The smell of it is heavy, it is charged with life

Favoritårstiden är här igen. Jag älskar att släppa böcker när det är höst – jag älskar att skriva dem då också. Det känns lyckosamt och som om de på ett magiskt höstsätt även blir lite bättre av det. Precis som att jag alltid haft ett gott öga till människor som är födda under hösten, de är annorlunda på något sätt. Precis som luften ute nu, både tung och söt av förmultnande blad och frukter, men samtidigt frisk och klar av den stundande frosten och de kalla nätterna. Inte ens det här kaosåret och min pågående förkylning kan förstöra magin hösten för med sig.

Posted in Favoritfoton | Comments Off on The smell of it is heavy, it is charged with life

You wave at the sky, with wild lovely eyes

Jag har under det senaste året blandat in ögon allt mer i min konst och i mitt skrivande, troligtvis för att mina egna är i sånt dåligt skick just nu pga diabetesen och måste laseropereras för att lagas. Tråkigt och jobbigt. Och smärtsamt, men vissa saker måste ju som bekant göras. Jag antar att oron över min syn och ovissheten inför ögonsituationen har påverkat mig mycket mer än jag trott. Jag har inte ens reflekterat över ögonintresset förrän en bekant nämnde det förra veckan.

Var på Medelhavsmuseet i fredags, (mitt första museibesök det här året – det var helt underbart. Som en dröm. Jag har saknat att gå runt och se på vackra ting, på vacker konst, så mycket. Visade det sig, jag blev själv förvånad över hur glad jag blev av att bara strosa runt där, nästan helt ensam i de vackra lokalerna.) där köpte jag ett fint halsband med Ras öga, vilket sedan försvann mystiskt när jag kom hem. Troligtvis ren klantighet, alternativt en nyfiken 2-årings små klåfingriga labbar, men vi kan ju se det som ett ögonoffer och hoppas på att Ra blir nöjd över min gåva och hjälper mina ögon att läka.

Nåväl, manuset till min nästa roman fokuserar mycket på ögon, eller snarare ett speciellt öga, skulle vilja utveckla det mer, men kan inte för då avslöjar jag för mycket av handlingen. Så ni får väl använda fantasin – det gjorde jag. Ögon är såklart ett vanligt tema när det kommer till skräckgenren, säkert för att människor är instinktivt rädda om ögonen. De är så känsliga och oskyddade, bara tanken på att något skulle skada dem gör att man mår dåligt. Men det finns alltid nya infallsvinklar på saker, så det kommer inte bli nån tortyrskräck. Dels för att jag själv är helt ointresserad av sånt och dels för att det är… lite för enkla poäng att plocka och då blir det tråkigt. Varför göra det lätt för sig när man kan göra saker konstigt, tänker jag.

Det är så märkligt med bokskrivande, just nu håller Benkvarnen på att lanseras, samtidigt som jag redan är år in i framtiden och jobbar på ett manus som kommer bli en färdig bok om… ja, ingen vet hur länge eftersom allting är helt bakochfram det här året, och kanske även året efter det. Undrar om läsare tänker på sånt? Att medan de läser en bok så är författaren troligtvis redan några år fram i tiden med sitt skrivande. Kommer kännas konstigt att börja marknadsföra och svara på frågor om Benkvarnen sen när den kommer ut (i november tippar jag) och jag är ännu längre in i nästa projekt. Å andra sidan känns det ju skönt att vara i framtiden och slippa samtiden, för den är ju sämst.

För att fortsätta på ögonspåret: här under är en teckning jag arbetet på i några veckor, förlagan var ett vackert foto jag såg på Tumblr precis innan jag skulle sova: en skog med en fullmåne i, vilket jag sedan drömde om – med undantaget att det inte var en måne i skogen längre. (Ja, det är en medveten strategi att ligga i sängen och titta på konst precis innan jag somnar, jag tycker att ens drömmar blir mycket bättre och livfulla av det.) Jag blev nöjd med den. Att komma på hur man arbetar bäst med tusch är lite knepigt, men nu börjar jag få kläm på det. Är så van att arbeta med akvarell – där vattnet och färgen gör som de vill och man får jobba med det som utgångspunkt. Med tusch är allt så precist, man bestämmer allt, ner till varenda lilla prick. Och många prickar blir det. Otippat rofyllt att sitta och pricka, har lyssnat på poddar och ätit popcorn och prickat mig igenom kvällarna senaste tiden. En trevlig höstsyssla.

Posted in Inspiration, Konst, Personligt, Skrivande | Comments Off on You wave at the sky, with wild lovely eyes

Through the windswept coastal trees, where the dead come rising from the sea

Äntligen!

Såhär beskrivs “Benkvarnen” av förlaget: “Vi välkomnar dig till Sofia Albertssons surrealistiska skräckvärld. En värld där ingenting är riktigt säkert, där alla gränser är flytande, och där det sensuella bor granne med det fasansfulla.

