Something’s gotten hold of my heart, keeping my soul and my senses apart

Nu till något gulligare: Sixten och Tora.

Sixten var den av våra tre katter som upptäckte att jag var gravid och verkade förstå vad det innebar. Så snart han insett det så tog han anställning som min personliga säkerhetsvakt. Han sov bredvid mig varje natt, även om jag var stor som ett hus och nästan mosade honom flera gånger när jag försökte vända på mig i sängen. Han var alltid i min närhet och såg till att allt verkade okej.

Den dagen vi kom hem från BB var de andra två katterna, Larry och Sigge, avvaktande och tyckte att Tora verkade opålitlig och potentiellt livsfarlig. Sixten gick däremot direkt fram till henne, nosade grundligt, satte sig bredvid henne och sen dess har han inte lämnat hennes sida. Han sa upp sig från tjänsten som min säkerhetsvakt och tog anställning hos Tora. Jag hade ingen aning om att han var så barnkär, förvisso har vi sällan barn på besök, och det kanske blir annorlunda om det tillkommer ett barn i familjen. Men det är fint att se honom så glad och nöjd, som om han har fått det viktigaste uppdraget någonsin.

När Tora vaknat på morgonen väcker han oss så vi kan ge henne mat. Om hon gråter så springer han och hämtar oss om vi inte har märkt det (vilket vi alltid har, så då stressar han oss och påkallar vår uppmärksamhet istället). När hon skriker, och det vet alla är inget trevligt ljud, så sitter han Bredvid henne (med sin känsliga katthörsel) och kurrar för att lugna och trösta.

Och en natt, när hon hade blivit lite förkyld och täppt i näsan så låg han och vaktade henne. Han gick iväg för att äta lite, men halvvägs la han märke till att hon andades oregelbundet (så som spädbarn gör) och inte tog ett andetag på några sekunder – vände om – hoppade upp i sängen och sprang i panik fram till henne och petade på hennes bröst! Jag visste inte att katter kunde bry sig om barn så mycket. Sixten är verkligen en liten beskyddare.

I morse hade hon frukostbjörnsällskap.
Sällskap i sängen när jag sitter och skriver (och uppenbarligen gör ett dåligt övervakningsjobb).
Skyddsbjörn som vakar när hon sover.
Den där natten hon var sjuk och behövde en björnsjuksköterska.
Vyn ovanför mig när…
…Tora ligger och sover på min mage.
En av de allra första nätterna hemma, Sixten var ny på jobbet men verkade redan ha massor av rutin.
Några minuter efter att jag spelat in filmen somnade han på jobbet och ramlade ner i sängen. Det tar tydligen även på björnars krafter att vara småbarnsföräldrar.
Den vanliga utkiksposten.
Här är hans lycka gjord – Tora upptäckte hans existens! Hon har ju varit så liten fram till nu, så hon har inte uppfattat så mycket av världen runt om henne. Men nu fick hon syn på Sixten och gör glädjetjut när hon rör vid honom och känner hur mjuk och skön han är. Trots den kassa motoriken så ligger Sixten kvar och spinner nöjt, även om det inte ser så skönt ut att bli klappad av en sån där liten förvirrad hand. Det verkade inte störa honom. Efteråt låg han och knep med ögonen och spann hur länge som helst.

Jag ser verkligen fram emot att se hur deras relation utvecklas. Jag hade ju en katt som jag växte upp med och som jag älskade över allt annat, Snobben. Han hade oändligt tålamod med mig, för han visste att jag var liten och klantig och nypig. Det gjorde inget. Vi var bästa vänner i 18 år.

Jag hoppas att Sixten blir en sån katt för Tora, för det är verkligen det allra finaste att växa upp med ett djur som älskar en helt förbehållslöst och som har överseende med en för att man är liten.

Ikväll är jag ensam hemma, resten av familjen är i Uppsala hos farmor och farfar, Sixten märkte att Tora inte kom hem med mig och har ylat ledset. Nu ligger han vid ytterdörren och väntar på att hon ska komma hem.

Posted in Mina foton, Personligt | Comments Off on Something’s gotten hold of my heart, keeping my soul and my senses apart

Her diary on her sheets, scrutinizin’ ev’ry li’l piece of dirt

2019 levererar redan, Stockholmspesten blev utsedd till “Ruggigaste dystopi 2018” av bloggen Tentakelmonster. Så smickrande!

