I come and go, full of a longing for something I do not know

Senaste månaden har jag varit upptagen med att till en början få ut ett barn från min mage – vilket var det mest surrealistiska jag varit med om – sen blev kroppen sjuk av det och är det än. Hela 2018 har varit jättekonstigt, så många olika avslut och så många nya inledningar. Men framför allt det att först vara en person hela sitt liv, sen en dag bor det en till människa i en så att man blir som någon form av rysk docka (ett tillstånd jag upplevde som frukansvärt), sen är man helt plötsligt två personer i varsin kropp – och så möter man varandras blickar för första gången. Den här processen är omöjlig för mig att ens försöka greppa, så jag nöjer mig med att känna lättnad över att det är gjort nu.

Det har kommit lite fler recensioner av Stockholmspesten, alltid intressant att läsa andras tolkningar och reflektioner, vad vissa fastnar för och andra inte alls tänker på. Men, ni får inga förklaringar eller någon uppföljare, sorry not sorry. Mysterium skall förbli öppna för tolkningar annars blir det ju 1. inget mysterium 2. tråkigt 3. inte så att läsaren får tolka och klura själv och det tycker jag ändå att man ska göra när man läser en bok. Annars är den enligt mig förutsägbar och skriver läsaren på näsan. Samt: att skapa förvirring är en angenäm sak jag gärna ägnar min tid åt.

Jennys bibliotek skriver det här om Stockholmspesten:

Jag fullkomligt älskar mörkret som omger den här boken, strömavbrotten, dom konstiga personerna som smyger runt utanför husen i skydd av mörkret och när nödsamtalen kopplas bort när telefonin slås ut eller överbelastas, då hoppar hjärtat över ett slag. Stundom är den riktigt klaustrofobisk och man riktigt känner hur mörkret kryper tätare inpå, älskart.

Bokhyllan skriver följande:

Tänk en mix av Wilderängs Stjärnklart, Ugglas Första hösten Blå gryning, Careys Flickan med gåvorna, en dos klaustrofobi från Gluchovskijs Metro-serie, något riktigt skruvat producerat av King, och inte minst en väsentlig del av något KG Johansson-aktigt. Vad gäller sistnämnda, med tanke på surrealistiska Biotika, har Albertssons roman också rejält hög äckelfaktor, men på ett mycket bättre sätt (enligt mig). Kort sagt: Positivt överraskad!
(…) Händelseförloppet fram till upplösningen är under sakta utveckling, skrämmande i sitt sätt att smyga sig på i vardagen och vara oförklarligt. Och visst finns här gott om ruskigheter som ger kalla kårar, sådant som fastnar och blir kvar, precis som det skall vara då det gäller så där magnifikt bra skräck. Källare och underjordiska tunnlar där något okänt väntar i mörkret… eller under sängen, utanför dörren, bakom hörnet, något som kanske katten ser, fräser åt och flyr iväg från. Det där som inkräktar, invaderar, dina närmsta, dig själv, rubbar känslan av trygghet.

Lagomlycklig skriver:

Det är en väldigt intressant idé med en psykologiskt krypande olustkänsla. Något är väldigt fel, men invånarna i Stockholm köper läget ganska bra. Att vattnet är otjänligt och luktar surt och att det växer ut långa vita trådar ur näsan på nätterna blir snart ett normalläge. Likaså att elnät och infrastruktur fungerar lite som det vill. Så länge det finns mineralvatten, våtservetter och taxibilar finns ingen anledning att fly fältet till andra delar av landet som inte drabbats, eller hur? Jag gillar verkligen hur författaren gestaltat den förmåga till anpassning som människan har, samt den tilltro till myndigheterna som finns. ”Någon kommer att fixa det här, det måste de ju”, typ.

Och Beroende av böcker skriver:

Det här är riktigt jävla äckligt och läskigt. Bra betyg alltså! Djävulskt långsamt bryts Stockholm och stockholmarna ner till oigenkännlighet. Jag är säker på att många skulle reagera precis så här, nämligen med att göra nästan ingenting. Om man bara blundar och håller ut liite till så kommer nog allt att ordna sig. Snart. När som helst nu. Jag läste den här boken under en tid när jag jobbade för mycket och egentligen inte orkade, men ändå var jag tvungen att plöja några sidor om Elins verklighet varje kväll. För jag måste ju få veta hur det skulle gå! För Elin, Martin och Annelie. Samt viktigast av alla: Harry, Elins katt.

