I’ve seen your trick of blood, your trap of fire

Och där satte jag punkt! Nu är råmanuset för nästa bok klart. Det tog lite mer än ett år att skriva, men då har jag å andra sidan knappt skrivit något under 2020 på grund av pandemi och slut som människa. Men nytt år, fortfarande pandemi, fast någorlunda fungerande som människa igen.

Nu är det dags att skicka manuset till min testläsare på andra sidan jorden och till min testläsare på andra sidan lägenheten. Och sen redigera, redigera och fortsätta redigera. Men nu är i alla fall det första steget avklarat.

Önskar att det fanns en liten applåd från utanför ens fönster att framkalla när man skrivit klart ett manus, nu händer det liksom ingenting när man är klar. Det känns så trist. Jag borde införa någon liten trevlig ritual, köpa något gott och fira eller klä upp mig och vara fin under kvällen. Som det är nu så måste jag ju vänta tills allt förhoppningsvis blivit en bok och sen nått läsare och sen, förhoppningsvis, få någon form av reaktion.

Posted in Skrivande | Comments Off on I’ve seen your trick of blood, your trap of fire

Into the woods, into the trees, where did you move and shift

Det har kommit en sån fin recension att jag vill dela hela den här, men nöjer mig med att citera 80% istället.

En novellsamling men ändå inte, det är något så mycket mer. Det är som en början och ett slut på en gång.

Sofia har med Benkvarnen lyckats med konststycket att komplettera en värld. I Stockholmspesten skapade hon en värld med sjukdom och pandemi kryddat med mysticism och ren och skär skräck. Hon skapade också en kontext för framtida historier.

När man nu läser Benkvarnen och alla dess historier lever dom sina egna liv med varandra och i den kontext som skapats innan. Parallella livsöden, nya skeenden och karaktärer och allt kopplas mästerligt ihop.

Tack för dom fina orden comics.paxer.se.

Posted in Benkvarnen | Comments Off on Into the woods, into the trees, where did you move and shift

Into the house with its blood-red bowels

Så roligt det är att få se hur läsare och bokhandlar fotar min bok (eller skyltar med den) och skriver recensioner. Den lever sitt eget liv nu när Swedish Zombie har släppt ut den i landet.

Självklart är det också roligt att så många tycker om novellerna, det är spännande att få reda på vem som har vilka noveller som favoriter. Hittills tror jag “Benkvarnen”, “Månskenskroppar” och “Trädskivans hemlighet” är de vanligaste favoriterna. Trädskivan är en av de äldsta novellerna, jag tror jag skrev den 2012-2013 och sen dess har den formats om åtskilliga gånger, även om storyn var densamma. Nytt slut, fler karaktärer och mer obehag har varit de största ändringarna. “Benkvarnen” var en gång nästan bara en enda lång scen och oerhört mycket dialog, det var inte särskilt bra, medan den nu är uppstramad och har många fler händelser och nyckelhändelser. “Månskenskropparna” var en gång titelnovell och hette “Under ytan” (men det heter ju redan tusen böcker och noveller, så det behövde ändras) och utspelade sig i en liten sjö vid Mångberg. Det var inte alls särskilt spännande men blev en helt annan novell, och mycket bättre, av att byta miljö och ge en ny karaktär en speciell drivkraft.

Alltid bra att komma ihåg att vara flexibel i sitt skrivande och att lära sig att tänka om. Alla ändringar jag gjort har verkligen varit till det bättre, tur att det finns testläsare och redaktörer och att man får perspektiv efter att texten legat och vilat ett tag.

Posted in Benkvarnen | Comments Off on Into the house with its blood-red bowels

Once there came a storm, the form of a girl

Ana Mendietas – “Silueta” är en serie fotografier från 1973-1980.

“Siluetas” består av mer än 200 jordkroppsverk där Mendieta bränt, huggit och format sin silhuett i bland annat eld, gräs och blod landskapen i Iowa och Mexiko. Silhuetterna skapades för att befästa och symbolisera Mendietas tro på jorden som en gudinna. I konstprojektet Silueta fokuserade hon ofta på en andlig och fysisk koppling till jorden. Mendieta kände att genom att förena sin kropp med jorden kunde hon bli hel igen:

“Through my earth/body sculptures, I become one with the earth … I become an extension of nature and nature becomes an extension of my body. This obsessive act of reasserting my ties with the earth is really the reactivation of primeval beliefs.”

Posted in Inspiration, Konst | Comments Off on Once there came a storm, the form of a girl

It was a warm and very ferocious night, the moon was full of blood and light

Det här märkliga, introverta och ensamma året avslutar jag med en väldigt fin recension som Benkvarnen fått av Bokhyllan.

Fasansfullt bra. Lystet sinnligt, påtagliga stämningar, naturmagi, kusligt och gåtfullt på ett förträffligt sätt. Tro inte att jag kunde låta bli att fritt associera till annat den här gången heller! (Fullständigt oförbätterlig): Tanken går osökt till något slags obehag i Lars von Triers anda. Men ändå något helt eget, à la Albertsson, utan tvekan stilsäkert och välskrivet. Oerhört skickligt. 

Här kan du läsa den i sin helhet. Även om det inte blev någon releasefest så gör såna här ord och formuleringar, känslan av att någon levt sig in i min bok och värld, att det inte gör så mycket.

Fick även en bra recension från Skräpkulturbibliotekarien i dag, här är den.

Benkvarnen består av surrealistiska skräcknoveller. Ganska lågmälda sådana. Och mycket underhållande. Min favorit är titelnovellen men samlingen innehåller ingen dålig novell alls. Vilket är ovanligt gällande novellsamlingar.