Motiveringen löd: “Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Jag har hunnit med att skriva årets första novell, den blev riktigt bra. Det är verkligen en utmaning att behöva hålla sig till ett tema och ett visst antal tecken, speciellt om det är väldigt få. Att få till en novell med en intrig, lite miljöbeskrivning, gestaltande, spänning och ett bra slut (dvs en bra twist), presentera några karaktärer och en story på bara några sidor är svårt. Men man lär sig väldigt mycket. Ska skicka in den till en tävling, så håll tummarna!


Posted in Favoritfoton, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Her diary on her sheets, scrutinizin’ ev’ry li’l piece of dirt

All the towers of ivory are crumbling, and the swallows have sharpened their beaks

Uppdaterade “till salu” med en ny skogsakvarell som jag blev väldigt nöjd med, vill du köpa så hör av dig via mail eller på Instagram.

För övrigt så har 2018 varit det jobbigaste året jag upplevt. Som tur är så har två fantastiska händelser skett under det här året: Tora och “Stockholmspesten”. Vet redan nu att 2019 kommer bli bättre så jag vill bara bli av med 2018. Men som en sista dryg grej innan det försvinner så såg 2018 till att vi blev förkylda alla tre, ligger nu i sängen som en stor snorig hög och underhåller oss så gott det går med Netflix.

Har ni inte sett nya Sabrina så gör det! Den är så mycket bättre, både underhållande och snygg, än den förskräckligt förnumstiga och pajiga 90-talsserien som gick på tv. Finns några bra dokumentärer på SVT nu också, den om Jim Jones och Jonestown är väldigt fascinerande. Samma sak gällande “36 dagar på gatan” som var en välkommen inblick i hemlösas vardag. “Summer of 84” var en spännande film, och nej: jag kan inte få nog av 80-talsretrofilmer, det går inte – det är för roligt och snyggt! Jag slutade dock titta på andra säsongen av “Handmaid’s tale“, allt blev för deppigt helt enkelt så jag fastnade inte i den. Kanske ett annat år passar bättre för att återuppta serien. För att muntra upp mig tittade jag som vanligt på “Elf” – det är ju ändå den bästa julfilmen.

Kände mig gammal och sur när jag inte gillade Bandersnatch – det senaste, interaktiva, avsnittet av “Black Mirror“där man får välja vilka beslut huvudpersonen ska göra. Inte ens 80-talsretroromantiken kunde rädda det! Kände mest att låt mig va, jag vill inte sitta och klicka när jag ser på tv, jag vill titta.

Och med det sagt ser jag fram emot att 2018 försvinner så snabbt det bara går och aldrig mer kommer igen.

     

Posted in Dokumentärtips, Favoritfoton, Filmtips, Konst | Comments Off on All the towers of ivory are crumbling, and the swallows have sharpened their beaks

I come and go, full of a longing for something I do not know

Det har kommit lite fler recensioner av Stockholmspesten, alltid intressant att läsa andras tolkningar och reflektioner, vad vissa fastnar för och andra inte alls tänker på. Men, ni får inga förklaringar eller någon uppföljare, sorry not sorry. Mysterium skall förbli öppna för tolkningar annars blir det ju 1. inget mysterium 2. tråkigt 3. inte så att läsaren får tolka och klura själv och det tycker jag ändå att man ska göra när man läser en bok. Annars är den enligt mig förutsägbar och skriver läsaren på näsan. Samt: att skapa förvirring är en angenäm sak jag gärna ägnar min tid åt.

Jennys bibliotek skriver det här om Stockholmspesten:

Jag fullkomligt älskar mörkret som omger den här boken, strömavbrotten, dom konstiga personerna som smyger runt utanför husen i skydd av mörkret och när nödsamtalen kopplas bort när telefonin slås ut eller överbelastas, då hoppar hjärtat över ett slag. Stundom är den riktigt klaustrofobisk och man riktigt känner hur mörkret kryper tätare inpå, älskart.

