Cutting its way through my dreams like a knife

Det känns så konstigt att inte ha ett manus att skriva på, jag måste sysselsätta mig på andra sätt. Skriva något annat än manus kanske, små fragment och fantasier för nästan ingen annans ögon än mina? Allt skrivande är en bra övning, även det som inte bli bra, har jag hört. Jag har målat ovanligt mycket, känns ibland som en märklig syssla, men jag kan hitta ett motiv som jag verkligen tycker om. Sen målar jag det, om och om igen, som en besatt, tills jag känner mig klar med det. Samma motiv. Det är märkligt lugnande för hjärnan och själen att göra detta repetitiva arbete. Igår natt tog akvarellpapperet slut, samt min ultramarinblå och skogsgröna. Kommer uppdatera “till salu”-delen här med lite nytt snart. En annan besatthet jag har är en parfym jag köpte för några månader sen, den här. Vid första sniffet avskydde jag den och ångrade att jag sprejat på mig den, tyckte det luktade gift. Men ju mer jag luktade på handleden, desto mer tyckte jag om dess doft av tjära, nyhuggen ved, vanilj, läder och gammal bok. Nu lägger jag en droppe på huden innan jag kryper ner i sängen. Doften är som en mystisk dröm om nattskog och äng och eld. Jag inbillar mig att den framkallar underliga och intensiva drömmar.

Har läst en massa också (bland annat min första e-bok – framtiden!), knappt lämnat sovrummet idag. Varför känns det alltid som om man måste fyllas av något, ständigt skapa eller insupa vad andra skapat för att inte vittra bort? Konst, litteratur, musik, film, tankar osv. Känns som om mitt intellekt är en gammal eka med hål i botten, som jag hela tiden måste ösa vatten ur för att den inte ska sjunka och försvinna ner i dyn på botten. Om jag hade tiden skulle jag vilja ta kvällskurser i allt ovan nämnt, jag saknar att gå på föreläsningar och lära mig en massa saker. Att anstränga hjärnan så den blir utmattad. Men antar att man får se dokumentärer som en slags föreläsning, även om det var längesedan det dök upp något intressant på Svt eller Documentary heaven.

Märkligt att det blev ett år utan sommar i år, nu har hösten redan börja känna på naturen. Egentligen inte mig emot, det är min favoritårstid. Alla söta, nästan kvalmiga dofter av överblommade växter och frukter som mjuknar på marken. De friska vindarna som blåser bort dem. Allt i naturen som liksom lägger sig till ro, drar ro också över en själv.

 

 

     

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

Your house is so soft and fading, as it soaks the black summer heat

Eftersom alla älskar att titta på andras semesterbilder så kommer här en sammanfattning av Rom. Förutom att vi blev tvungna att byta hotell, då det första visade sig inte vara i närheten av det rum vi bokat eller fått se bilder på (och dessutom inte hade ac, en rimlig toalett, väggar utan kladd som såg ut som blod eller mer än en fungerande lampa) så var staden vänlig mot oss. Framför allt skönt att kunna panikboka ett hotell tolv på natten, och få ett fint och hyggligt rum. Jag har inte ens högre krav än att det ska vara rent och man själv ska kunna göra sig ren på rummet och ha en bra temperatur, Albertssonhotell är kända för tveksam standard (som det där som låg bredvid ett rum som hade dörren klädd med päls, eller det där som hade en toalettstol mitt på golvet i rummet, eller det som låg granne med ett övergivet spökigt fängelse) men även jag har en gräns…

Första stoppet var Capuchinmunkarnas krypta, de har förstått vad fler borde göra med sin kropp efter att medvetandet sagt tack och farväl och eventuellt begett sig till andra platser eller lösts upp i rymden: konst av sitt skelett. Inget mer, inget mindre. Väldigt vackert och fyller ett bättre syfte än att bara bli till stoft under jord/i en ugn. Hela taket var utsmyckat i spetsliknande formationer och mönster, allt av olika sorters ben från munkarna själva. Även lamporna var av ben, pelarna också.

Jag smygfotade dem trots fotoförbud, eftersom jag tycker att fotoförbud är så himla dumt. Eller, jag förstår det i och med att 99% av alla turister inte bara verkar vilja ha så fula bilder som möjligt och använder blixt, utan också förstör målningar och gamla ting med detta otyg. Men, om man är diskret och respektfull och aldrig skulle komma på tanken att använda blixt, så tycker jag att det är okej. Plus att många kapitaliserar på saker som inte är tänkt att vara någon form av kassako, tänker mig att munkarna skulle bli glada över att fler får se hur vackert de gjort. Samt att fler vill besöka dem. Så, end of rant. Eller nej, stor eloge till receptionisten som på löpande band skällde ut folk som kom dit med alla kroppsdelar hängande utanför kläderna och skrek åt dem att “This is not the beach!” och sedan gav dem valet att ta på sig en lånemorgonrock eller dra. Precis som jag inte fattar blixtförstörarmänniskor fattar jag inte de som tar på sig de minsta kläderna de har för att besöka religiösa platser (där det dessutom på riktigt hänger döda människor). Vill du ha pyttesmå kläder på stan – fint, ha det. Vill du besöka andra personers religiösa ställen – respektera deras dresscode eller ha pyttesmå kläder någon annanstans. Jättelätt att förstå. För en del. Jag är inte det minsta religiös men det känns inte som någon större tankenöt att klura ut att man ska visa respekt när man går till andras religiösa byggnader.

Nåväl, det var som sagt vacker och spännande med munkarna, besök dem nästa gång du är i Rom. Deras krypta ligger centralt, 5 min från Fontana di Trevi, 7 euro i inträde tror jag det var, arg krutgumma i receptionen ingick.

Katakomber fanns det gott om, efter mycket efterforskning kom vi fram till att Domitillas katakomber verkade vara de bästa, baserat på mängd/längd. Blev inte heller besvikna! De ligger en bit utanför centrum,så det var buss som gällde. Varning för att försöka kommunicera med busschaffisarna, de blir superarga och skäller ut en. Som tur är på italienska så man förstår inte alla förolämpningar. Eller vad man gjort för fel när man frågat om bussen stannar vid en speciell hållplats eller tunnelbanestation. Så kan det vara. Fördelen är att alla bussar har ac, och när det är 35 grader och ens kläder sitter fastklistrade på kroppen så står man gladeligen ut med folkilskna chaffisar.

Väl framme fick vi en jättebra guide, Lorenzo, som var både underhållande och informativ. Väldigt bra med galghumor när man arbetar på ett ställe som han. Det är alltså 17 km av katakomber vid Rom (varför de ligger lite utanför innerstan kan ni säkert räkna ut själva, om inte: ruttnande lik, flugor, äckligt, osv.) men turen man går på tar en timme och innefattar kanske 5% av de tre våningar av katakomber som finns. Alla är inte ens kartlagda, på kartan vi fick se slutade bara gångarna i ingenting, ingen har orkat/haft pengar till att utforska allt. Det man bör veta är väl att det inte ligger öppna skelett överallt. Alla gravar som tillhört fattiga är intakta, och därför igenmurade. De rikare gravarna är plundrade, och då är det bara ett hål i väggen, kanske någon tand eller ett litet ben kvar. Det finns dock några få bevarade skelett, vi fick se tre-fyra stycken (se ovan). Men historierna om alla som gått vilse nere i de kolsvarta gravlabyrinterna och hur läskigt det måste varit för alla som arbetade med att begrava folk när katakomberna var aktiva, var mer spännande än benen. Åk dit och titta! Tänk på att det är trångt och mörkt, så är du klaustrofobiskt lagd är det inget för dig. Kände själv att det blev lite väl instängt ibland.

Och ta en glass på det lilla fiket som finns på vägen till Domitilla, de har “egg cream/salty peanuts”-glass där, låter äcklig, men det var den godaste glassen jag åt på hela resan! Salt och krämig och med god kolasmak. Mums!

Domitilla hade en underbar stor trädgård också.

Fontana di Trevi sken nyrenoverad och vit, svulstig och överdådig som all konst i Italien, det är ju därför man älskar den. För mycket av allt är så bra.

Colosseum stod kvar.

Och inte långt därifrån låg Sankt Valentin och tittade på passerande besökare.

Kön till Peterskyrkan var som alltid absurt lång, till och med i stekande sol, förvånad över att inte fler personer kokades ner till små pölar och kön blev kortare men tyvärr. Så det absolut svulstigaste och vackraste innehållet fick vara obesökt denna gång.

Ett stenkast därifrån låg en av få ryska, ortodoxa kyrkor som finns i Rom. Detta var den första som byggts i stan på nästan tusen år, uppförd runt 2012 har jag för mig. Vacker var den i alla fall, magnifika och snirkliga detaljer. Tyvärr stängd då det var siesta och vi var de enda som var ute och rörde på oss i solen.

Inte helt otippat så fanns det såklart ett litet boende för hemlösa katter bredvid ryska kyrkan. Åh, kattälskande folk alltså! Flera små hus, som liknade hundkojor, stod utplacerade i en liten dunge, vatten och torrfoder låg i skålar och flera katter låg utspridda och jäste i värmen. Två av dem sprang fram till mig och ville gosa när de kände att jag var desperat efter att få kattnärhet efter flera dagar utan mina egna små. Känner mig alltid så inkognito när jag är i varmare länder, gömmer mig för värmen bakom hatt och solglasögon, men vad ska man göra? Förutom att åka mycket buss då och bli lite svalare…

Och som sagt, det jag älskar med Italien, och katolicism överlag, är att det är så mycket av allting hela tiden. Alltid för mycket. Finns inte en enda outsmyckad centimeter i deras kyrkor. Älskar det. Tror man inte på Gud får man i alla fall ett gratis museibesök och dränks i konst och vacker arkitektur och guld och målningar och skulpturer och reliker osv. Det är verkligen underbart. Och man vet aldrig vad som väntar, det här var två relativt diskreta kyrkor, på utsidan i alla fall.

Vi bodde granne med en kyrka, en av de sista dagarna gick vi in, träffade Roms gulligaste och mest puckelryggiga lilla farbror som jobbade i kyrkan. Han ville visa oss allt, så himla glad över att vi ville beundra allt.
– You have… is here…. relics, yes? sa han och drog med oss in i ett litet rum där det såklart fanns reliker. Jag förklarade att vi inte hade en aning om att de ens hade det, han förstod inte ett ord av vad jag sa, men visade glatt upp en bit från Jesus kors för mig, infattad i glas och guld.  Hade ett långt utlägg på italienska om det. Frågade sedan på italiengelska var vi kom ifrån, när vi sa Sverige sa han
– Oh… I …hmm… protestants?
Jag sa ja, i tron att om att ateister nog inte ens existerade i hans världsbild.
– Yes, um… it is ok. Here! sa han och verkade vilka sträcka ut en hand mot avfällingarna från norden, gav oss små kort med helgon på. Jag sa på min fruktansvärt dåliga italienska att hans kyrka var magnifik och konsten var vacker och då blev han om möjligt ännu mer puckelryggig av genans och stolthet.

Kan dessutom inte ens börja förklara hur mycket jag tycker om cypresser, och hur de alltid ser ut som svarta pelare i den vita solen. De italienska trädgårdarna är så fina och utstrålar en torr elegans.

Har nu äntligen fått min dos av övermäktig sommarhetta, kommer klara mig hela vintern. Känns som om jag fortfarande har eftersvettningar, kroppen hettar om nätterna, trots den kyliga svenska sommaren. Men oklart om det kommer gå att vänja sig av med att äta två glassar om dagen.

Posted in Bästa tipsen, Foton jag tagit, Konst, Resor | Leave a comment

That I have heard and has been poured, into my human heart and filled me

Jag har börjat på den sista genomskrivningen innan det är dags att skicka in till förlag. Känns som om jag kan dessa 65 491 ord utantill. Hur nu det går till. Det känns alltid lite tråkigt att bli klar med manus, jag gillar att ha något att plocka fram och pilla på då och då. Ligga och fundera på vackra eller obehagliga formuleringar innan jag somnar. Sätta ord på drömmar och bilder jag ser i huvudet. Men känner jag processen (och min förläggare) rätt så kommer det komma ett manus översållat med understrykningar och kommentarer tillbaka. Då kan jag vara kränkt och sur och känna mig missförstådd av världen™ i några dagar. Och sen inse att han oftast har rätt och sätta igång att jobba med texten igen. Det är en märklig men oföränderlig procedur. Ja, om jag bara inte får tillbaka det med en hundbajs på, konstigare saker har hänt.