Stort tack! Dessa fina recensioner samt att Benkvarnen fick en jättebra BTJ-recension och 4 av 5 i betyg, gör att året avslutas på ett bra sätt. När recensionen väl blir officiell kommer jag dela med mig av den. Men nu: gott nytt år, jag hoppas att det kommande blir lättsammare än det som nu är till ända.

Posted in Benkvarnen | Comments Off on It was a warm and very ferocious night, the moon was full of blood and light

Your bones got a little machine, you’re the bone machine

NU.

Nu finns min skräcknovellsamling Benkvarnen att köpa! Perfekt att läsa under de sista skälvande dagarna av detta pestens år.

Köp den hos Bokus, Adlibris eller hos Science Fiction Bokhandeln.

Posted in Benkvarnen, Boktips, Skrivande | Comments Off on Your bones got a little machine, you’re the bone machine

And grind my soft cold bones below

Psst…
Benkvarnen finns redan nu att köpa här på Science Fiction Bokhandeln.

Posted in Benkvarnen, Skrivande | Comments Off on And grind my soft cold bones below

Black trees bent to the ground, their blossoms made such a sound

Posted in Favoritfoton | Comments Off on Black trees bent to the ground, their blossoms made such a sound

The smell of it is heavy, it is charged with life

Favoritårstiden är här igen. Jag älskar att bli klar med böcker när det är höst – jag älskar att skriva dem då också. Det känns lyckosamt och som om de på ett magiskt höstsätt även blir lite bättre av det. Precis som att jag alltid haft ett gott öga till människor som är födda under hösten, de är annorlunda på något sätt. Precis som luften ute nu, både tung och söt av förmultnande blad och frukter, men samtidigt frisk och klar av den stundande frosten och de kalla nätterna. Inte ens det här kaosåret och min pågående förkylning kan förstöra magin hösten för med sig.

Posted in Favoritfoton | Comments Off on The smell of it is heavy, it is charged with life

You wave at the sky, with wild lovely eyes

Jag har under det senaste året blandat in ögon allt mer i min konst och i mitt skrivande, troligtvis för att mina egna är i sånt dåligt skick just nu pga diabetesen och måste laseropereras för att lagas. Tråkigt och jobbigt. Och smärtsamt, men vissa saker måste ju som bekant göras. Jag antar att oron över min syn och ovissheten inför ögonsituationen har påverkat mig mycket mer än jag trott. Jag har inte ens reflekterat över ögonintresset förrän en bekant nämnde det förra veckan.

Var på Medelhavsmuseet i fredags, (mitt första museibesök det här året – det var helt underbart. Som en dröm. Jag har saknat att gå runt och se på vackra ting, på vacker konst, så mycket. Visade det sig, jag blev själv förvånad över hur glad jag blev av att bara strosa runt där, nästan helt ensam i de vackra lokalerna.) där köpte jag ett fint halsband med Ras öga, vilket sedan försvann mystiskt när jag kom hem. Troligtvis ren klantighet, alternativt en nyfiken 2-årings små klåfingriga labbar, men vi kan ju se det som ett ögonoffer och hoppas på att Ra blir nöjd över min gåva och hjälper mina ögon att läka.

Nåväl, manuset till min nästa roman fokuserar mycket på ögon, eller snarare ett speciellt öga, skulle vilja utveckla det mer, men kan inte för då avslöjar jag för mycket av handlingen. Så ni får väl använda fantasin – det gjorde jag. Ögon är såklart ett vanligt tema när det kommer till skräckgenren, säkert för att människor är instinktivt rädda om ögonen. De är så känsliga och oskyddade, bara tanken på att något skulle skada dem gör att man mår dåligt. Men det finns alltid nya infallsvinklar på saker, så det kommer inte bli nån tortyrskräck. Dels för att jag själv är helt ointresserad av sånt och dels för att det är… lite för enkla poäng att plocka och då blir det tråkigt. Varför göra det lätt för sig när man kan göra saker konstigt, tänker jag.

Det är så märkligt med bokskrivande, just nu håller Benkvarnen på att lanseras, samtidigt som jag redan är år in i framtiden och jobbar på ett manus som kommer bli en färdig bok om… ja, ingen vet hur länge eftersom allting är helt bakochfram det här året, och kanske även året efter det. Undrar om läsare tänker på sånt? Att medan de läser en bok så är författaren troligtvis redan några år fram i tiden med sitt skrivande. Kommer kännas konstigt att börja marknadsföra och svara på frågor om Benkvarnen sen när den kommer ut (i november tippar jag) och jag är ännu längre in i nästa projekt. Å andra sidan känns det ju skönt att vara i framtiden och slippa samtiden, för den är ju sämst.

För att fortsätta på ögonspåret: här under är en teckning jag arbetet på i några veckor, förlagan var ett vackert foto jag såg på Tumblr precis innan jag skulle sova: en skog med en fullmåne i, vilket jag sedan drömde om – med undantaget att det inte var en måne i skogen längre. (Ja, det är en medveten strategi att ligga i sängen och titta på konst precis innan jag somnar, jag tycker att ens drömmar blir mycket bättre och livfulla av det.) Jag blev nöjd med den. Att komma på hur man arbetar bäst med tusch är lite knepigt, men nu börjar jag få kläm på det. Är så van att arbeta med akvarell – där vattnet och färgen gör som de vill och man får jobba med det som utgångspunkt. Med tusch är allt så precist, man bestämmer allt, ner till varenda lilla prick. Och många prickar blir det. Otippat rofyllt att sitta och pricka, har lyssnat på poddar och ätit popcorn och prickat mig igenom kvällarna senaste tiden. En trevlig höstsyssla.

Posted in Inspiration, Konst, Personligt, Skrivande | Comments Off on You wave at the sky, with wild lovely eyes