Bokhyllan skriver följande:

Tänk en mix av Wilderängs Stjärnklart, Ugglas Första hösten Blå gryning, Careys Flickan med gåvorna, en dos klaustrofobi från Gluchovskijs Metro-serie, något riktigt skruvat producerat av King, och inte minst en väsentlig del av något KG Johansson-aktigt. Vad gäller sistnämnda, med tanke på surrealistiska Biotika, har Albertssons roman också rejält hög äckelfaktor, men på ett mycket bättre sätt (enligt mig). Kort sagt: Positivt överraskad!
(…) Händelseförloppet fram till upplösningen är under sakta utveckling, skrämmande i sitt sätt att smyga sig på i vardagen och vara oförklarligt. Och visst finns här gott om ruskigheter som ger kalla kårar, sådant som fastnar och blir kvar, precis som det skall vara då det gäller så där magnifikt bra skräck. Källare och underjordiska tunnlar där något okänt väntar i mörkret… eller under sängen, utanför dörren, bakom hörnet, något som kanske katten ser, fräser åt och flyr iväg från. Det där som inkräktar, invaderar, dina närmsta, dig själv, rubbar känslan av trygghet.

Lagomlycklig skriver:

Det är en väldigt intressant idé med en psykologiskt krypande olustkänsla. Något är väldigt fel, men invånarna i Stockholm köper läget ganska bra. Att vattnet är otjänligt och luktar surt och att det växer ut långa vita trådar ur näsan på nätterna blir snart ett normalläge. Likaså att elnät och infrastruktur fungerar lite som det vill. Så länge det finns mineralvatten, våtservetter och taxibilar finns ingen anledning att fly fältet till andra delar av landet som inte drabbats, eller hur? Jag gillar verkligen hur författaren gestaltat den förmåga till anpassning som människan har, samt den tilltro till myndigheterna som finns. ”Någon kommer att fixa det här, det måste de ju”, typ.

Och Beroende av böcker skriver:

Det här är riktigt jävla äckligt och läskigt. Bra betyg alltså! Djävulskt långsamt bryts Stockholm och stockholmarna ner till oigenkännlighet. Jag är säker på att många skulle reagera precis så här, nämligen med att göra nästan ingenting. Om man bara blundar och håller ut liite till så kommer nog allt att ordna sig. Snart. När som helst nu. Jag läste den här boken under en tid när jag jobbade för mycket och egentligen inte orkade, men ändå var jag tvungen att plöja några sidor om Elins verklighet varje kväll. För jag måste ju få veta hur det skulle gå! För Elin, Martin och Annelie. Samt viktigast av alla: Harry, Elins katt.

Tack för alla fina ord, det är alltid roligt att läsa. Framför allt är det roligt när någon skriver att de ser fram emot ens nästa bok, det är en underbar komplimang. Att skriva är ett ensamt arbete som inte ger någon direkt utdelning medan man gör det och sedan varken hör eller ser man läsarnas reaktioner. Jämför med musiker som spelar live och får sin publiks uppskattning på så vid eller konstnärer som har vernissage och kan se sin publiks reaktioner och ta emot komplimanger på så vis. Författare är så avskurna från sin publik, på både gott och ont. Men att då få höra, om så bara från en enda person, att denne vill läsa något mer man skrivit eller längtar efter nästa bok, är ovärderligt. Speciellt att kunna minnas det och plocka fram från hjärnans dammiga vrår när man sitter ensam och skriver om natten, och tvivlet smyger sig på, och man undrar om någon någonsin kommer läsa eller uppskatta det man arbetar på.

  

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on I come and go, full of a longing for something I do not know

The ghouls all came from their humble abodes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev Halloween i år också. Och jag fick chansen att göra det bästa av mitt jätterunda tillstånd – när livet ger dig celldelning osv. Byggde en liten ailien av en petflaska, papper och latex, köpte som vanligt ett nytt vitt plagg för att sedan förstöra det. Halloween är enda gången om året då jag köper vita kläder, men det säger ju mer om vita kläder än vad det gör om mig tycker jag.

Det blev en bra samling av bland annat Buffy och Spike, Sid och Nancy, Lovecraftianska havsvarelser, Cirkusfreaks, Rasputin, bergklättrare som fallit offer för väder och vind, Lyktgubben, Hel och princess Mononoke bland många andra. Och i vanlig ordning har jag snott de flesta bilderna från Mathias Rodstedt, som har © på dem. (Tack!)


