All the hammers are a-talking, all the nails are a-singing

Nu till något mycket trevligare: arbetet med Benkvarnen går framåt. Igår kväll blev omslaget klart, är så nöjd med bilden jag knäppte! Snart får ni se hela och inte bara en glimt.

Nu ska jag göra den allra sista genomläsningen och fixa eventuella småfel, den ska korras, baksidetext och tacklista ska skrivas, illustrationer ska in i filen, sen ska inlagan sättas och omslaget på plats. SEN SÅ!

Åh, det här är verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron för mig! Jag hoppas att ni kommer tycka om novellerna. Jag har arbetat i flera år på vissa av dem, extremt länge för mig då jag brukar arbeta rätt snabbt, men allting har sin tid och plats.

Posted in Benkvarnen | Comments Off on All the hammers are a-talking, all the nails are a-singing

Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

Det är en lika märklig som obehaglig känsla när ens bok blir till ens verklighet. Under halva 2017 levde jag mig in i hur det skulle vara att leva i ett samhälle som stänger ner sig själv allt mer för varje vecka. Det långsamma förfallet från en vanlig vardag, med alla vardagsrutiner, till att behöva ställa om allt fler saker i sitt liv för att anpassa sig till nya omständigheter. Lokaltrafik som inte fungerar, en smitta som sprider sig och gör människor paranoia och egoistiska, problem med el och internet, kontor och affärer som långsamt avbefolkas och blir tomma. Människor som isolerar sig i sina hem, lyssnar efter främmande ljud i trappuppgången om nätterna. Stockholms gator som ligger öde, lägenheter som står tomma.

Allt det levde jag mig in i, och det kändes så oerhört långt bort. Som en feberdröm. Och ni vet det där bra rådet till alla som skriver skräck? “Skriv om det som skrämmer dig, då blir det äkta och bra.” Det gjorde jag. Och nu är det här. Antar att det säger en del om mig, vän av ordning och saker som fungerar.

Förra veckan gick jag upp 03.30 en natt för jag hörde konstiga ljud i trappuppgången, när jag tittade ut såg jag en person i gul reflexväst, skyddshandskar, munskydd och nån form av huva hårt åtdragen runt ansiktet, gå förbi min dörr. Bara ögonen syntes. Det kändes som om själva byggnaden smittats. Jag blev så oerhört skärrad och paranoid att jag inte kunde somna om förrän det blev ljust. Och i morgonljuset slog det mig att det ju måste varit tidningsbudet, som vidtagit lite skyddsåtgärder. Ingen anledning till rädsla med andra ord.

2017, under arbetet med Stockholmspesten, så drömde jag en mardröm om hur falska läkare knackade på hos människor i det smittade Stockholm. Jag skrev in det i min bok. (Ja, jag drömmer ofta saker som jag sedan skriver in i mina texter.) Igår läste jag en liten notis om hur falska läkare ringt på hos en person i norra Stockholm, som polisanmälde händelsen. Det var riktigt obehagligt. (Jag förutsåg dock inte dasspapperisterna, men verkligheten överträffar ju alltid dikten och ens vildaste fantasier så…)

I min bok sätts Stockholm i karantän, nu pratas det i medierna om det. I boken slutar 1177 och 112 att fungera på grund av överbelastning. Kön till SÖS entré ringlar sig ner för backen, sjukvårdspersonal som jobbar övertid utan tillräcklig skyddsutrustning. Kriminella som bryter sig in och under hot länsar folks hem på medicin, vatten och mat. De välbärgade delarna av Stockholm som står tomma, de fattigare förorterna som blir fulla av sjuka.

Låt oss hoppas att det inte händer. Låt oss hoppas på att läget inte förvärras ytterligare och att det här är över till sommaren. Nu kanske det låter som om jag är livrädd men så är det inte, först hade jag en tryckande klaustrofobisk känsla av att inte kunna fly undan någonstans. Men nu har jag bara accepterat att det är såhär och att jag och de flesta andra säkert kommer bli sjuka, men det kommer gå bra, immunitet eller annan lösning kommer nås.