 

Tack för alla fina ord, det är alltid roligt att läsa. Framför allt är det roligt när någon skriver att de ser fram emot ens nästa bok, det är en underbar komplimang. Att skriva är ett ensamt arbete som inte ger någon direkt utdelning medan man gör det och sedan varken hör eller ser man läsarnas reaktioner. Jämför med musiker som spelar live och får sin publiks uppskattning på så vid eller konstnärer som har vernissage och kan se sin publiks reaktioner och ta emot komplimanger på så vis. Författare är så avskurna från sin publik, på både gott och ont. Men att då få höra, om så bara från en enda person, att denne vill läsa något mer man skrivit eller längtar efter nästa bok, är ovärderligt. Speciellt att kunna minnas det och plocka fram från hjärnans dammiga vrår när man sitter ensam och skriver om natten, och tvivlet smyger sig på, och man undrar om någon någonsin kommer läsa eller uppskatta det man arbetar på.

 

  

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on I come and go, full of a longing for something I do not know

The ghouls all came from their humble abodes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev Halloween i år också. Och jag fick chansen att göra det bästa av mitt jätterunda tillstånd – när livet ger dig celldelning osv. Byggde en liten ailien av en petflaska, papper och latex, köpte som vanligt ett nytt vitt plagg för att sedan förstöra det. Halloween är enda gången om året då jag köper vita kläder, men det säger ju mer om vita kläder än vad det gör om mig tycker jag.

Det blev en bra samling av bland annat Buffy och Spike, Sid och Nancy, Lovecraftianska havsvarelser, Cirkusfreaks, Rasputin, bergklättrare som fallit offer för väder och vind, Lyktgubben, Hel och princess Mononoke bland många andra. Och i vanlig ordning har jag snott de flesta bilderna från Mathias Rodstedt, som har © på dem. (Tack!)


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Halloween | Comments Off on The ghouls all came from their humble abodes

There’s a devil lying by your side, you might think he’s asleep but look at his eyes

Det ramlar fortfarande in recensioner för Stockholmspesten, här är en från Bokhusflickan:

Dystopier och apokalyptiska romaner brukar inte ligga högt på min lista över böcker att läsa, men ibland dyker det upp guldklimpar och Stockholmspesten är en sådan. Kanske är det för att den utspelar sig i Stockholm, kanske är det för att den blandar sci-fi och skräck – något är det i alla fall som gör att jag inte kan lägga den ifrån mig. Stockholmspesten är mörk, skrämmande och värst av allt trovärdig. Att något liknande det som beskrivs i boken skulle kunna hända inom en överskådlig framtid är inte otänkbart. Och för en gång skull är jag glad att jag inte bor i en av Sveriges större städer. Det är inte alla författare som kan skriva riktigt bra och otäck skräck, men Sofia Albertsson har verkligen lyckats med detta. Jag är imponerad över att detta är hennes första roman och jag är väldigt intresserad av att läsa de novellsamlingar hon har gett ut tidigare. Om man gillar apokalyptiska romaner, sci-fi eller skräck så är Stockholmspesten en bok man verkligen inte borde missa.

Tackar för de fina orden!
Här nämns pesten som en av de tre bästa böckerna Bokdivisionen har läst i år, det gjorde mig också väldigt glad.

 

 

Posted in Favoritfoton, Personligt, Stockholmspesten | Comments Off on There’s a devil lying by your side, you might think he’s asleep but look at his eyes

As he wipes his mouth, on your altar cloth

Mitt liv är extremt stillsamt för tillfället, lugnet innan stormen antar jag. Har förvisso skrivit och skickat in en novell till en tävling, så det ska bli spännande. Hoppas såklart att den står sig mot konkurrensen.

För nån vecka sen målade av ett fotografi som Elsa tagit, såhär blev det (egentligen blev det bättre än såhär, men min kamera vägrar ta med alla fina små nyanser så):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har också roat mig med att se över mina noveller som ska ingå i en kommande novellsamling och bävat för allt redigeringsarbete jag kommer börja 2019 med. Men, samtidigt så gillar jag det, älskar att förbättra och komma fram till nya lösningar. Novellsamlingen kommer bli bra med alla olika surrealistiska, konstiga, äckliga, drömska, skräckiga och erotiska noveller, det gillar ju både ni och jag!

 

 

 

 

 

Posted in Favoritfoton, Konst, Skrivande | Comments Off on As he wipes his mouth, on your altar cloth

Where wet-lipped women with greasy fists, crawled the ceilings and the walls

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skönt att kunna komma överens med gamla vänner så att inget blir genant eller för intimt!

