I know a river where we can dream, it will swell up burst it’s banks

Förra veckan fick jag veta att “Den plötsliga dörren” ska bli ljudbok. Så trevligt. Är nyfiken på vem som kommer läsa den och hur dennes röst låter. På en föreläsning för flera år sedan, var det en skådespelerska som läste upp ett stycke hon valt själv ur boken. Det var märkligt att höra någon annan läsa ord och meningar som jag har skrivit, hon fick det att låta på ett helt annat sätt. Men jag tyckte om det.

Just nu försöker jag njuta av lugnet i maj. Juni kommer vara så fullspäckad av saker att göra att jag kommer sova hela juli. Min inre pensionär, som vill dela upp saker att göra per vecka istället för per dag som verkar vara det vanligare. Vem orkar göra flera saker i veckan? Jag hinner skriva lite på måndag kväll, sen jobbar jag, och så skriver jag lite på torsdag natt och kanske umgås med någon på lördag kväll, sen är det ju måndag igen. Jag kommer aldrig att förstå mig på andra människors hektiska vardagsliv. Ser fram emot sextimmarsresan med tåg på torsdag, det var längesedan jag åkte tåg längre bort än hem till Dalom.

Posted in Den plötsliga dörren, Favoritfoton | Leave a comment

Their grizzled faces like dying moons, still dirty from the digging done

Alltid lika fin känsla när man håller något i handen som man har skrivit. Att tanken har tagit fast form. Och framför allt att andra får läsa att man fantiserat ihop. Jag fick mitt exemplar av antologin “13 svarta sagor om ond bråd död” i dag, där finns min novell “Avväpnandet” med. Bland andra väldigt välskrivna och bra noveller från tolv andra författare, ingen nämnd ingen glömd. Alla med temat hyllning till 80-talsskräckfilmer, alla med kvinnlig protagonist eller skurk. Min novell handlar om rape revenge, ett ämne som alltid legat mig varmt om hjärtat. Samt hur fint det är att ha en vän som är taxidermist och vet hur man använder salt. Huvudpersonerna är inspirerade av mina vänner Carolina och Andrea, båda lika hänsynslösa och hårda som dom är i verkligheten. Eller ok. Nästan i lika hårda och hänsynslösa i alla fall.

Så, köp den, roas av slafsig och bra skräck! Jonny har gjort ett gediget arbete som redaktör, det är så skönt när man känner att en redaktör tar ens text på allvar och lägger ner mycket tid på att det ska bli så bra som möjligt. 13 svarta sagor om ond bråd död finns att köpa på de vanliga ställena: Adlibris och Bokus. Ta in titt in på Swedish Zombies fina hemsida också, finns mer av skräckvaran där om någon får mersmak.

   

 

Posted in Antologier, Böcker, Favoritfoton, Feminism, Hurra, Personligt | Leave a comment

Your sleeping hands journey, the loiter

I går skrev jag i tio timmar, efter halva tiden gjorde jag ett avbrott för mat, sen ja, skrev jag. Fördelen med att envist vilja göra klart saker jag börjat med är väl att saker blir klara och jag är produktiv. Nackdelen är ju att det kanske inte är så bra att göra något i tio timmar, oavsett om det är roligt eller inte. Speciellt inte om man blir så koncentrerad att man glömmer bort allt annat, typ gå på toa, dricka någon form av vätska, blinka, osv. När jag var klar hade jag en enorm huvudvärk, trodde att jag bränt alla säkringar och skulle vakna upp och ha den kognitiva förmågan av ett ostron. Oklart om det stämde eller inte. Låg på riktigt med en kall, blöt handduk på huvudet och stirrade igenom tv:n igår kväll. I dag sov jag till elva, sov middag två timmar och nu är jag trött igen och planerar lägga mig för kvällen. Förlåt kära grå klump som är jag, om jag kunde massera dig eller ge dig ett varmt bad så skulle jag.

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

Run from the light, your eyes black like an animal

När jag var yngre så avskydde jag våren, den var bara urtvättad, grå och solkig. För varje år känner jag nu att jag tycker om den mer och mer, på samma sätt som jag tycker om blommor mer och mer. Det är något med hur naturen bara ligger och väntar, så tålmodigt, på det som den känner darra i jorden och luften.