Men kom ihåg att vara snälla mot andra, vi är alla i samma båt. Det har vi alltid varit, men det märks mycket tydligare nu.

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

And I’ll scatter them into the sea

Utanför fönstret regnar det och snöar det. Dagarna flyer ihop till veckor. Hur kan det kännas som om vintern aldrig kom men ändå aldrig tar slut?

I veckan åker jag och den lilla upp till Dalarna. Jag är så trött på staden, jag längtar upp till fäboden, till skogen och lugnet. Men än är det inte dags. Jag får stå ut en månad till bland alla hus och gator och bilar och tunnelbanor. Februari var hemsk, jag har aldrig varit sjuk så många dagar under en och samma månad i hela mitt liv. Arbetet med romanen fortgår, arbetet med novellsamlingen fortgår. Jag längtar så mycket efter ljusa sommarnätter och varma dagar.

Posted in Favoritfoton, Personligt | Comments Off on And I’ll scatter them into the sea

Your vampire tooth, your little truth, your tiny lies 

Det verkar som om 2020 är året då jag får skörda resultatet av allt jobb jag gjorde 2019. Arbetet med min kommande novellsamling får framåt i rask takt. Förra veckan hittade jag en perfekt illustratör! Det var min förläggare som kom på idén med illustrationer till alla novellerna, själv hade jag inte ens tänkt på det. Jag har aldrig haft illustrationer i någon av mina skönlitterära böcker förut. Men nu är jag väldigt peppad på att se vad hon skapar för obehagliga/vackra bilder till mina obehagliga/vackra noveller. Det ska bli så intressant att se min idé utifrån en annan kreativ persons vinkel.

Swedish Zombie gick ut med namnet på novellsamlingen under natten till i dag så varsågoda: Benkvarnen kommer den att heta. (Ja, självklart inspirerad av käraste Dan Anderssons dikt.) Snart kommer ni får lite mer in blick i vad novellerna handlar om också kanske även små korta beskrivningar av varje. Kanske finns det även kopplingar till Stockholmspesten, vem vet? (Ok, jag vet, men snart vet fler.)

Jag kommer vara med med en novell i en skräckantologi också, det kan jag inte säga så mycket om än. Men det kommer bli ryskt och det kommer bli äckligt! En novell helt i min smak med andra ord. Ni vet hur det är, man skriver novellerna och böckerna man själv helst vill läsa. Sen har jag fingrarna i syltburken när det gäller ett annat projekt också, men det är också sånt som ni inte kommer få veta något mer om.

Arbetet med skräckromanen går också framåt, då mitt lilla troll har börjat dagis (Till sin egen stora förtjusning. Varför är hon så social? Vem har hon ärvt det ifrån? Måste har gjort något fel i hennes uppfostran..) så har det frigjorts en hel del skrivtid på fredagarna. Så nu har jag åter igen en hel skrivdag per vecka. Det kommer att göra stor skillnad. Framför allt för min stackars sömn som blivit lidande då den enda tiden som funnits att skriva på har varit efter att hon har gått och lagt sig. Tack dagis, ni hjälper till att skapa mer svensk skräck!

Just nu befinner sig manuset fortfarande i mitt favoritstadium och kommer nog vara där ett bra tag. Det är så himla trevligt att småpilla med ett manus! Jag kommer på saker att lägga till hela tiden, personlighetsdrag, händelser som skett innan romanen utspelar sig, ledtrådar som ska läggas in här och där, finslipning. Samtidigt är det så pass oklart att det fortfarande går att ändra en hel karaktär, ta bort en eller lägga till en. Vilket faktiskt var exakt vad jag gjorde för några veckor sedan. Kom på att en karaktär var överflödig och inte fyllde någon annan funktion än att jag ville ha med den, men det är inte bra anledning nog, den måste ju tillföra storyn något annars finns det ingen mening. Sen gjorde jag om en karaktär, helt från grunden, både som person och dennes syfte. Jobbigt men roligt!