Sexskildringar är dock alltid klurigt att ha med. Det är något jag inte brukar undvika eftersom jag själv tycker om att läsa böcker med bra sexskildringar i, det ger ett extra lager av något spännande, vuxet, ärligt och gör att läsaren kommer nära huvudpersonerna.  Samtidigt finns det ju folk man inte vill ska läsa det (föräldrar, kollegor och släkt) men det vore dumt med självcensur bara för det. Minns att jag var lite orolig för några av novellerna i Den plötsliga dörren (speciellt novellen med mannen med den stora, sexiga osten, ehe…även om den kanske inte var så seriös) när den publicerades, samma sak med Stockholmspesten, men det visade sig vara helt i onödan. Folk var mer härdade än jag trodde, skönt det.

Svårt att veta gränsen när man som jag är van att läsa både ny och gammal erotik och ovan att läsa populärlitteratur, jag har verkligen ingen aning om hur mycket sex som skildras i nya deckare eller romantiska böcker, eller hur explicit den är. Vilka ord ska man använda? Hur detaljerat ska det vara? Det är ju en katastrof att råka använda dumma, barnsliga eller fåniga ord som inte alls passar in och bara förstör stämningen, då är det ju direkt kontraproduktivt. Såna skildringar har nog alla läst och flinat lite under tiden, eller bara förfärat skummat igenom allt och vänt blad. Risken finns ju dessutom att man avslöjar alldeles för mycket om egna preferenser och erfarenheter, även om man försöker hålla sexet rent generellt, och det är ju obehagligt utlämnande. Märkligast blir det om läsaren föreställer sig mig personligen som en av de som har sex och inte skiljer på författare och karaktärer. Hu.

Men å andra sidan, det är ju utlämnande att skriva, man tar sina minnen, åsikter, drömmar och fantasier och blandar ut dem med fiktion och vänder och vrider på dem tills de passar storyn. Det är alltid en balansgång, men som vanligt när man inte vet så får man köra på sin egen magkänsla och vad man själv gillar. Så, sån här spontan uppmuntran är väldigt välkommen.

 

      

Posted in Den plötsliga dörren, Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Where wet-lipped women with greasy fists, crawled the ceilings and the walls

And the storm is a-rolling, all down on me

En författares ödmjuka önskan: om du läst “Stockholmspesten” och tyckte den var bra/blev jätterädd/aldrig mer tänker gå ner ensam i källaren, så är du min bästa marknadsföring. Hjälp mig genom att lämna ett omdöme/betyg på Adlibris, Bokus eller Storytel osv. och rekommendera boken till folk. Det betyder massor, tack!

Jag har fått några till finfina recensioner också, bland annat den här från OARYA

En så där blöt och krypande stämning som bara tar sig in och ger lika delar yrsel och illamående. Jag gillar framförallt det gradvisa förfallet av Stockholm, samtidigt som folk ändå försöker hanka sig fram och få nån sorts vardag. Kanske saknar jag lite mer omvärldsperspektiv, att folk försöker få information, men samtidigt är det väl kanske så att man bara koncentrerar sig på att överleva dagen och inte dyker ner i surfplattan och hoppas på ett hyggligt wifi för att läsa nättidningar.

Det är hur mycket som helst som är konstigt och obehagligt på ett smått febrigt och mardrömslikt sätt i ”Stockholmspesten”. Från händelser till sånt som har med lukt och hygien och liknande att göra. Det kliar ta mig tusan obehagligt i hårbotten ibland. Det här är ju inte min genre normalt sett, men Albertsson får mig ändå att vilja fortsätta ännu djupare ner i mörkret. Det är inte illa det, att aktivt vilja plåga sig själv bara för att få veta lite mer.

Och Stockholmspesten omnämndes som boktips i P4. Och beskrivs som riktigt läskig, tackar!

 

  

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on And the storm is a-rolling, all down on me

Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Ända sen jag var barn så har jag varit en observatör, jag tyckte det var konstigt att mina föräldrar (och andra barn) inte såg allt som hände precis intill en. Minns att jag var tystlåten hela låg- och mellanstadiet, men att jag såg allt. Jag har så många minnen från den tiden, saker jag sett andra göra eller säga, hur det fick mig att känna, vad jag tyckte var rätt och fel i andras sätt att agera och reagera, saker jag inte förstod mig på varför de skedde, små beteenden hos vissa. Antar att det fick mig att framstå lite som en kuf, jag hade inte direkt många vänner på den tiden.

I dag vid busshållplatsen hände en sån där liten, obetydlig grej som ändå var märklig. Jag satte mig bredvid en kvinna som hade två söta små mopsar. Vi väntade i fem min, sen sa hon
“Nu kommer bussen hörni” (till mopsarna), fastän bussen inte alls kom. De gick iväg till en parkerad bil tre meter bort, hon lyfte in de små i baksätet och sen åkte de iväg. Och jag satt kvar och väntade på bussen och visste inte alls varför de gjort sådär.

