Comes from the West country, where the birds sing bass

Folkdräkt ändå, hur vackert är det inte? Jag älskar att ha min på mig, den får mig att känna mig som en del av historien och framtiden.

Posted in Dalarna, Inspiration, Mina foton, Personligt | Comments Off on Comes from the West country, where the birds sing bass

He’ll rekindle all the dreams, it took you a lifetime to destroy

Posted in Favoritfoton | Comments Off on He’ll rekindle all the dreams, it took you a lifetime to destroy

And all the thorns are a-crowning

Nu har jag äntligen kommit på ett sätt att sälja fina prints på alla mina original som jag antingen inte vill sälja eller har sålt. Här på society6 kan du enkelt köpa mina tavlor (både olja och akvarell) som stora eller små prints, vykort, inramade prints, affischer och prints på canvas!

Posted in Konst, Personligt | Comments Off on And all the thorns are a-crowning

Behind a smoke colored curtain, the girl disappeared

I och med sista avsnittet av Game of Thrones och folks enorma missnöje över det, började jag fundera på slut. Det var många som menade att sista avsnittet förstörde hela serien. Det förstår jag inte alls hur det kan gå till.

Jag är själv ett stort fan av Twin Peaks, Arkiv X och Lost – tre fantastiska serier som blivit ökända för sina dåliga slut. Jag har inga som helst problem med deras slut. Dels för att jag inte tycker att det är särskilt avgörande. Jag gillar öppna slut där man får tänka/fantisera själv. Dels för att vitsen för mig med att se en serie är att bli underhållen och få en historia berättad för mig. Om jag har fått 6437 Lost-avsnitt som varit spännande så kan ju inte den tiden jag fått spänning försvinna av 1 dåligt avsnitt.

Slut som enligt reglerna är bra slut är svåra att skriva. Allt ska knytas ihop. Det ska helst vara med en twist. Inget djur eller barn får dö. Ha gärna ett lyckligt slut. Men inte för lyckligt. Något om framtiden ska gärna avslöjas. Alla olika smaker måste tillfredsställas.

Det sista är såklart omöjligt att lyckas med. Framförallt är folk ALDRIG nöjda. Vissa vill inte acceptera att en karaktär dör eller beter sig på ett visst sätt. Andra vill ha förklaring till varenda liten grej. Det som fick JK Rowling att skriva en hemsk epilog som förklarade helt onödiga saker (vem som gifte sig med vem och vem som döpte sitt barn till vad…) som hon sen ångrade. Såg en person i ett kommentarsfält om Game of Thrones, som var sur över att inte få veta exakt var draken flög i slutet. Ah, varför? Vad spelar det för roll!? Föreställ dig nåt ställe som gör dig nöjd och tänk att draken flög dit – klart! Sjäv bortser jag från epilogen i Harry Potter och är nöjd så.

Anton Tjechov sa “The secret of boring people lies in telling them everything.” Och jag håller helt med.

Ett slut eller en berättelse blir inte bättre av ett slut där allting avslöjas. Kolla på Sagan om ringen – hur många slut har den? Tre? Fyra? Och då tog filmerna inte ens med det extra slutet i sista boken. Jag satt och frågade mig vad som hände när det slutet kom… efter de andra sluten. Det var helt onödigt. Men förstörde det hela berättelsen eller rånade mig på hur underhållen jag blivit av den? Nej.

Slut är inte mer än en liten del av en berättelse, lägg inte så stor vikt vid dem, fokusera på berättelsen istället och bli en nöjdare person.

Posted in Boktips, Filmtips, Inspiration, Personligt, Skrivande | Comments Off on Behind a smoke colored curtain, the girl disappeared

Along a river of flesh, can these dry bones live

“X-ray Records in the Soviet Union: During 50’s, music lovers, desperate for banned Western tunes, devised an ingenious way to print their own records. The only problem was the scarcity of vinyl. With the aid of a special device, people started pressing banned jazz and rock n’ roll music on thick radiographs scavenged from the dumpsters of hospitals.