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

With legs like scissors and butcher’s knives, a tattooed breast and flaming eyes

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

There’s a place I know, where the train goes slow

De senaste två veckorna har jag skrivit en roman. Inte bara helt sådär, den fanns ju i min fantasi, i huvudet. Två veckor är tiden det tog att skriva ner allt kan man säga. Men jag upphör aldrig förvånas över att det finns så mycket där inuti. Hur kan jag ha haft 200 sidor bok i mitt huvud? Jag hade delvis tänkt ut vad som skulle hända och delvis lämnat det öppet för att inte begränsa mig. Det finns så många råd, att man måste planera sitt skrivande: det ska hända i det kapitlet, slutet kommer vara si, mitten så. Each to her own, men jag kan verkligen inte arbeta så, jag vet på ett ungefär, sen kommer det allt eftersom medan jag skriver. Jag brukar ha en framförhållning på ca två-tre meningar, låter det utveckla sig allt eftersom. Det är som om en film spelas upp och jag beskriver vad jag ser. Går sedan tillbaka i händelser och knyter ihop, planerar ledtrådar, skriver bakifrån, från mitten, lite i början, sen i slutet. Jag tänker mig att allt skapande fungerar ungefär så, även om jag till exempel inte förstår någonting om hur musik blir till. De musiker jag känner har försökt förklara men det är omöjligt för mig att förstå. Och därför också magiskt. (Vill därför inte heller försöka förstå det och förstöra det.) Är det så de som inte själva skriver känner inför litteratur?

Oavsett, så såg jag nyss den här intressanta och stillsamma dokumentären: Sök och du skall finna. Den handlar just den inre verkligheten och den yttre, grunden för allt skapande. (Jag hatar egentligen det där ordet, skapande. Låter oerhört svettigt att prata om) Att allting förutom naturen själv är sådant som en gång varit en del av någons inre liv och sedan förflyttats ut, som en bok till exempel. Som slutkläm kan jag säga att jag inte vet vart jag vill komma med detta. Det är intressant med skapande för det är lite magiskt och fint att få en inblick i en annan människas fantasivärld? Vi kan säga det. Men ja, så mycket för min arbetsmetod att bara skriva och se vart det leder… Låt mig aldrig bli någon form av skrivcoach eller livscoach. Kan dock överväga att bli kaoscoach.

 

 

Posted in Dokumentärer, Favoritfoton, Inspiration | Leave a comment

And the places that I’m dreaming of, do they dream only of me?

I och med ett nytt skrivprojekt, då ett förlag varit så oansvariga/underbara att erbjuda kontrakt i förväg, så har jag under min research för kommande roman helt snöat in på nummerstationer. Det finns en hel värld där ute, via radiovågor, och i koder och små märkliga melodier. Önskar mig The Conet Projekt i födelsedagspresent i år. (På riktigt, jag vill verkligen ha den där samlingen.) Har även blivit sugen på att spela Fallout III bara för att komma åt mysteriet med nummerstationen. Har du inte läst på om alla mystiska nummerstationer som sänder, varav vissa har sänt den femtiotalet andra började sända för bara några år sen, från olika ställen i världen, vissa från hemliga platser, så borde du göra det. Du hör ju själv att det är fantastiskt.

Posted in Favoritfoton, Inspiration | Leave a comment

She is the sum of yourself and your dream, climb her like a monument, step after step. She is solid.

Stötta varandra. Lär av varandra. Lyft fram varandra.

       

Posted in Favoritfoton, Feminism, Sunt förnuft | Leave a comment

Outta her nightmare and back into mine, from her to eternity

Den här veckan har varit en av topp tre värsta veckorna i mitt liv. Kanske den värsta. Den började illa och slutade värre. Våren är den jobbigaste tiden på året, jämt. Vecka nio. Om sjuttiotvå minuter är den slut.

Jag har blivit duktig på att inte älta, på att inte tänka på det förgångna. Författare lever i det förflutna sägs det, det är inget jag håller med om. Själv har jag bara ett absurt gott minne, jag kan minnas hela konversationer, vad folk hade på sig den och den dagen, hur det luktade i det där rummet vi satt. Jag väljer bara inte själv vad jag ska komma ihåg, det är vissa saker som etsas fast. Det tolkar jag som tecken på att de bör skrivas om.

Nu är det mindre än en timme kvar.

Jag har haft otroligt livliga drömmar som jag kommit ihåg ovanligt väl senaste veckan. Kanske är det den grå, elektriska fettklumpen som är jag som gått på högvarv så mycket att nätterna exploderat. En av drömmarna var underbar, den har jag skrivit ner för framtida bruk och vågar inte berätta om för någon. Två andra var fruktansvärt märkliga, tjocka reptilers muskler mellan mina tänder, kroppar fyllda till bredden av ruttnande kött, hud tunn som papper och sprickfärdigt under mina fötter, en bytta med smör som mottog ekivoka instruktioner via en kniv.

Mindre än fyrtiofem minuter kvar.

