The sky of daytime dies away, and all the earthly things they stop to play

Ibland dyker det upp recensioner på böcker som varit ute ett tag. Som nu, när jag taggades i ett inlägg från Obehaglitt, som läst Benkvarnen och hade väldigt fina saker att säga om den. Ett tjusigt foto fick den posera på också! Tack! Det gjorde min dag, och det behövdes den här gråregniga snorhala januariveckan.

“Oj vad bra det här temat fungerar i novellformat! Noveller och novellsamlingar är vanligtvis inte någon favorit för mig, men jag är svag för smarta novellsamlingar där novellerna hör ihop, är delar av någonting större och subtilt går in i varandra. Vilken tur att Benkvarnen visade sig vara precis en sådan novellsamling.

Jag ska erkänna att jag var smått skeptisk efter att ha läst de två första novellerna. Men när jag fortsatte, när jag tog mig in i den dystopiska värld som Albertsson så skickligt lyckats skapa, då fick jag panik och kraftiga obehagskänslor. Vilket är precis vad man vill ha när man tar sig an en sådan här bok va? Trots det övernaturliga kändes berättelserna och de olika personernas livsöden väldigt realistiska. För mig blev det här en bok som bara blev bättre och bättre ju längre jag kom i min läsning.

Vilken fantasi! Vilket världsbygge! Sorg, klaustrofobi, äckel, humor och hoppfullhet i en salig skräckblandning. Den här ska ni läsa!”

This entry was posted in Benkvarnen. Bookmark the permalink.