En novell jag har skrivit är med i veckans Creepypodden i P3. “Kvinnan som jag bor ihop med” heter den och handlar om barndomsminnen och oväntade misstankar. Den här gången är det noll procent blod med (till skillnad från förra gången), förutom eventuella myggbett. Så den känslige kan också lyssna. Kanske. Om man inte är paranoid.
Skulle vilja brodera ut texten här lite mer, men är rädd att avslöja för mycket. Du kan lyssna på den där poddar finns eller här på P3:s hemsida.
Posted inSkrivande|Comments Off on From her to eternity
Okej, det där var inte mycket att stressa över. Jag lyckades skriva 5 200 ord på tre timmar och nu är jag klar med novellen. Nästan, den ska få vila i några dagar, sen kan jag gå igenom den igen och lägga till fler beskrivningar, mer gestaltning, brodera ut bra partier och kolla efter stavfel.
Så skönt det är med erfarenhet ändå, när jag var yngre behövde jag inspiration för att kunna skriva (haha). Myten om författande. Nu kan jag ignorera sånt och istället arbeta, fokusera och utveckla storyn. Det är bara att göra. Speciellt nu efter att jag fått barn så har jag verkligen lärt mig att ta tillvara på den lilla tid som finns att skriva på. Förut hade jag ju oändligt med tid, men fick bara en bråkdel så mycket skrivet. Dumt. Men så är det att vara ung och oerfaren, och ineffektiv. Skönt att bli äldre, i alla fall med hjärnan.
Jag har haft så mycket att bli klar med hela sommaren att det känns mer som en sista rensning inför nyår, än en sommar. Då man väl förväntas vara ledig. Jag skrev klart den sista vändan med redaktörsanmärkningar på “Blöd för berget” medan det brann i knutarna. Men det var väldigt värt det, den blev så mycket bättre! Alltså, väldigt mycket bättre. Tur att jag har en duktig redaktör som pushar mig ordentligt, när jag tror att jag gjort mitt bästa så berättar han att jag kan bättre, och det kan jag alltid. Sen kommer han med redigeringssynpunkter, hittar plotholes och så vidare, det är guld värt att ha en redaktör med bra smak, som man kan lita på.
Nu om exakt en vecka så har jag en deadline på en novell, vilken jag bara skrivit början på … puh.
Jag har målat massor, lika många akvareller som jag brukar göra på ett år, målade jag på en vecka. Det var oerhört avkopplande och roligt. Lärorikt också. Kommer portionera ut dem här och på Instagram under hösten.
Nu borde jag skriva på novellen, deadlinen närmar sig hotfullt snabbt, och jag har inte ens bestämt slutet än.
Äntligen klar med alla illustrationer till Frida Windelheds kommande novellsamling. Tolv stycken blev det, otaliga timmar av prickande och streckande med svart och vit tusch. Men väldigt kul såklart. Det är så kul att illustrera andras texter, kul att illustrera sina egna texter också för den delen. Men jag gillar att ha ramar att hålla mig till, leta bilder i texten, tänka ut något som får med stämningen och flera element av textens innehåll.
Personligen avskyr jag att rita ansikten, både djur och människor, mest för att jag känner mig osäker på det. Men illustrerar man något kan man inte bara fega ut och undvika det, så jag blev tvungen att våga. Och det blev bra. Bättre än jag trodde. Dessutom kommer jag ju inte bli bra på det om jag aldrig övar, så det är bara att ta tag i det.
Sen måste jag komma över att jag ju inte kommer illustrera ansikten på samma sätt som någon jag tycker illustrerar snyggt. Det kommer bli i min stil, och det är jobbigt och svårt att acceptera och tycka om. Till en början i alla fall. Viktigt att komma ihåg att jag fick uppdraget för att personen tycker att min stil är snygg. Men som alltid när det kommer till kreativa processer så älskar hjärnan att vara elak mot sig själv (rimligt). Skönt att få tyst på den och bli nöjd med sitt arbete.