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Halloween | Comments Off on The ghouls all came from their humble abodes

There’s a devil lying by your side, you might think he’s asleep but look at his eyes

Det ramlar fortfarande in recensioner för Stockholmspesten, här är en från Bokhusflickan:

Dystopier och apokalyptiska romaner brukar inte ligga högt på min lista över böcker att läsa, men ibland dyker det upp guldklimpar och Stockholmspesten är en sådan. Kanske är det för att den utspelar sig i Stockholm, kanske är det för att den blandar sci-fi och skräck – något är det i alla fall som gör att jag inte kan lägga den ifrån mig. Stockholmspesten är mörk, skrämmande och värst av allt trovärdig. Att något liknande det som beskrivs i boken skulle kunna hända inom en överskådlig framtid är inte otänkbart. Och för en gång skull är jag glad att jag inte bor i en av Sveriges större städer. Det är inte alla författare som kan skriva riktigt bra och otäck skräck, men Sofia Albertsson har verkligen lyckats med detta. Jag är imponerad över att detta är hennes första roman och jag är väldigt intresserad av att läsa de novellsamlingar hon har gett ut tidigare. Om man gillar apokalyptiska romaner, sci-fi eller skräck så är Stockholmspesten en bok man verkligen inte borde missa.

Tackar för de fina orden!
Här nämns pesten som en av de tre bästa böckerna Bokdivisionen har läst i år, det gjorde mig också väldigt glad.

 

 

Posted in Favoritfoton, Personligt, Stockholmspesten | Comments Off on There’s a devil lying by your side, you might think he’s asleep but look at his eyes

As he wipes his mouth, on your altar cloth

Mitt liv är extremt stillsamt för tillfället, lugnet innan stormen antar jag. Har förvisso skrivit och skickat in en novell till en tävling, så det ska bli spännande. Hoppas såklart att den står sig mot konkurrensen.

För nån vecka sen målade av ett fotografi som Elsa tagit, såhär blev det (egentligen blev det bättre än såhär, men min kamera vägrar ta med alla fina små nyanser så):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har också roat mig med att se över mina noveller som ska ingå i en kommande novellsamling och bävat för allt redigeringsarbete jag kommer börja 2019 med. Men, samtidigt så gillar jag det, älskar att förbättra och komma fram till nya lösningar. Novellsamlingen kommer bli bra med alla olika surrealistiska, konstiga, äckliga, drömska, skräckiga och erotiska noveller, det gillar ju både ni och jag!

 

 

 

 

 

Posted in Favoritfoton, Konst, Skrivande | Comments Off on As he wipes his mouth, on your altar cloth

Where wet-lipped women with greasy fists, crawled the ceilings and the walls

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skönt att kunna komma överens med gamla vänner så att inget blir genant eller för intimt!

Sexskildringar är dock alltid klurigt att ha med. Det är något jag inte brukar undvika eftersom jag själv tycker om att läsa böcker med bra sexskildringar i, det ger ett extra lager av något spännande, vuxet, ärligt och gör att läsaren kommer nära huvudpersonerna.  Samtidigt finns det ju folk man inte vill ska läsa det (föräldrar, kollegor och släkt) men det vore dumt med självcensur bara för det. Minns att jag var lite orolig för några av novellerna i Den plötsliga dörren (speciellt novellen med mannen med den stora, sexiga osten, ehe…även om den kanske inte var så seriös) när den publicerades, samma sak med Stockholmspesten, men det visade sig vara helt i onödan. Folk var mer härdade än jag trodde, skönt det.

Svårt att veta gränsen när man som jag är van att läsa både ny och gammal erotik och ovan att läsa populärlitteratur, jag har verkligen ingen aning om hur mycket sex som skildras i nya deckare eller romantiska böcker, eller hur explicit den är. Vilka ord ska man använda? Hur detaljerat ska det vara? Det är ju en katastrof att råka använda dumma, barnsliga eller fåniga ord som inte alls passar in och bara förstör stämningen, då är det ju direkt kontraproduktivt. Såna skildringar har nog alla läst och flinat lite under tiden, eller bara förfärat skummat igenom allt och vänt blad. Risken finns ju dessutom att man avslöjar alldeles för mycket om egna preferenser och erfarenheter, även om man försöker hålla sexet rent generellt, och det är ju obehagligt utlämnande. Märkligast blir det om läsaren föreställer sig mig personligen som en av de som har sex och inte skiljer på författare och karaktärer. Hu.

