Where wet-lipped women with greasy fists, crawled the ceilings and the walls

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skönt att kunna komma överens med gamla vänner så att inget blir genant eller för intimt!

Sexskildringar är dock alltid klurigt att ha med. Det är något jag inte brukar undvika eftersom jag själv tycker om att läsa böcker med bra sexskildringar i, det ger ett extra lager av något spännande, vuxet, ärligt och gör att läsaren kommer nära huvudpersonerna.  Samtidigt finns det ju folk man inte vill ska läsa det (föräldrar, kollegor och släkt) men det vore dumt med självcensur bara för det. Minns att jag var lite orolig för några av novellerna i Den plötsliga dörren (speciellt novellen med mannen med den stora, sexiga osten, ehe…även om den kanske inte var så seriös) när den publicerades, samma sak med Stockholmspesten, men det visade sig vara helt i onödan. Folk var mer härdade än jag trodde, skönt det.

Svårt att veta gränsen när man som jag är van att läsa både ny och gammal erotik och ovan att läsa populärlitteratur, jag har verkligen ingen aning om hur mycket sex som skildras i nya deckare eller romantiska böcker, eller hur explicit den är. Vilka ord ska man använda? Hur detaljerat ska det vara? Det är ju en katastrof att råka använda dumma, barnsliga eller fåniga ord som inte alls passar in och bara förstör stämningen, då är det ju direkt kontraproduktivt. Såna skildringar har nog alla läst och flinat lite under tiden, eller bara förfärat skummat igenom allt och vänt blad. Risken finns ju dessutom att man avslöjar alldeles för mycket om egna preferenser och erfarenheter, även om man försöker hålla sexet rent generellt, och det är ju obehagligt utlämnande. Märkligast blir det om läsaren föreställer sig mig personligen som en av de som har sex och inte skiljer på författare och karaktärer. Hu.

Men å andra sidan, det är ju utlämnande att skriva, man tar sina minnen, åsikter, drömmar och fantasier och blandar ut dem med fiktion och vänder och vrider på dem tills de passar storyn. Det är alltid en balansgång, men som vanligt när man inte vet så får man köra på sin egen magkänsla och vad man själv gillar. Så, sån här spontan uppmuntran är väldigt välkommen.

 

      

Posted in Den plötsliga dörren, Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Where wet-lipped women with greasy fists, crawled the ceilings and the walls

And the storm is a-rolling, all down on me

En författares ödmjuka önskan: om du läst “Stockholmspesten” och tyckte den var bra/blev jätterädd/aldrig mer tänker gå ner ensam i källaren, så är du min bästa marknadsföring. Hjälp mig genom att lämna ett omdöme/betyg på Adlibris, Bokus eller Storytel osv. och rekommendera boken till folk. Det betyder massor, tack!

Jag har fått några till finfina recensioner också, bland annat den här från OARYA

En så där blöt och krypande stämning som bara tar sig in och ger lika delar yrsel och illamående. Jag gillar framförallt det gradvisa förfallet av Stockholm, samtidigt som folk ändå försöker hanka sig fram och få nån sorts vardag. Kanske saknar jag lite mer omvärldsperspektiv, att folk försöker få information, men samtidigt är det väl kanske så att man bara koncentrerar sig på att överleva dagen och inte dyker ner i surfplattan och hoppas på ett hyggligt wifi för att läsa nättidningar.

Det är hur mycket som helst som är konstigt och obehagligt på ett smått febrigt och mardrömslikt sätt i ”Stockholmspesten”. Från händelser till sånt som har med lukt och hygien och liknande att göra. Det kliar ta mig tusan obehagligt i hårbotten ibland. Det här är ju inte min genre normalt sett, men Albertsson får mig ändå att vilja fortsätta ännu djupare ner i mörkret. Det är inte illa det, att aktivt vilja plåga sig själv bara för att få veta lite mer.

Och Stockholmspesten omnämndes som boktips i P4. Och beskrivs som riktigt läskig, tackar!

 

  

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on And the storm is a-rolling, all down on me

Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Ända sen jag var barn så har jag varit en observatör, jag tyckte det var konstigt att mina föräldrar (och andra barn) inte såg allt som hände precis intill en. Minns att jag var tystlåten hela låg- och mellanstadiet, men att jag såg allt. Jag har så många minnen från den tiden, saker jag sett andra göra eller säga, hur det fick mig att känna, vad jag tyckte var rätt och fel i andras sätt att agera och reagera, saker jag inte förstod mig på varför de skedde, små beteenden hos vissa. Antar att det fick mig att framstå lite som en kuf, jag hade inte direkt många vänner på den tiden.

