Här är något jag skrev för två år sen på min andra blogg, men som känns likadant än:

Sitter just nu och tittar på K-Special om Gunnel Wåhlstrands fotorealistiska tuschlaveringar. Hon är verkligen jätteduktig på det hon gör, men det är inte alls min egen konstsmak. Jag gillar som bekant verkligen inte fotorealism, jag tycker om när verkligheten är förändrad, skev och konstig.

Jag blir bara så…deprimerad av att den bild av konstnärer och författare som kablas ut alltid är samma K-Specialprogrammet förmedlar: den lidande konstnären, sitter i ett halvår med en och samma tavla och målar, tittar på den försjunken i tankar i timtal, pillar lite på den, målar lite mer, tittar på den….bara sitter i tystnad och lider och lider och lider med sin konst. Krystar fram sitt verk som om det vore en 10 kilos nyfödd. Konst skall lidas för, konst ska ta tid, oändlig tid, konst ska pressas fram ur ens innersta lidande själ. Ingen tid att leva för något annat, ingen tid att äta eller jobba eller gå ut med vänner eller vara något annat än konstnär.


Och jag kan inte förlika mig alls med det. Jag skulle lika gärna kunnat se ett program om en bagare, så mycket känner jag igen mig i den allmänna bilden av Konstnären. Jag vet inget om det där. Är det så man måste göra för att bli något och vara någon? För att folk ska tycka att man är en konstnär på riktigt och inte någon halvmesyrkladdare? Är det så riktiga konstnärer är?

Jag läste rubriken från en artikel om Dan Brown (…) : “Det kan ta två dagar att skriva en replik“. Jaha…? Det är samma bild av den lidande författaren som kablas ut. Det skall ta hundra år att skriva en sida text, det lids och svepes absint i litervis, mjummas och ångesten bara gror. Det tar en månad att skriva en punkt, men lidandet är o-ä-n-d-l-i-g-t. Det kreativa arbetet är som en evolution, fast långsammare.

Jaha, är författare så? Sitter dom där framför en gammal skrivmaskin och skriver tre meningar på ett blad och sen kastar de bort det under svordomar, börjar om, kastar nästa, dricker lite absint, skriver.. osv. osv.

Jag kan inte alls känna igen mig i någon av de här rollerna. Det ger mig mindervärdeskomplex och får mig att känna som om det jag gör inte är riktigt. För att jag inte lider för det. För att jag målar klart en oljemålning på tre veckor, ibland kör jag dubbelt bara för att jag målar snabbare än oljan hinner torka. Jag skrev en novell till mitt manus på en dag för någon månad sen, jag har filat på den då och då sedan dess, men under glada utrop! Jag älskar att skriva och det gör mig glad, ibland skrattar jag högt när jag får till en riktigt bra mening. Jag skriver inte under tiotals år och lidande, jag skriver snabbt och under glädje. Jag målar snabbt och under glädje. Och det får mig att känna att jag gör fel – att jag inte lever mig in i min konst tillräckligt. Jag lider inte alls för den. Jag lider mer när jag måste betala mina räkningar och inser att jag ringt för mycket eller när det ösregnar utanför och jag ska gå upp klockan halv sju och bege mig ut. Jag lider ännu mer när jag ser att osten är slut och jag vill ha en nattmacka eller när SD går ut och skriver blöja i tidningarna och folk tycker det är vettigt och bra.

Konsten och litteraturen är faktiskt det jag lider minst för, det är ju den som gör mitt liv värt.

Jag skulle kunna skriva milslångt om det här, men what gives? Ni fattar.