Ser fram emot att kunna visa alla färdiga teckningar sen.
Posted inKonst|Comments Off on The moon in the sky, like a dislodged crown
Midsommar var magisk, som alltid i fäboden. Nätterna var så ljusa och månen låg blek över Gesundaberget, omöjligt att fånga på bild såklart. Vet inte ens varför jag försöker. Tora visade mig en glänsande skalbagge som, dammig av pollen, låg sovande i en stor ros, med ett skärt kronblad som täcke. Vilken underbar säng att ha.
Posted inDalarna, Mina foton|Comments Off on Do you know where the wild roses grow, so sweet and scarlet and free?
Dalaskräck! Nu är Kickstartern igång för min och tre till skräckromaner! Backa svensk skräck så vi alla slipper drunkna i deckare och feelgood. Köp en, två eller alla fyra. Eller hela serien. Länk.
Byggarbetaren Mats liv förändras efter att företaget han arbetar för får i uppgift att fylla igen Falu koppargruva. En enorm serverhall för ett globalt it-företag ska byggas ovanpå den gamla mytomspunna gruvan. Men det går inte enligt planerna och Mats börjar misstänka att något finns där, långt nere i gruvan. Något uråldrigt, gömt. Eller inlåst? Ina, Mats kollega och vän, flyttar till Falun i samband med arbetet med serverhallen. Lägenheten hon hyr visar sig tillhöra någon som funnit ett samband mellan mystiska försvinnanden, en familjetragedi och gruvan. Tillsammans börjar Mats och Ina att nysta upp ledtrådarna till vad som finns i berget och de som vill hålla det hemligt.
Blöd för berget av Sofia Albertsson är en berättelse där gränsen mellan mardröm och verklighet suddas ut av det som väckts långt nere i berget.
Har helt glömt bort att visa mina hyllningar till Hieronymus Bosch. Dels en liten trumpetperson och dels en samling av en del olika Bosch-varelser som jag gillar.
Jag tycker också väldigt mycket om hans helvetesstäder som alltid brinner, glöder och lyser av kaos. Han var verkligen fantastisk!
Man förstår ju att han var en inspiration till hela surrealismrörelsen. Alla tavlor som är fulla av hans märkliga varelser går att titta på i oändlighet, man hittar ändå något nytt varje gång. En ny naken rumpa, en ny tratt, en ny tuta.
SVT har en intressant dokumentär om Bosch, finns att se här om du inte redan sett den.
Teoretiskt sett så älskar jag våren, det blir varmt, ljusare nätter, blommor och blad spricker fram, det luktar gott av våreldar och regnvåt grönska, jord och allt annat trams … Men kan vi normalisera att hata våren? Jag mår som det där urlakade vita hundbajset som snön lämnar efter sig när den smält bort. Kroppen är helt slut, det känns som om jag sprungit ett maraton varje dag, huvudet är bakistungt och trögt, ögonlocken gjorda av bly. Humöret … är inget att hurra över. Var helst tyst. Ljud irriterar mig. Ljus också. Varje vår samma sak. Förut fick jag vårdepressioner, men har lärt mig att mota Olle i grind.
Jag stoppar i mig mina D-vitaminer. (Mina D-vitaminnivåer är alltid så låga just nu, förrådet i kroppen räcker n-ä-s-t-a-n tills att solen kommer tillbaka med påfyllning.) Jag stoppar i mig extra järn. Försöker motionera. Tar extra tupplurar. Men tja, vad ska man göra. Våren är en hänsynslös, grym och illvillig tid. Och alla andra bara lallar runt och mår bra och älskar våren. Jag unnar er det, men jag tycker inte om det.
Snart är sommaren här, tur att tiden går snabbare när man blir äldre. I kväll ska jag påbörja arbetet med att illustrera en författarkollegas kommande novellsamling, förhoppningsvis ger tecknandet och pillet med små detaljer lite sinnesro.
Posted inPersonligt|Comments Off on The smell of it is heavy, it is charged with life