I dag vid busshållplatsen hände en sån där liten, obetydlig grej som ändå var märklig. Jag satte mig bredvid en kvinna som hade två söta små mopsar. Vi väntade i fem min, sen sa hon
“Nu kommer bussen hörni” (till mopsarna), fastän bussen inte alls kom. De gick iväg till en parkerad bil tre meter bort, hon lyfte in de små i baksätet och sen åkte de iväg. Och jag satt kvar och väntade på bussen och visste inte alls varför de gjort sådär.

En dag för flera år sedan, på bussen från Gullmarsplan till min förra lägenhet, såg jag en liten farbror sitta och gråta tyst. Efter ett litet tag torkade han tårarna med en gul disktrasa han plockade upp ur fickan.

Det händer hela tiden många små märkliga saker som ingen annan verkar lägga märke till, ofta ser jag mig omkring för att se om någon annan ser, men nej. Och med detta inte sagt “för att folk bara glor på sina telefoner hela tiden” såhär var det långt innan mobiltelefonerna kom. Jag tror att man föds till att vara en observatör, en lyssnare, en kännare eller kanske en talare. För mig som författare är det såklart väldigt praktiskt att vara observatör (kanske är det till och med anledningen till varför jag blev författare?) och att lägga märke till så många småsaker som händer. Men det verkar som om folk som inte är observatörer själva inte riktigt tror på att alla de där sakerna faktiskt sker, ibland när jag berättar om sånt jag sett så får jag en blick som säger att jag är en konstig mytoman. Skulle därför heller aldrig kunna ge ut en liten samling av observationer jag gjort, för det känns som om ingen skulle tro på det.

 

     

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt, Skrivande | Comments Off on Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Spat from their dirty dungeons, into a truly different din

Okej, ett inlägg som inte handlar om pesten. Men då blir det kort!
Titta på den franska serien “Skogen” som finns på Netflix, den var oförutsägbar och bra.

På Netflix finns också två otippat spännande sci-fi-filmer: “Life” och “Sunshine“. Låter som färgglada, mysiga feelgoodfilmer – men egentligen blir man skönt påmind om hur likgiltigt, ogästvänligt och oändligt universum är. Och hur ömtålig, liten och betydelselös mänskligheten är.

Rymden alltså, får höstens val att bli uthärdligt.

 


Posted in Favoritfoton, Filmtips | Comments Off on Spat from their dirty dungeons, into a truly different din

With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Bokdivisionen gav Stockholmspesten en jättefin recension, tackar! Blir så glad när jag får veta lite mer personliga saker från läsaren, vad denne kände när den läste. Hur uppfattade läsaren karaktärerna, sympatiska, osympatiska? Vad gör dom som man stör sig på? Som man gillar?

Jag blir tokig på Elin och hennes envishet att vilja stanna kvar i stan. Jag blir knäpp på att hon överhuvudtaget bryr sig om sitt jobb och inte ser vad som sker omkring henne eller tar det på allvar. Och så oroar jag mig för hennes katt Harry eftersom att djur brukar aldrig klara sig väl i skräcklitteraturen…

En del av mig vill avslöja vad jag själv känner för karaktärerna, vad jag ogillar med dem och vad jag gett dem för egenskaper som jag tycker är försonande, vad som gör dem mänskliga. En del vill inte färga läsaren alls, det allra bästa är ju att låta folk tolka helt fritt, att få höra sånt man själv kanske inte ens tänkt på.

(…) när boken väl är utläst så inser jag genialiteten i berättarstilen. Det här är en härlig debutroman som du absolut ska läsa om du är skräckfantast. Det är suggestivt, spännande och tankeväckande. Vad händer med människor i krissituationer? Vad är viktigt och varför agerar vi som vi gör? Får jag önska något skulle jag vilja ha lite mer, vissa delar lämnar mig otillfredsställd men jag förstår samtidigt tanken med det. Jag hoppas att Sofia Albertsson blir ett återkommande inslag på den svenska skräckscenen.

Läsa hela rescensionen här.

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Wet hand from the volcano, sobers your skin

Hade en riktig skitdag igår, men universum kompenserade idag med en riktigt fin recension i BTJs kommande nummer (20/2018). Blev så glad över den, tack!