Men å andra sidan, det är ju utlämnande att skriva, man tar sina minnen, åsikter, drömmar och fantasier och blandar ut dem med fiktion och vänder och vrider på dem tills de passar storyn. Det är alltid en balansgång, men som vanligt när man inte vet så får man köra på sin egen magkänsla och vad man själv gillar. Så, sån här spontan uppmuntran är väldigt välkommen.

 

      

Posted in Den plötsliga dörren, Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on Where wet-lipped women with greasy fists, crawled the ceilings and the walls

And the storm is a-rolling, all down on me

En författares ödmjuka önskan: om du läst “Stockholmspesten” och tyckte den var bra/blev jätterädd/aldrig mer tänker gå ner ensam i källaren, så är du min bästa marknadsföring. Hjälp mig genom att lämna ett omdöme/betyg på Adlibris, Bokus eller Storytel osv. och rekommendera boken till folk. Det betyder massor, tack!

Jag har fått några till finfina recensioner också, bland annat den här från OARYA

En så där blöt och krypande stämning som bara tar sig in och ger lika delar yrsel och illamående. Jag gillar framförallt det gradvisa förfallet av Stockholm, samtidigt som folk ändå försöker hanka sig fram och få nån sorts vardag. Kanske saknar jag lite mer omvärldsperspektiv, att folk försöker få information, men samtidigt är det väl kanske så att man bara koncentrerar sig på att överleva dagen och inte dyker ner i surfplattan och hoppas på ett hyggligt wifi för att läsa nättidningar.

Det är hur mycket som helst som är konstigt och obehagligt på ett smått febrigt och mardrömslikt sätt i ”Stockholmspesten”. Från händelser till sånt som har med lukt och hygien och liknande att göra. Det kliar ta mig tusan obehagligt i hårbotten ibland. Det här är ju inte min genre normalt sett, men Albertsson får mig ändå att vilja fortsätta ännu djupare ner i mörkret. Det är inte illa det, att aktivt vilja plåga sig själv bara för att få veta lite mer.

Och Stockholmspesten omnämndes som boktips i P4. Och beskrivs som riktigt läskig, tackar!

 

  

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on And the storm is a-rolling, all down on me

Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Ända sen jag var barn så har jag varit en observatör, jag tyckte det var konstigt att mina föräldrar (och andra barn) inte såg allt som hände precis intill en. Minns att jag var tystlåten hela låg- och mellanstadiet, men att jag såg allt. Jag har så många minnen från den tiden, saker jag sett andra göra eller säga, hur det fick mig att känna, vad jag tyckte var rätt och fel i andras sätt att agera och reagera, saker jag inte förstod mig på varför de skedde, små beteenden hos vissa. Antar att det fick mig att framstå lite som en kuf, jag hade inte direkt många vänner på den tiden.

I dag vid busshållplatsen hände en sån där liten, obetydlig grej som ändå var märklig. Jag satte mig bredvid en kvinna som hade två söta små mopsar. Vi väntade i fem min, sen sa hon
“Nu kommer bussen hörni” (till mopsarna), fastän bussen inte alls kom. De gick iväg till en parkerad bil tre meter bort, hon lyfte in de små i baksätet och sen åkte de iväg. Och jag satt kvar och väntade på bussen och visste inte alls varför de gjort sådär.

En dag för flera år sedan, på bussen från Gullmarsplan till min förra lägenhet, såg jag en liten farbror sitta och gråta tyst. Efter ett litet tag torkade han tårarna med en gul disktrasa han plockade upp ur fickan.

Det händer hela tiden många små märkliga saker som ingen annan verkar lägga märke till, ofta ser jag mig omkring för att se om någon annan ser, men nej. Och med detta inte sagt “för att folk bara glor på sina telefoner hela tiden” såhär var det långt innan mobiltelefonerna kom. Jag tror att man föds till att vara en observatör, en lyssnare, en kännare eller kanske en talare. För mig som författare är det såklart väldigt praktiskt att vara observatör (kanske är det till och med anledningen till varför jag blev författare?) och att lägga märke till så många småsaker som händer. Men det verkar som om folk som inte är observatörer själva inte riktigt tror på att alla de där sakerna faktiskt sker, ibland när jag berättar om sånt jag sett så får jag en blick som säger att jag är en konstig mytoman. Skulle därför heller aldrig kunna ge ut en liten samling av observationer jag gjort, för det känns som om ingen skulle tro på det.

 

     

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt, Skrivande | Comments Off on Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil