Like the map of some forbidden land, I trace the ghosts of your bones

 

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

Everything is made from dreams, time is made from honey slow and sweet

Minns du den där gången för två veckor sen då jag ba “Åh, hurra nu är december här, den bästa månaden, nu ska jag…osv. osv.”? Good times. Nu är det mitten av december och jag ligger fortfarande i min säng och hostar slem och har feber, det är också ett sätt att tillbringa december på, så nu är det så.

Kan dock tipsa, liksom alla andra verkar det som, serien Dark på Netflix. Älskar mystiska serier, älskar när konstiga småstäder får agera plats för mystiska serier. Vore kanske bra att säga vad serien handlar om, men det går inte riktigt utan att avslöja för mycket, men det är fina Twin Peaks-känslor som rörs upp och lite Arkiv X-aktigt. Känns genuint och det är det inte så mycket som gör nu.

Har börjat läsa Otrevligheter av Léon Bloy, en skitsur och omöjlig människa som skrev massor av skitsura böcker under slutet av 1800-talet. Han kallas för det ”ständiga raseriets författare” och ”invektivens geni”, vilket ändå är två respektabla titlar skulle jag säga. Och vem vill inte läsa en bok där författare och verk beskrivs på följande sätt:

”Han infattar avföring i guld; på ädelstenar monterar han svarta salivpärlor. När han lyckas med sådant guldsmedsarbete och ciselering blir själva avföringen en juvel.” – Octave Mirbeau. Otrevligheter är en novellsamling om död, vansinne och religiös ångest, skrivna på lika grym som oförliknelig taggtrådsprosa av Léon Bloy (1846-1917), det ”ständiga raseriets författare” och ”invektivens geni”. Här presenteras – för första gången på svenska – denne smädelsernas smältugn som sliter upp onda blommor på modernismens dynghög. Men Bloys fradgande misantropi propelleras av en djup förtvivlan inför människornas dövhet inför Gud. ”Präster är latriner. De finns där för att mänsklighetens vidrighet ska forsa ut.”

Just den här boken är en novellsamling med dekadenta och väldigt omoraliska små historier. De har titlar som: En tandläkares fruktansvärda bestraffning, Den blinde tafsaren, Misstanken, Kalypsos telefon och Två vålnader. Jag har bara hunnit läsa tre noveller, men ändå så länge är det lovande. Ett mycket underhållande förord också, hur kan det vara så roligt att läsa om hemska människor som bara gör sig osams med alla och är skogstokiga? Kanske för att det är skönt att studera dem på avstånd men ändå få gotta sig lite i deras tokighet. Dessutom, alla böcker som har ett omslag av Hieronymus Bosch är bara i och med detta värda att läsas.

 

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton | Leave a comment

Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

Jag hade helt förträngt hur oerhört tråkigt det är att vara hemma sjuk en längre tid. Inte för att det inte finns saker att göra, jag skulle behöva gå till apoteket, till posten, till biblioteket, har fått beställningar att måla, det finns julpynt att hänga upp, men det finns ingen som helst ork. Jag orkar knappt ligga vaken i sängen och vara uttråkad, att gnälla här verkar vara nästan det enda jag orkar med. Är rastlös och vill att något ska hända, känns som om allt tålamod har runnit bort. Och internet är redan slut, det vill säga inget nytt händer och jag orkar inte börja leta efter mer obskyra saker än det här, som jag hittade av en slump: Manuel Orazis Calendrier Magique.
I slutet av 1895 publicerades en märklig kalender för år 1896 av Austin De Croze den italienska litografen Manuel Orazi, i huvudsak känd som en illustratör av böcker och affischer. Han fick hjälp med utformningen av texterna av Lyon de Croze. Kalendern gladde många som intresserade sig för esoterism, särskilt eftersom den trycktes i det symboliska antalet 777 exemplar. Medan de två konstnärernas historia förblir något dunkla, kan man se på innehållet och illustrationerna att De Croze och Orazi hade en sofistikerad förtrogenhet med de esoteriska traditionerna i förra sekelskiftet. Varje sida av Calendrier Magique (som kallats både sadistisk, makaber och satanistisk) framkallar stämningen från den dekadenta, ockulta Paris som beskrevs av bland annat Gerard Encausse, Oswald Wirth och Karl Huysman.

Det här kommer vara min eviga julklappsönskning. Undrar om det går att få tag i den på något sätt? Art nouveau och esoterism alltså… varför slutade folk intressera sig för dessa två fantastiska ting? Varför börjar inte folk igen?

 

 

Posted in Böcker, Inspiration, Konst | Leave a comment

And horses and the fence posts, in the midnight look like bones

Jag skrev ju förut att jag lånat en samling av Eva Neanders texter “Dimman, Staden, Nattljus” och den var bättre än jag trodde. Jag förstod att hon skulle vara bra, men visste inte hur bra. Blev tvungen att köpa de tre var för sig, gamla pappersomslag och ojämna sidkanter, är de inte tjusiga? När jag öppnade Staden fann jag att någon klippt ut Neanders dödsattest och notisen om hennes död från dagstidningen 1950 och lagt i boken. Fint.

Nu vill jag ha mer, som tur är så släpptes en sista (tyvärr ofärdig) postum roman “Lilla bror och lilla syster”. Det är alltid så ledsamt när fantastiska författare dör unga, så mycket bra litteratur hon kunde ha gjort om hon bara fortsatt. Samma sak med Dan Andersson, jag tänker på det då och då, hur glad jag skulle blivit om han fått fortsätta sin litterära karriär. (Med skillnaden då att Neander avslutade sitt eget liv och Andersson dog av olyckshändelse.) Neander var fyrtiotalist (svensk litteraturs guldålder: fyrtiotalet och förra sekelskiftet) som skrev om mörka känslor med ett vackert väldigt eget språk. Utanförskap, ångest och till viss mån också galenskap är teman. Läsaren får följa kvinnor i olika åldrar vilka alla är fast i det allt för trånga begreppet som “kvinna” är. Jag kan förstå att hon blivit jämförd med både Stig Dagerman och Karin Boye, även om jag aldrig förstått mig på någon av dessa två författares storheter, tycker att Neander är oerhört mycket bättre. Framför allt språket, men även på sättet hon beger sig in i berättelserna, hon känns orädd. Konstigt nog verkar Neander vara helt bortglömd av litteratursverige, trots att hon räknades till en av de mest lovande fyrtiotalisterna. Men glömskan borde ändras, läs hennes böcker.

Jag har uppdaterat “till salu”-galleriet här på hemsidan också, så om du behöver konst att ge bort i julklapp eller att ha för dig själv – varsågod! Där finns all den dimma och alla de granar du kan tänkas behöva.

Och med det återgår jag till mitt äckliga sjukdomstillstånd och hostar vidare från sängen, men nu är det i alla fall december – den bästa månaden. Ska lyssna på det här juliga, och baka lussekatter med mandelmassa och vit choklad och pynta hela hemmet och bygga pepparkakshus och slå in paket och leka med kattunge på julafton och ha snö, osv. osv.

 

     

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton, Konst jag har gjort, Playlist | Leave a comment

Once there came a storm in the form of a girl

              

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

To the master bedroom where the vampires feast, the ghouls all came from their humble abodes

Årets Halloweenfest har varit och det gick över förväntan, med tanke på att jag inte kom på någon dräkt jag var sugen på att göra förrän veckan innan. Så det brann lite i knutarna men jag lyckades få till en fin huvudbonad, en kjol som funkade om man inte synade den i sömmarna och en okej krage. (Tur att det är mörkt på festen…) I och med att jag är väldigt intresserad av fornegyptisk mytologi och kulturhistoria så kändes det extra roligt.

Horusmasken! Älskar Horus lilla korta och tjocka falknäbb. Masken är gjord i Foam, samma material som man gör yogamattor av (och ett mycket mer rimligt användningsområde), guldspray och akrylfärg. Det var väldigt roligt att måla alla detaljer/små hieroglyfer!

Mindre roligt att limpistola fast alla tygremsor och sen känna sig som en begravd och återuppväckt korv med klaustrofobi. Elsa fick bokstavligt talat slita bort mina kläder från mig när vi kom hem (det var var inte i närheten av så erotiskt som det låter) så jag kunde röra mig ordentligt igen. Men vad gör man inte för årets bästa fest? Jag hade ju fortfarande väldigt roligt. Och taxichaffisen verkade tycka att det var lustigt när två mumier, en flugsvamp och Joakim von Anka tog plats i hans bil…

Alla foton är som vanligt från Mathias, pga mumier har inte tillgång till så morden teknik.

Värdparet John Blund och tandfén.

Johan blev verkligen lik Littlefinger från Game of Thrones, alltid en extra bonus när personerna är lite lika sin karaktär, inte bara i klädseln. (även om Christina kanske kan  känna sig nöjd över att inte ha de naturliga sjuttionioårsrynkorna som hennes karaktär har.)

Kvällens värdiga/mångarmade vinnare för bästa kostym!

    Otippat sällskap: Angelina Jolie och Anckarström, tillsammans har de många barn och inga kungar.

Alltså John Blunds magiskt fina paraply!

Kommer dock inte förstå varför Joakim von Ankas rumpa inte vann ett eget pris. Den var ju så stor och fluffig (och prasslade).

Döda men på fest, Horuspräst och fnasig mumievän.

Oklart varför Wham har ställt sig just bredvid snaran med sitt glada budskap.

Kvällens fotograf.

Tycker om alla bilder där karaktärer från helt olika universum umgås.

 

Och avslutande gruppbild på allas jättefina kostymer! Tack för i år! (Har redan kommit på vad jag ska vara nästa år, så nu kan jag gå och småhandla under resterande 12 månader.)

Lämnar er med årets coolaste och rimligaste (och läskigaste) låt från Halloweenplaylisten:
Werewolf bar mitzvah… Spooky scary, Boys becoming men, Men becoming wolves.