Stockholmspesten är en otäck roman, drömsk och surrealistisk men samtidigt också vardaglig. Det är en suggestiv och febrig skildring av långsam och diffus undergång, särskilt som läsaren är lika ovetande som Elin om vad som pågår. Språkligt sett finns ingenting att anmärka på, miljö- och karaktärsskildring är mycket bra, liksom intrigen. (…) Helhetsbetyg 4.

Och bokbloggen Bokdivisionen nämnde Stockholmspesten som augusti månads bästa bok, det kändes finfint. Hoppas att boken får ett bra betyg sen också!

 

 

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on Wet hand from the volcano, sobers your skin

Your hands were raised up to the sky, and your mouth was covered in foam

Efter intervjun som Tentakelmonster gjorde med mig, så fick jag också en väldigt fin recension, tackar så mycket! Den finns att läsa här i sin helhet. Blir alltid glad när jag lyckas skapa mystik och surrealism som både förvirrar läsaren och gör denne nyfiken på mer (oavsett hur pass uppskattat det är, ehe), det är min favoritkänsla när jag läser en bok.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

 

 

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on Your hands were raised up to the sky, and your mouth was covered in foam

Where secrets lie in the border fires, in the humming wires

Förresten, min novell “Avväpnandet” har släppts som ljudbok (ljudnovell?) och finns att köpa här! Den ingick till en början i antologin “13 svarta sagor om ond bråd död“, nu kan man alltså välja att lyssna på bara den om man vill det. Handling:

Annie arbetar med bevisföringen på Rättsmedicin, en kväll efter jobbet får hon ett chockerade besked som leder till att hon inser att det är dags att göra något åt alla dessa våldtäktsmän. Tillsammans med sin vän Cornelia, som vanligtvis stoppar upp djur, smider hon en märklig plan. I en avlägsen industrilokal utanför Stockholm kan Annie skrida till verket, med sig har hon skalpell, nål, tråd och en liten plastpåse.

 

Posted in 13 svarta sagor om ond bråd död, Antologier, Favoritfoton, Skrivande | Comments Off on Where secrets lie in the border fires, in the humming wires

She fell away, shed me like a skin

En utförlig intervju med mig angående undergång, neontights och eventuell pest, finns att läsa här på Tentakelmonster. Där finns frågor som t. ex.

Vad är det som lockar med att skriva om undergång och samhällets kollaps?

Svaret finns i frågan: undergång och kollaps. Det är ju oerhört spännande! Jag älskar att läsa dystopier och skildringar av apokalyps och postapokalyps, det är väl vetskapen om att alla civilisationer har en utmätt livslängd. De föds och de dukar under. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia, inget är konstant, det är så verkligheten funkar. Låter kanske deppigt, men vi vet ju inte om vår civilisation har peakat än eller inte, kanske kommer det bara bli bättre i tusen år? Eller inte, kanske peakade vi på 80-talet ihop med jättestora frisyrer, Jenkatuggummi och neontights? Det beror väl på teknik, naturkatastrofer, smittor eller ekonomiska system. Men det är alltid spännande att fantisera, hur skulle allt kunna gå under? Går det långsamt? Händer det med en smäll? Hur blir det sen? Överlever vissa delar av samhället, hur kommer vi i så fall att börja om? Hur skulle det vara att leva i en stad som långsamt går under, lite mer dag för dag? Vad händer om elen slutar fungera, hur löser vi ett sånt problem? Det finns hur mycket som helst att spekulera i! Och på något sätt så är det väl alla våran gemensamma skräck – att allt vi tar för givet och känner oss trygga i: vardagsrutiner, familj, jobb och sociala tillställningar, en dag kan komma att rasa samman. Det finns ingen som undkommer det, det skrämmer i alla fall mig.
(…)

Såg även att Stockholmspesten fick ett fint betyg av Jennies boklista. Tackar!

 

          

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on She fell away, shed me like a skin

And shadow, you’re just a gallow that I hang my body from

Den första recensionen ramlade in idag, och den var riktigt bra, tackar! Finns att läsa här på Nej tack Zombies. Och jag håller med, skönt ändå att det inte regnat så mycket i sommar, om man tänker på alternativet.

“I vissa delar av boken är det verkligen svårt att försöka lägga ifrån sig den (boken). När jag dessutom en gång under läsningen satt på ett pendeltåg som stod still och togs ur trafik kändes den mer aktuell. Och utan att spoila allt för mycket går det ju att glädjas åt att det inte har regnat den här sommaren i alla fall.”

 

 


   

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on And shadow, you’re just a gallow that I hang my body from