Det glädjer mig att ha en bra kontakt med mitt undermedvetna, det gör mig tjänster. När idéerna tagit slut kan jag alltid lita på henne. Hon fiskar fram något snart, någon natt spinner hon bra drömmar åt mig och får mig att minnas dem. Det känns som fusk, det kanske det är, men det spelar inte mig någon roll. Ta vad du kan och gör något bra av det.

En halvtimme kvar.

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt | Leave a comment

And a pair of legs that opened up, like butterfly wings

I och med att jag funderade på någon form av journalförande av böcker jag läst och tyckt om så hittade jag boktipset.se. Jättebra ställe där man skriver in vilka böcker man läst, vilka man tyckte om – och så tipsas man om böcker som liknar de man gillat. Man kan komma ihåg vilka böcker man planerar att läsa (vilket jag ofta glömmer bort) genom att lägga dem på sin “vill läsa”-lista och läsa andras bokrecensioner. Har hittat massor av bra böcker jag håller på att läsa mig igenom nu, och framför allt återupptäckt en gammal favoritförfattare som jag bara… glömt bort. Helt onödigt gjort av mig.

Helgen ägnade jag i alla fall åt att läsa denna glömda favorits bok “Skyddsrummet Luxgatan”. Det är Jerker Virdborg som skrivit den och den är fantastisk. Som en dystopiälskare var det en fantastisk läsning: ett Sverige i krig. Det finns alldeles för lite svensk dystopi/apokalyps/postapokalyps i litteratur, konst och musik. Luxgatan befann jag mig på en sen natt för många år sen, i ett sovrum jag inte längre minns hur det såg ut, det var en märklig natt och innan solen gick upp var jag tvungen att åka därifrån igen. Att ha befunnit sig där en av novellerna utspelar sig ger det en mer obehaglig känsla. Det är just novellen som löper genom hela boken som en person sitter i ett helt mörkt skyddsrum på Luxgatan, tillsammans med ett okänt antal andra människor. De andra novellerna är brottstycken från andra delar av Sverige, vissa väldigt brutala, de känns nästan som om det skulle kunna vara tankar från de andra som befinner sig i skyddsrummet. Jag tycker så mycket om böcker som inte avslöjar allt, som inte låter en tänka själv. Jag vill tänka, varför, hur, när, var när jag läser, jag blir uttråkad om jag matas med för mycket information. Det suddar ut ens fantasi. Novellerna berättar precis så mycket att jag vill veta mer, hela romaner mer, men inte får – vilket i sig är en gemytligt masochistisk känsla att ägna sig åt. Det är en utsökt novellkonst. Men jag kan inte berätta så mycket mer än att en fantastisk stämning av samhällets upplösning och Katastofen finns genom hela boken, och att det utspelar sig i Svergie gör det hela så mycket mer levande och nära. Det är något svenskt återhållsamt och lite besvärligt hopplöst som hänger över alla novellerna, jag tycker om det väldigt mycket. Jag tänker mig inte att en apokalyps kommer bli dramatisk i Sverige, den kommer att komma när alla sitter och fikar på jobbet, utplåna människor och samhällen när de i jämnmod tuggar på lite torra kanelbullar. Ingen kommer märka vad som hände, ingen kommer känna sig kvalificerad nog att fråga, på sin höjd kommer någon att knyta näven i fickan när kontoret och staden denne sitter i jämnas med marken.

Och för alla andra dystopiälskare, jag minns att jag läste “Kall feber“, också skriven av Virdborg, när den kom ut 2009. Jag har för mig att jag gillade den, även den är någon form av dystopi, jag minns att den handlade om ett slags stort bostadskomplex där en märklig sjukdom drar fram. Minns även att jag blev arg över att jag inte fick veta mer, vilket jag nu som sagt bara förnöjsamt kittlas av. Lika bra att jag läser om den i veckan. Samma sak med “Staden och lågorna“, som jag läste för någon vecka sen. Den är ännu mer mystisk och suggestiv, jag hade ingen aning om vad som hände under de första kapitlen, men det visste inte heller huvudpersonen. En man som varit med om ett skeppsbrott, spolas i land i en okänd stad i en okänd tid, folk är obehagliga och lömska, han misshandlas ideligen och det är rått och illaluktande och smutsigt överallt. Det brinner ständigt i staden. I och med att mannen återfår minnesfragment och snubblar fram genom staden får man själv veta mer och mer, så det är inte någon idé att jag förklarar handlingen då det tar bort hela den klaustrofobiska, förvirrade och skrämmande känslan av desperation. Men, om du bara tänker läsa en så är Skyddsrummet Luxgatan den absolut bästa av de tre. Själv tänker jag ska fortsätta att läsa mig igenom Virdborgs andra böcker under kommande veckor.

   

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker jag läst - läsrapport!, Favoritfoton | Leave a comment