo släppte för en månad sen. “Nattens ritualer” – en erotisk bok om en märklig sexuell relation. “Explicit och sjukt elegant” beskrivs den som. Jag håller med för jag gillade den, det skrivs alldeles för lite sådan erotik. Det var i alla fall kul att få göra omslaget och att måla en ouroboros.

Har dessutom fått äran att vara redaktör för en bok som kommer släppas senare i år. En nyskapande och obehaglig skräckroman, som jag inte får säga mycket mer om än så.

Posted in Boktips, Favoritfoton, Konst | Comments Off on She fell away, shed me like a skin

We are fireflies trapped in a little boy’s hand, and everything is as distant as the stars

Folkets palats – Moskvas tunnelbanestationer, både futuristiska och barocka, ett av de största och äldsta tunnelbanesystemen. Låt oss njuta av detta underjordiska underland, offentlig konst när den är som bäst.

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Konst | Comments Off on We are fireflies trapped in a little boy’s hand, and everything is as distant as the stars

Well the moon won’t get a wink of sleep, If I stay all night and talk

Posted in Favoritfoton, Personligt | Comments Off on Well the moon won’t get a wink of sleep, If I stay all night and talk

All the hammers are a-talking, all the nails are a-singing

Nu till något mycket trevligare: arbetet med Benkvarnen går framåt. Igår kväll blev omslaget klart, är så nöjd med bilden jag knäppte! Snart får ni se hela och inte bara en glimt.

Nu ska jag göra den allra sista genomläsningen och fixa eventuella småfel, den ska korras, baksidetext och tacklista ska skrivas, illustrationer ska in i filen, sen ska inlagan sättas och omslaget på plats. SEN SÅ!

Åh, det här är verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron för mig! Jag hoppas att ni kommer tycka om novellerna. Jag har arbetat i flera år på vissa av dem, extremt länge för mig då jag brukar arbeta rätt snabbt, men allting har sin tid och plats.

Posted in Benkvarnen | Comments Off on All the hammers are a-talking, all the nails are a-singing

Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

Det är en lika märklig som obehaglig känsla när ens bok blir till ens verklighet. Under halva 2017 levde jag mig in i hur det skulle vara att leva i ett samhälle som stänger ner sig själv allt mer för varje vecka. Det långsamma förfallet från en vanlig vardag, med alla vardagsrutiner, till att behöva ställa om allt fler saker i sitt liv för att anpassa sig till nya omständigheter. Lokaltrafik som inte fungerar, en smitta som sprider sig och gör människor paranoia och egoistiska, problem med el och internet, kontor och affärer som långsamt avbefolkas och blir tomma. Människor som isolerar sig i sina hem, lyssnar efter främmande ljud i trappuppgången om nätterna. Stockholms gator som ligger öde, lägenheter som står tomma.

Allt det levde jag mig in i, och det kändes så oerhört långt bort. Som en feberdröm. Och ni vet det där bra rådet till alla som skriver skräck? “Skriv om det som skrämmer dig, då blir det äkta och bra.” Det gjorde jag. Och nu är det här. Antar att det säger en del om mig, vän av ordning och saker som fungerar.

Förra veckan gick jag upp 03.30 en natt för jag hörde konstiga ljud i trappuppgången, när jag tittade ut såg jag en person i gul reflexväst, skyddshandskar, munskydd och nån form av huva hårt åtdragen runt ansiktet, gå förbi min dörr. Bara ögonen syntes. Det kändes som om själva byggnaden smittats. Jag blev så oerhört skärrad och paranoid att jag inte kunde somna om förrän det blev ljust. Och i morgonljuset slog det mig att det ju måste varit tidningsbudet, som vidtagit lite skyddsåtgärder. Ingen anledning till rädsla med andra ord.

2017, under arbetet med Stockholmspesten, så drömde jag en mardröm om hur falska läkare knackade på hos människor i det smittade Stockholm. Jag skrev in det i min bok. (Ja, jag drömmer ofta saker som jag sedan skriver in i mina texter.) Igår läste jag en liten notis om hur falska läkare ringt på hos en person i norra Stockholm, som polisanmälde händelsen. Det var riktigt obehagligt. (Jag förutsåg dock inte dasspapperisterna, men verkligheten överträffar ju alltid dikten och ens vildaste fantasier så…)

I min bok sätts Stockholm i karantän, nu pratas det i medierna om det. I boken slutar 1177 och 112 att fungera på grund av överbelastning. Kön till SÖS entré ringlar sig ner för backen, sjukvårdspersonal som jobbar övertid utan tillräcklig skyddsutrustning. Kriminella som bryter sig in och under hot länsar folks hem på medicin, vatten och mat. De välbärgade delarna av Stockholm som står tomma, de fattigare förorterna som blir fulla av sjuka.