Det låter fint. Här nedanför omslaget kan du läsa baksidetexten och längre ner i inlägget står det några meningen om varje novell. Det har varit ett roligt arbete att skriva novellerna, två av dem kom jag på grundidén till redan när “Den plötsliga dörren” skulle ges ut (2012), en av dem var tänkt att vara med i den men jag valde att spara den och skriva om texten en miljard gånger istället. Tur det, för den är mycket bättre nu och har funnit sin plats i världen där “Stockholmspesten” utspelar sig. Novellen “Trädskivans hemlighet” har jag klurat på i flera år, den har en väldigt speciell plot och jag har nojat över att någon annan skulle skriva om samma sak, men hittills har jag inte hört om nåt sånt, så det känns extra skönt nu att den kommer i tryck. Är fortfarande sur från när jag just skrivit klart “Stockholmspesten”, skickat in manuset till förlaget och äntligen fick tid att koppla av med en film. Valde att se på “Flickan med gåvorna”. Kul.

Tre av novellerna i “Benkvarnen” är bonusnoveller, de har en mer uttalad koppling till “Stockholmspesten”, händelser som speglas från en annan vinkel och kopplar samman händelser och ting. Min förläggare sa “Vi behöver tre bonusnoveller om pesten också, skriv det!”.
Okej… Så jag fick dra dem ur hatten, men det gick ju bra. Jag arbetar bra om jag har en deadline och ett tydligt tema. Plus att jag gillar det universum och de karaktärer som redan är etablerade där, jag kan förstå författare som skriver trilogier och långa serier. Det blir bara mer spännande ju mer man bygger ut världen man skapat.

Det här är tiden innan, medan och efter en mystisk smitta drar igenom huvudstaden. Någonting har hänt i Sverige och den tunna hinna som annars skiljer vår verklighet från andra verkligheter verkar ha lösts upp – för det händer märkliga saker. Väsen som glömts bort för längesedan börjar lägga sig i våra liv, sådant som gömts långt nere i havets djup spolas i land och långt under marken utspelar sig mardrömsscener. Det är en farlig tid att känna sig ensam, att längta efter kärlek, att ta emot främmande ting och att följa sina drömmar. Men det hindrar tyvärr inte människor från att längta och försöka. I Benkvarnens noveller får vi läsa om hur olika personer till sin fasa blir varse den nya verkligheten.

Är den inte vacker! Med min vän Victoria och ett gäng riktiga skallar och ben vi fick låna av en bekant. Och mjöl. Novellerna är illustrerade av min vän Kim och mig själv.

Samt fyra av mina original.

Novellerna

Benkvarnen. Vem är den mystiska arbetsgivaren på den gamla kvarnen? Och vad händer om man inte håller sig till arbetsuppgifterna? 
Den slukande boken. Boken har blivit utlånad till många ensamma kvinnor, kanske är det för att innehållet verkar ändra sig efter läsarens intressen? Eller är det av helt andra skäl? 
Den ensammaste sången. Från en spricka i havets djup föds de, växer i mörkret och krälar sedan upp på land. 
Från djupet. En natt ligger det en märklig levande tingest på stranden, men var det så klokt av fyrvaktaren att plocka in den i fyren? 
Drömhaggan. När vet man egentligen om man träffat sina drömmars kvinna? Kanske redan efter första drömmen. 
Månskenskropparna. En hemlighet under ytan, en man som flyr smittan i Stockholm men istället kommer till minnenas ö. 
Natten under berget. Gruvan bredvid tjärnen är övergiven, ändå brinner facklor i öppningen och vilda skratt ekar genom skogen i natt. 
Trädskivans gåta. En slags uppfinning förmedlas genom en dröm, men det är farligt att följa sina drömmar.

Bonusnoveller:

 Salikon. I tunnlarna under Gullmarsplan smyger en omaka samling människor omkring, är det verkligen sant att det bor laglöst folk där nere? 
För vetenskapen. Långt under marken i ett bombsäkert rum finns ett hemligt arkiv, där ett fruktansvärt val snart kommer splittra kollegor. 
Helveteskratern. Lägenheten i det som en gång var Stockholm är övervuxen av mögel och mycel, men i en pärm vilar hemligheter som visar sig vara oumbärliga.

Slutligen: ett stort tack till alla som hjälpt mig göra den här boken, utlåning av systemkamera, plötsligt omslagsmodelljobb, utlåning av skallar och ben, ni som backat Kickstartern, sättning av inlaga och omslag, testläsande och redaktörande. Ni är bäst.

Posted in Benkvarnen, Konst, Skrivande | Comments Off on Through the windswept coastal trees, where the dead come rising from the sea

With my knuckles dragging through the mire, you float by so majestically

Läser någon bloggar längre? Det var längesen jag gjorde det. Jag bara skriver och skickar ut blogginlägg till det svarta hål som är internet och fortsätter med mitt. Det känns nästan lite skönt att bloggandet tillhör något förgånget årtionde, jag kan skriva vad jag vill här, lägga upp vilka bilder jag vill.