Med det sagt kan jag även säga att den här sommaren är en besvikelse, midsommarens magiska natt var tydligen helt verkningslös, och rent vädermässigt har sommaren varit vår. Jag som tycker så mycket om att ha riktigt varmt en eller två veckor, bara så man får känna på den där febriga, stekande och dallrande hettan som är så varmt att alla lukter har försvunnit. Jag vill gå barfota ner till affären på gatan och köpa iskall vattenmelon och iste och ligga på balkongen och läsa i underkläderna. Ha fönstret öppet på nätterna och ändå svettas och ligga och vrida på mig och inte kunna somna så att natten känns flera nätter lång. Om två veckor kommer jag befinna mig i Rom, då kommer dagarna och nätterna vara heta och outhärdliga och underbara. Men, hittills är det enda sommartecknet sju ilskna myggbett på vänster ben efter att ha tillbringat tre dagar på landet. Suck. Naturen är verkligen ond, tur att den i alla fall är vacker.

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

If you want a taste of madness, you’ll have to wait in line

Titta vad jag hittade – en lustig viktoriansk lek som innefattar Rorschachtestliknande kluttar. Jag som älskar Rorschachtest! Folk förr, inte bara illaluktande fyllbultar i vackra kläder, de satt även och rimmade och kom på små historier om bläckplumpar de gjort. Rimligt tidsfördriv! Kommer komma förberedd med en hög Rorschach under armen på nästa fest. (och troligtvis sitta ensam i ett hörn och pyssla med det hela kvällen/natten, men är inte heller känd för att vara festens höjdpunkt så har inget att leva upp till.)

“Before the “Rorschach Test” became a household term, there was the Victorian game of Gobolinks, which used inkblots to inspire eerily imaginative poems based on the random chaos of ink dripped on paper.

Technically known as klecksography, inkblot art got its start back in the 1700s. German poet and physician Justinus Kerner is generally credited with innovating the form after he began accidentally dropping ink blots on his papers as his eyesight failed. Seeing them as more than just sloppy mistakes, he would fold the paper and create a single mirrored form, which he would then interpret and add to, ending up with illustrations he would then pair with his poetry.”

Kommer komma förberedd med en hög Rorschach under armen på nästa fest. (och troligtvis sitta ensam i ett hörn och pyssla med det hela kvällen/natten, men är inte heller känd för att vara festens höjdpunkt så har inget att leva upp till.)

Posted in Inspiration, Konst | Leave a comment

It is for she that the cherry bleeds, that the moon is steeped in milk and blood

Om du inte sett nya Twin Peaks och är rädd för spoilers/gnäll så: varning.

Jag har verkligen försökt nu. Jag VILL verkligen att det ska vara bra. Men det är ju inte bra. Känns som en serie random scener vilka inte direkt har något med varandra att göra. Och alla spelar över så väldigt mycket.

Det jag tyckte om med gamla TP var ju att det var en instängd, nästa klaustrofobisk, känsla i den lilla stan, folk var på sina egna små sätt, vissa normala andra mer eller mindre märkliga. Men även de märkliga hade ju normala sidor och betedde sig normalt emellanåt. Rätt som det var hände något jättekonstigt eller lite mystiskt och så blev man glad och nyfiken. Det var det bra. Inget av det är kvar. Handlingen utspelar sig knappt i TP, ingen är normal, alla är helt tokiga och mest skriker toksaker eller håller långa, tradiga monologer helt utan relevans. Och det är mystiska och konstiga saker hela tiden, så gott som hela tiden. Inget av småstadslivet skildras alls. Och vad är dealen med öknen? Minns ingen vad som händer med Arkiv X när de flyttade från de stora, höstiga skogarna i norr till öknen i söder? Allt blev 100% sämre! Antar att alla märkliga personer som inte har någon koppling till varandra, på alla dessa platser som inte har någon koppling till varandra, kanske kommer få någon förklaring. Sen. Men då har väl de flesta redan tröttnat och börjat titta på någon bra serie, som t.ex. The Handmaids Tale, som verkligen kryper in under huden på en och skrämmer ihjäl en, eller The Expanse som är så välgjord och intrikat att man måste koncentrera sig, eller The Keepers som är lika konstig och obehaglig som första TP-säsongen. Sorry not sorry.