X-rays were plentiful (not to mention cheap), and while the records could only be pressed on a single side, the music they produced using a standard turntable was passable. The recordings even had a catchy name: bone music.”

Posted in Inspiration | Comments Off on Along a river of flesh, can these dry bones live

From her to eternity

Jag vill rekommendera den här serien. Oerhört spännande och välgjord, speciellt fin om man är ryssofil som jag är och älskar rysk estetik.

Dessutom inspirerade den mig till en ny novell som kommer vara med i en kommande antologi.

Posted in Antologier, Filmtips, Inspiration | Comments Off on From her to eternity

The moon in the sky, like a dislodged crown

På grund av ekonomiska skäl och för att mänskligheten förbrukar jordens resurser till vansinne så ville jag göra min förbrukning mindre. Så för 2-3 år sen bestämde jag mig för att köpa färre nya kläder. Färre kläder överlag faktiskt. Det visade sig vara lättare än jag trott. Nu köper jag 95% kläder via Tradera/Sellpy/Secondhandbutiker. (Resterande 5% är underkläder och dyl. som jag köper nytt)

Sen Tora slutade använda min mage som gryt/ide/bo/lägenhet och kom ut så har vi ännu inte köpt några nya kläder åt henne. Har hittat så mycket fina kläder (som ser helt oanvända ut) via Tradera/Sellpy/Secondhandbutiker! Barn växer dessutom så orimligt fort, de hinner knappt använda kläderna innan det är för smått. Känns även fint att ett annat barn lekt i kläder som Tora får leka i, och som jag sen kan sälja vidare till något annat barn att leka i.

Vi har även köpt saker på ovan nämnda ställen: babygym, bumbostol, badbalja, osv. Vagn köpte jag från en vän och Toras säng är min gamla spjälsäng som vi målat om. (Ja, jag fattar att Tora nog vill ha nya kläder och grejer sen, men den dagen den sorgen.)

Det känns faktiskt skönt att inte konsumera nytt och att inte konsumera så mycket, så jag vill mest försöka uppmuntra andra.

Posted in Mina foton, Personligt | Comments Off on The moon in the sky, like a dislodged crown

All the ones who come, and all the ones who go down to the water

Posted in Antologier, Boktips, Skrivande | Comments Off on All the ones who come, and all the ones who go down to the water

Keys rain like heaven’s hair

Egentligen skulle jag kunna skriva ett milslångt inlägg om Prag och alla fantastiska ställen vi besökte, MEN… det tar ju bort det magiska för er som vill åka dit själva och se. Om man har sett allt som finns på ett museum blir det ju inte lika roligt. Det var flera museum som dessutom hade överraskningar som jag verkligen inte hade velat få avslöjade för mig i förväg. (Förutom bibliotekets överraskning som jag gärna hade velat veta om innan: biblioteket är avspärrat för besökare och man får bara stå vid ett rep i dörren och titta in…)

Det enda museum jag blev besviken på var Museum of Prague Ghosts and Legends, det kändes som något vi skulle kunna ha gjort (bättre dessutom) som Halloweendekor hemma hos Ambra och Christoffer. Kanske är det roligare om man är ett barn, vad vet jag. Men vi fick oss i alla fall några goda skratt (bland annat åt den “hemsökta” apan gjord av en kokosnöt). Och jag fick se en Golem!

Men precis som alla andra måste jag instämma i hyllningskören till den här vackra staden. Den är helt underbar! Fullt av gamla vackra art noveau-hus i pudrigt milda pastellfärger överallt, men det är ju som bekant omöjligt att fånga på bild. Man tycker att man fotar ett fint hus – när man tittar på bilden ser det ut som om man fotat vilken gata som helst. Du får helt enkelt googla det eller åka dit själv och se. Det var mysigt att åka spårvagn (men gah, deras lokaltrafik är så rörig och svår att förstå sig på, tur att den är billig), massor av små ölhak för alla smaker, fortfarande rätt billigt att äta och dricka ute på restaurang. Jag kände mig heller aldrig otrygg, trots att vi ibland gick i tomma gränder som var mörka. Det var aldrig bråk eller stök.