Så än så länge kan jag mest luta mig tillbaka lite och njuta av arbetets frukter, det känns skönt för 2019 var ett hektiskt skrivår för min del.

Posted in Antologier, Benkvarnen, Favoritfoton, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Your vampire tooth, your little truth, your tiny lies 

Who’s that younder, all in flames

Posted in Favoritfoton | Comments Off on Who’s that younder, all in flames

Now the scaffold is high, and eternity is near

Posted in Favoritfoton | Comments Off on Now the scaffold is high, and eternity is near

Across these sad waters, and across my heart

Innan 2019 var slut så var jag klar med mitt råmanus. Det gick oväntat fort… blir nästan misstänksam. Jag skulle ju skriva råmanus fram till våren. Men jag klagar inte, jag hade ändå det mesta klart i huvudet. Nu kommer mitt favoritmoment: finslipning, karaktärsutvecklande, fördjupning, lägga ut hintar och ledtrådar, förbättra gestaltning och miljöbeskrivningar. Älskar det här stadiet av en text! Det är dessutom fortfarande helt öppet att ändra i händelseförlopp och vem som får vilken scen.

Målade årets första akvarell i förrgår natt, inspirerad av miljön i manuset!

Posted in Inspiration, Skrivande | Comments Off on Across these sad waters, and across my heart

Won’t you meet me at the gates, to the garden

Om du, liksom jag och Sixten, älskar jul och julmusik, så finns det två fenomenala julplaylists här. En med mestadels gammal klassisk julmusik: Cool Yule, och en med lite mer ovanlig och folkmusikig julmusik: Allmogejul.

Hoppas ni har en lika fin jul som vi, förra julen var fruktansvärd, men i år kan jag njuta av allt väldoftande, glittrande, värmande, klingande, prasslande, sött och gott precis som vanligt.

Posted in Musiktips och playlist | Comments Off on Won’t you meet me at the gates, to the garden

Under fifteen feet of pure white snow

I februari 1903 samlades medlemmarna av Romanov-dynastin och grädden från den ryska aristokratin för en fantastisk bal, som liknade något från en sagobok i sina fantastiska kreationer. I det vackra Vinterpalatset höll Tsar Nicolas II en show, även kallad “Europas sista stora kungliga bal”. Den ryska konstnären Olga Shirnina har väckt denna tillställning till liv med några fantastiska kolorerade bilder, läs mer här. Det första paret nedan, är Tsaren och Tsarinnan själva.

De nästan 400 gästerna anlände till palatset i 1700-talsinspirerade kostymer, utsmyckade med ädelstenar och guld, skapade av konstnären Sergey Solomko, efter att denne samrådat med historiska experter. Hovdamerna hade klänningar broderade med ädelstenar och kokoshniks (huvudbonader) prydda med de finaste familjejuvelerna, medan männen klädde sig i rikt dekorerade kaftaner och pälshattar i boyar-stil. Gästerna använde sig av 38 antika kungliga föremål, från 1600-talet, vilka de lånade från vapenkällaren i Moskva för att använda i den Romanovs överdådiga maskerad.

Posted in Favoritfoton, Inspiration | Comments Off on Under fifteen feet of pure white snow

Take a little walk to the edge of town, and go across the tracks

Här är början på min novell om framtida Malmö – krematoriet för Sveriges skuggbefolkning… Den finns i antologin “Malmö 2048” som i sin tur nu finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Samt fina ord från Sydsvenskan.

Det är verkligen roligt att skriva dystopier, att få använda fantasin till att klura ut vad för framtida hemskheter man kan utsätta folk och städer och samhälle för. Plus att man har friheten att hitta på nya ord och namn för nya saker och företeelser.

Fast nu blir det inte så mycket mer dystopi och framtid på ett bra tag. Lika bra det, så att det inte tar slut på idéer. Jag kommer fokusera på precis tvärt om allt vad städer och framtid är i nästa bokprojekt, som jag skriver på just nu.

Posted in Antologier, Inspiration, Skrivande | Comments Off on Take a little walk to the edge of town, and go across the tracks