En dag för flera år sedan, på bussen från Gullmarsplan till min förra lägenhet, såg jag en liten farbror sitta och gråta tyst. Efter ett litet tag torkade han tårarna med en gul disktrasa han plockade upp ur fickan.

Det händer hela tiden många små märkliga saker som ingen annan verkar lägga märke till, ofta ser jag mig omkring för att se om någon annan ser, men nej. Och med detta inte sagt “för att folk bara glor på sina telefoner hela tiden” såhär var det långt innan mobiltelefonerna kom. Jag tror att man föds till att vara en observatör, en lyssnare, en kännare eller kanske en talare. För mig som författare är det såklart väldigt praktiskt att vara observatör (kanske är det till och med anledningen till varför jag blev författare?) och att lägga märke till så många småsaker som händer. Men det verkar som om folk som inte är observatörer själva inte riktigt tror på att alla de där sakerna faktiskt sker, ibland när jag berättar om sånt jag sett så får jag en blick som säger att jag är en konstig mytoman. Skulle därför heller aldrig kunna ge ut en liten samling av observationer jag gjort, för det känns som om ingen skulle tro på det.

 

     

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt, Skrivande | Comments Off on Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Spat from their dirty dungeons, into a truly different din

Okej, ett inlägg som inte handlar om pesten. Men då blir det kort!
Titta på den franska serien “Skogen” som finns på Netflix, den var oförutsägbar och bra.

På Netflix finns också två otippat spännande sci-fi-filmer: “Life” och “Sunshine“. Låter som färgglada, mysiga feelgoodfilmer – men egentligen blir man skönt påmind om hur likgiltigt, ogästvänligt och oändligt universum är. Och hur ömtålig, liten och betydelselös mänskligheten är.

Rymden alltså, får höstens val att bli uthärdligt.

 


Posted in Favoritfoton, Filmtips | Comments Off on Spat from their dirty dungeons, into a truly different din

With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Bokdivisionen gav Stockholmspesten en jättefin recension, tackar! Blir så glad när jag får veta lite mer personliga saker från läsaren, vad denne kände när den läste. Hur uppfattade läsaren karaktärerna, sympatiska, osympatiska? Vad gör dom som man stör sig på? Som man gillar?

Jag blir tokig på Elin och hennes envishet att vilja stanna kvar i stan. Jag blir knäpp på att hon överhuvudtaget bryr sig om sitt jobb och inte ser vad som sker omkring henne eller tar det på allvar. Och så oroar jag mig för hennes katt Harry eftersom att djur brukar aldrig klara sig väl i skräcklitteraturen…

En del av mig vill avslöja vad jag själv känner för karaktärerna, vad jag ogillar med dem och vad jag gett dem för egenskaper som jag tycker är försonande, vad som gör dem mänskliga. En del vill inte färga läsaren alls, det allra bästa är ju att låta folk tolka helt fritt, att få höra sånt man själv kanske inte ens tänkt på.

(…) när boken väl är utläst så inser jag genialiteten i berättarstilen. Det här är en härlig debutroman som du absolut ska läsa om du är skräckfantast. Det är suggestivt, spännande och tankeväckande. Vad händer med människor i krissituationer? Vad är viktigt och varför agerar vi som vi gör? Får jag önska något skulle jag vilja ha lite mer, vissa delar lämnar mig otillfredsställd men jag förstår samtidigt tanken med det. Jag hoppas att Sofia Albertsson blir ett återkommande inslag på den svenska skräckscenen.

Läsa hela rescensionen här.

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Wet hand from the volcano, sobers your skin

Hade en riktig skitdag igår, men universum kompenserade idag med en riktigt fin recension i BTJs kommande nummer (20/2018). Blev så glad över den, tack!

Stockholmspesten är en otäck roman, drömsk och surrealistisk men samtidigt också vardaglig. Det är en suggestiv och febrig skildring av långsam och diffus undergång, särskilt som läsaren är lika ovetande som Elin om vad som pågår. Språkligt sett finns ingenting att anmärka på, miljö- och karaktärsskildring är mycket bra, liksom intrigen. (…) Helhetsbetyg 4.

Och bokbloggen Bokdivisionen nämnde Stockholmspesten som augusti månads bästa bok, det kändes finfint. Hoppas att boken får ett bra betyg sen också!

 

 

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on Wet hand from the volcano, sobers your skin