 

Posted in Halloween | Leave a comment

Last night I lay trembling, the moon it was low

Jag har haft ovanligt verkliga och fantasifulla drömmar senaste veckan. Det jag beskriver väldigt kort här är egentligen något jag minns helt klart och tydligt, som ett minne snarare än en dröm. Jag minns alla detaljer och till och känslor. Borde göra något av det, transformera det till scener i noveller. En handlade om att mina tänder var ihåliga, fulla av små små ägg, som vit kaviar, som jag pillade bort. En annan handlade om att jag hittade en pytteliten man, två-tre centimeter lång, och att denne fick bo hos mig och jag var så glad. Sedan försvann han och jag letade förtvivlat utan att finna honom. En natt drömde jag (i min dröm) mig till honom och såg att han och hans fru och barn han skaffat dig, hade tagit sig till en ljus och vacker annan dimension, en sommardimension. De ville att jag skulle komma dit, men portalen låg gömd i min egen kropp.

Jag har börjat låna böcker igen, nu när jag inte skriver kan jag läsa. Eva Neanders Dimman Staden Nattljus, som verkar så lovande. Och nyss läste jag ut den spännande postapokalyptiska novellantologin Zonen vi ärvde, av Fruktan. Har en strid ström av reservationer på Stadsbiblioteket nu, det håller mig uppe under den här tomma månaden.

          

Posted in Böcker, Personligt | Leave a comment

Wet hand from the volcano, sobers your skin

Den första omskrivningen av manuset är klart, nu väntar jag på svar, och att få kritik och börja arbeta om mer. Igen. Och igen. Och igen. Denna oändliga process. Men jag är oväntat nöjd, vilket egentligen gör mig misstänksam, eftersom man alltid brukar kastas mellan att älska sitt verk och hata det. Men kanske kan man bara få göra något riktigt bra och tycka att det är riktigt bra? Allt skapande måste kanske inte drivas av underliggande självförakt. Vi får väl se. Ska passa på och njuta nu medans jag är så nöjd att jag helst vill sitta med tummarna i armhålorna hela nätterna.
Känns som om gränsen mellan höst och vinter är den egentliga brytningspunkten inför ett år. Jag skulle gärna bryta nu och börja på något nytt. De senaste månaderna har varit onödigt kalla. Vore det inte finare att inleda ett år med nysnö och firande än en lång kall väntan på en vår som är en hägring och alltid befinner sig för långt bort?

       

Posted in Böcker, Favoritfoton | Leave a comment

Now I’ve been made weak by visions, for visions did I see

          

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

Pain reminds you the joy you felt was real

Det här har varit det bästa veckan på många år rent visuellt och musikaliskt. Jag är en rätt svårtillfredsställd person när det gäller film och musik och litteratur. Men den här veckan har gjort mig lyrisk. Är nyss hemkommen från en underbar Nick Cave-spelning. Sist var det 2008, men det blir bara bättre för varje gång. Vet ingen annan artist som är så bra på att göra om alla låtar till live-versioner som blir en helt annan, och bättre, sak än på skriva. Vet du hur bra From her to eternity är live? Kanske, men den är bättre än så. Om du får chansen att se Cave, gör det. Det är verkligen en upplevelse att se honom mässa som en galen hotfullt svajande southern-präst med sin nästan onaturligt långa och smala gestalt, och med en skäggig och fantastisk och lika galen speleman på fiol.

Och i söndags var jag på bio och tittade på Blade Runner 2049. Hade verkligen inte höga förväntningar, men hoppades ändå lite i och med att folk vars filmsmak jag ändå litar på, har sagt att den är väldigt bra. Och jösses, jag vet inte om jag andades en enda gång under de där tre timmarna. Som dessutom kändes som max en timme… Det var helt fantastiskt. Jag har inte sett en så vacker och underbar film på flera år. Jag minns inte ens när jag blev så överväldigad av en film sist. Den var över alla förväntningar, alla. Jag älskar filmer som tar mig med någon annanstans, bort från biosalongen, så att man inte ens tänker en tanke på något annat än filmen förrän den är slut. Och jag älskar filmer där handlingen inte förklaras om och om igen, och framför allt: där filmen inte babblas sönder. Det finns inget värre än när alla pratar hela tiden. (Både i verkligheten och på film, det är outhärdligt) Som om ingen litar på att det går att förmedla en känsla eller tanke utan ord. Det gör väl människor hela dagarna? Så därför är det så skönt när skådespelare får göra sitt jobb, utan ett milslångt manus.

Åh, gå och se den, och se den på bio i 3D och med det enorma ljudet. Den var verkligen sinnlig och lätt att förlora sig själv i. Jag vill redan se den igen. Och skriva ut varenda scen och sitta och titta på i timmar. Är så tacksam för att äntligen har fått en helt perfekt filmupplevelse. Och en perfekt spelning. Önskar varje år hade i alla fall en såhär bra film och en såhär bra spelning.

   

Posted in Bästa tipsen, Inspiration, Personligt | Leave a comment