Det negativa jag kan komma på är
1. Bakverk och desserter är inte tjeckernas starka sida. Ät för allt i världen inte deras traditionella Honeycake – den smakar jord och damm! Deras Chimneycakes var som torra kanelbullar – fast utan kanel. Och med damm.
2. Tjeckernas syn på service kan ju diskuteras… vissa anställda på barer och restauranger var direkt otrevliga, till exempel servitrisen som hörde fel på vår beställning och som sen blev så arg att hon vägrade prata med oss, heh. (men det fanns såklart några som var vänliga).

Kan verkligen rekommendera att åka till Prag den här tiden på året. Det är inte översvämmat av turister, våren har just kommit och det är ett behagligt väder. Påsken var på intågande när vi var där och det var påskmarknader på flera av torgen. Påskpyntade träd och ägg överallt, vilket var väldigt fint.

Vi drack magiska bubblande drinkar.
Och slutligen: vi såg en Golem!

Posted in Inspiration, Mina foton, Resor | Comments Off on Keys rain like heaven’s hair

From the night I spent amongst her bones

Författaren och konsthistorikern Paul Koudounaris fick 2008 ett tips om att besöka en liten tysk by, där skulle det nämligen finnas ett speciellt skelett.

A man in a German village approached him during a 2008 research trip and asked something along the lines of, “Are you interested in seeing a dilapidated old church in the forest with a skeleton standing there covered in jewels and holding a cup of blood in his left hand like he’s offering you a toast?”

Koudounaris svarade såklart ja. Det visade sig både vara ett fantastiskt skelett och att det fanns fler av dem i olika byar och städers gamla kryptor. Han fick förklarat för sig att skeletten hade enligt en medeltida tradition, som nu helt fallit i glömska, utsmyckats av nunnor och skulle föreställa/symbolisera ett helgon. Detta för att ge skydd och lycka åt kyrkan och byns alla invånare. Nunnorna tillverkade ett särskilt tyg att svepa skelettet i efter att ha förberett benen noga, ibland kunde skeletten få ansikten (näsa/ögonlock/kinder) av vax för att verka mer levande, ibland fick de ögon av juveler eller porslin. En del av skeletten sattes sedan i särskilda positioner, vissa med olika attribut, symboler eller kläder som förknippades med just det helgon de skulle symbolisera. Koudounaris blev helt fascinerad (vem skulle inte bli det?) av dessa vackra och märkliga skelett och det slutade med att han åkte runt i Europa och fotade medeltida utsmyckade kvarlevor. Det blev i sin tur en bok; Heavenly Bodies: Cult Treasures and Spectacular Saints from the Catacomb. Finns att köpa här.

Vill du läsa mer så finns en riktigt bra artikel om Koudounaris projekt, samt info om traditionen att smycka skelett och varför den gömdes bort, här.

Death has never looked so beautiful. The fully articulated skeleton of a female saint, dressed in an intricate costume of silk brocade and gold lace, withered fingers glittering with colorful rubies, emeralds, and pearls―this is only one of the specially photographed relics featured in Heavenly Bodies.

In 1578 news came of the discovery in Rome of a labyrinth of underground tombs, which were thought to hold the remains of thousands of early Christian martyrs. Skeletons of these supposed saints were subsequently sent to Catholic churches and religious houses in German-speaking Europe to replace holy relics that had been destroyed in the wake of the Protestant Reformation. The skeletons, known as “the catacomb saints,” were carefully reassembled, richly dressed in fantastic costumes, wigs, crowns, jewels, and armor, and posed in elaborate displays inside churches and shrines as reminders to the faithful of the heavenly treasures that awaited them after death.

Posted in Boktips, Favoritfoton, Inspiration, Konst | Comments Off on From the night I spent amongst her bones