Redigeringsarbetet med Benkvarnen fortsätter, jag ändrar om i dramaturgin, ändrar slut, skriver nya slut, förtydligar tidslinjer, stryker oviktiga saker och så vidare, enligt redaktörens anmärkningar. “Sofia, skriv ett mer spännande slut!

Posted in Benkvarnen, Favoritfoton | Comments Off on With my knuckles dragging through the mire, you float by so majestically

In the hope that the Carny would return to his own kind

I kväll satt jag på en uteservering och drack öl med min vän. För första gången sen mars. Jag har verkligen längtat efter det och den här kvällen var ljummen och vacker, det luktade till och med kaprifol.

Vi pratade om Rothchilds surrealistbal, som ägde rum i slottet Chateau de Ferrières 1972, och hur gärna vi skulle velat varit inbjudna. Till och med Dalí var där.

När gästerna anlände var framsidan av slottet upplyst i rött som om det stod i brand. Längs entrétrappan stod slottspersonalen utklädda till katter, åmade sig mot varandra och låtsades somna. Vid ankomsten leddes gästerna till en labyrint, som var en intensiv teaterupplevelse i en skog av spindelnät, full av mörka överraskningar. Och om en gäst gick vilse, kunde denne ringa en katt för att få hjälp.

Posted in Inspiration | Comments Off on In the hope that the Carny would return to his own kind

Men att benmjölet liknar de döde

Det står ett gammalt ruckel vid Hattmomarjaån
det lägsta och simplaste på orten,
dit vandra hundra hästar och karlar fjärran från,
och välta sina benlass i porten.

Och mjölnaren är gammal och vet vad han vill,
och tröttnar väl aldrig att mala
– när han vilar sig då lyssnar han leende till
hur de dansande stenarna tala.

Och han säger att när stenarna dansa över ben,
som ha slutat att hoppa eller springa,
så sjunga de, så klinga de som klockor av sten,
till en ärofull begravning de ringa.

Och han säger att hans kvarn är som människans liv:
Ett evinnerligt snoende öde,
och att kugghjulens gnissel likna trätor och kiv,
men att benmjölet liknar de döde.

Ty det lägger sig att sova när vandringen är slut
– det sparkar ej mera eller hoppar;
av det spröda och hårda som funnits förut
finns blott snövita, stoftfina kroppar.

Och om somliga gå ut till en darrande dans,
till den sista och gladaste av alla,
om de skimra som pärlstoft i aftonens glans,
så tröttna de dock snarligt och falla.

Kanske stundar det uppståndelse till kommande vår?
Kanske spelar det och viskar i träden?
Det som dog för en vecka sen och maldes i går,
kanske gungar det till nästårs i säden?

Men stenarna gå evigt sin gnisslande gång,
och dammet bolmar skyhögt i porten,
och mjölnaren säger att benkvarnens sång,
är den gladaste som sjungits på orten.

– Dan Andersson, 1915

Posted in Benkvarnen, Dalarna, Inspiration, Skrivande | Comments Off on Men att benmjölet liknar de döde

She fell away, shed me like a skin

Jag gjorde omslaget till en bok som min kollega på Vertigo släppte för en månad sen. “Nattens ritualer” – en erotisk bok om en märklig sexuell relation. “Explicit och sjukt elegant” beskrivs den som. Jag håller med för jag gillade den, det skrivs alldeles för lite sådan erotik. Det var i alla fall kul att få göra omslaget och att måla en ouroboros.

Har dessutom fått äran att vara redaktör för en bok som kommer släppas senare i år. En nyskapande och obehaglig skräckroman, som jag inte får säga mycket mer om än så.

Posted in Boktips, Favoritfoton, Konst | Comments Off on She fell away, shed me like a skin

We are fireflies trapped in a little boy’s hand, and everything is as distant as the stars

Folkets palats – Moskvas tunnelbanestationer, både futuristiska och barocka, ett av de största och äldsta tunnelbanesystemen. Låt oss njuta av detta underjordiska underland, offentlig konst när den är som bäst.

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Konst | Comments Off on We are fireflies trapped in a little boy’s hand, and everything is as distant as the stars

Well the moon won’t get a wink of sleep, If I stay all night and talk

Posted in Favoritfoton, Personligt | Comments Off on Well the moon won’t get a wink of sleep, If I stay all night and talk

All the hammers are a-talking, all the nails are a-singing

Nu till något mycket trevligare: arbetet med Benkvarnen går framåt. Igår kväll blev omslaget klart, är så nöjd med bilden jag knäppte! Snart får ni se hela och inte bara en glimt.

Nu ska jag göra den allra sista genomläsningen och fixa eventuella småfel, den ska korras, baksidetext och tacklista ska skrivas, illustrationer ska in i filen, sen ska inlagan sättas och omslaget på plats. SEN SÅ!

Åh, det här är verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron för mig! Jag hoppas att ni kommer tycka om novellerna. Jag har arbetat i flera år på vissa av dem, extremt länge för mig då jag brukar arbeta rätt snabbt, men allting har sin tid och plats.

Posted in Benkvarnen | Comments Off on All the hammers are a-talking, all the nails are a-singing