Låt oss hoppas att det inte händer. Låt oss hoppas på att läget inte förvärras ytterligare och att det här är över till sommaren. Nu kanske det låter som om jag är livrädd men så är det inte, först hade jag en tryckande klaustrofobisk känsla av att inte kunna fly undan någonstans. Men nu har jag bara accepterat att det är såhär och att jag och de flesta andra säkert kommer bli sjuka, men det kommer gå bra, immunitet eller annan lösning kommer nås.

Men kom ihåg att vara snälla mot andra, vi är alla i samma båt. Det har vi alltid varit, men det märks mycket tydligare nu.

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

And I’ll scatter them into the sea

Utanför fönstret regnar det och snöar det. Dagarna flyer ihop till veckor. Hur kan det kännas som om vintern aldrig kom men ändå aldrig tar slut?

I veckan åker jag och den lilla upp till Dalarna. Jag är så trött på staden, jag längtar upp till fäboden, till skogen och lugnet. Men än är det inte dags. Jag får stå ut en månad till bland alla hus och gator och bilar och tunnelbanor. Februari var hemsk, jag har aldrig varit sjuk så många dagar under en och samma månad i hela mitt liv. Arbetet med romanen fortgår, arbetet med novellsamlingen fortgår. Jag längtar så mycket efter ljusa sommarnätter och varma dagar.

Posted in Favoritfoton, Personligt | Comments Off on And I’ll scatter them into the sea

Your vampire tooth, your little truth, your tiny lies 

Det verkar som om 2020 är året då jag får skörda resultatet av allt jobb jag gjorde 2019. Arbetet med min kommande novellsamling får framåt i rask takt. Förra veckan hittade jag en perfekt illustratör! Det var min förläggare som kom på idén med illustrationer till alla novellerna, själv hade jag inte ens tänkt på det. Jag har aldrig haft illustrationer i någon av mina skönlitterära böcker förut. Men nu är jag väldigt peppad på att se vad hon skapar för obehagliga/vackra bilder till mina obehagliga/vackra noveller. Det ska bli så intressant att se min idé utifrån en annan kreativ persons vinkel.

Swedish Zombie gick ut med namnet på novellsamlingen under natten till i dag så varsågoda: Benkvarnen kommer den att heta. (Ja, självklart inspirerad av käraste Dan Anderssons dikt.) Snart kommer ni får lite mer in blick i vad novellerna handlar om också kanske även små korta beskrivningar av varje. Kanske finns det även kopplingar till Stockholmspesten, vem vet? (Ok, jag vet, men snart vet fler.)

Jag kommer vara med med en novell i en skräckantologi också, det kan jag inte säga så mycket om än. Men det kommer bli ryskt och det kommer bli äckligt! En novell helt i min smak med andra ord. Ni vet hur det är, man skriver novellerna och böckerna man själv helst vill läsa. Sen har jag fingrarna i syltburken när det gäller ett annat projekt också, men det är också sånt som ni inte kommer få veta något mer om.

Arbetet med skräckromanen går också framåt, då mitt lilla troll har börjat dagis (Till sin egen stora förtjusning. Varför är hon så social? Vem har hon ärvt det ifrån? Måste har gjort något fel i hennes uppfostran..) så har det frigjorts en hel del skrivtid på fredagarna. Så nu har jag åter igen en hel skrivdag per vecka. Det kommer att göra stor skillnad. Framför allt för min stackars sömn som blivit lidande då den enda tiden som funnits att skriva på har varit efter att hon har gått och lagt sig. Tack dagis, ni hjälper till att skapa mer svensk skräck!

Just nu befinner sig manuset fortfarande i mitt favoritstadium och kommer nog vara där ett bra tag. Det är så himla trevligt att småpilla med ett manus! Jag kommer på saker att lägga till hela tiden, personlighetsdrag, händelser som skett innan romanen utspelar sig, ledtrådar som ska läggas in här och där, finslipning. Samtidigt är det så pass oklart att det fortfarande går att ändra en hel karaktär, ta bort en eller lägga till en. Vilket faktiskt var exakt vad jag gjorde för några veckor sedan. Kom på att en karaktär var överflödig och inte fyllde någon annan funktion än att jag ville ha med den, men det är inte bra anledning nog, den måste ju tillföra storyn något annars finns det ingen mening. Sen gjorde jag om en karaktär, helt från grunden, både som person och dennes syfte. Jobbigt men roligt!

Så än så länge kan jag mest luta mig tillbaka lite och njuta av arbetets frukter, det känns skönt för 2019 var ett hektiskt skrivår för min del.

Posted in Antologier, Benkvarnen, Favoritfoton, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Your vampire tooth, your little truth, your tiny lies 

Who’s that younder, all in flames

Posted in Favoritfoton | Comments Off on Who’s that younder, all in flames