 

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

I know a river where we can dream, it will swell up burst it’s banks

Förra veckan fick jag veta att “Den plötsliga dörren” ska bli ljudbok. Så trevligt. Är nyfiken på vem som kommer läsa den och hur dennes röst låter. På en föreläsning för flera år sedan, var det en skådespelerska som läste upp ett stycke hon valt själv ur boken. Det var märkligt att höra någon annan läsa ord och meningar som jag har skrivit, hon fick det att låta på ett helt annat sätt. Men jag tyckte om det.

Just nu försöker jag njuta av lugnet i maj. Juni kommer vara så fullspäckad av saker att göra att jag kommer sova hela juli. Min inre pensionär, som vill dela upp saker att göra per vecka istället för per dag som verkar vara det vanligare. Vem orkar göra flera saker i veckan? Jag hinner skriva lite på måndag kväll, sen jobbar jag, och så skriver jag lite på torsdag natt och kanske umgås med någon på lördag kväll, sen är det ju måndag igen. Jag kommer aldrig att förstå mig på andra människors hektiska vardagsliv. Ser fram emot sextimmarsresan med tåg på torsdag, det var längesedan jag åkte tåg längre bort än hem till Dalom.

Posted in Den plötsliga dörren, Favoritfoton | Leave a comment

Their grizzled faces like dying moons, still dirty from the digging done

Alltid lika fin känsla när man håller något i handen som man har skrivit. Att tanken har tagit fast form. Och framför allt att andra får läsa att man fantiserat ihop. Jag fick mitt exemplar av antologin “13 svarta sagor om ond bråd död” i dag, där finns min novell “Avväpnandet” med. Bland andra väldigt välskrivna och bra noveller från tolv andra författare, ingen nämnd ingen glömd. Alla med temat hyllning till 80-talsskräckfilmer, alla med kvinnlig protagonist eller skurk. Min novell handlar om rape revenge, ett ämne som alltid legat mig varmt om hjärtat. Samt hur fint det är att ha en vän som är taxidermist och vet hur man använder salt. Huvudpersonerna är inspirerade av mina vänner Carolina och Andrea, båda lika hänsynslösa och hårda som dom är i verkligheten. Eller ok. Nästan i lika hårda och hänsynslösa i alla fall.

Så, köp den, roas av slafsig och bra skräck! Jonny har gjort ett gediget arbete som redaktör, det är så skönt när man känner att en redaktör tar ens text på allvar och lägger ner mycket tid på att det ska bli så bra som möjligt. 13 svarta sagor om ond bråd död finns att köpa på de vanliga ställena: Adlibris och Bokus. Ta in titt in på Swedish Zombies fina hemsida också, finns mer av skräckvaran där om någon får mersmak.

   

 

Posted in 13 svarta sagor om ond bråd död, Böcker, Favoritfoton, Feminism | Leave a comment

Your sleeping hands journey, the loiter

I går skrev jag i tio timmar, efter halva tiden gjorde jag ett avbrott för mat, sen ja, skrev jag. Fördelen med att envist vilja göra klart saker jag börjat med är väl att saker blir klara och jag är produktiv. Nackdelen är ju att det kanske inte är så bra att göra något i tio timmar, oavsett om det är roligt eller inte. Speciellt inte om man blir så koncentrerad att man glömmer bort allt annat, typ gå på toa, dricka någon form av vätska, blinka, osv. När jag var klar hade jag en enorm huvudvärk, trodde att jag bränt alla säkringar och skulle vakna upp och ha den kognitiva förmågan av ett ostron. Oklart om det stämde eller inte. Låg på riktigt med en kall, blöt handduk på huvudet och stirrade igenom tv:n igår kväll. I dag sov jag till elva, sov middag två timmar och nu är jag trött igen och planerar lägga mig för kvällen. Förlåt kära grå klump som är jag, om jag kunde massera dig eller ge dig ett varmt bad så skulle jag.

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

Run from the light, your eyes black like an animal

När jag var yngre så avskydde jag våren, den var bara urtvättad, grå och solkig. För varje år känner jag nu att jag tycker om den mer och mer, på samma sätt som jag tycker om blommor mer och mer. Det är något med hur naturen bara ligger och väntar, så tålmodigt, på det som den känner darra i jorden och luften.

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

With legs like scissors and butcher’s knives, a tattooed breast and flaming eyes

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment