Once she lay open like a road, carbed apart the madness that I stumbled from

Arbetet fortgår, och vi filar på ett releasedatum. 1 augusti verkar det luta åt, och det känns ju som snart!
Och igår natt blev jag helt plötsligt klar med tredje omskrivningen. Känns som om jag mest försökt tömma huvudet på alla idéer som dök upp efter min redaktörs invändningar och önskemål och efter att ha funderat över vilka som skulle förbättra storyn. Skrev dessutom om slutet och lyckades få det precis så vidrigt som jag ville. Samt förlagt handlingen lite längre in i framtiden, jag visste det inte själv, men det är lockande och roligt att kunna ljuga ihop en framtid med platser som byggts och prylar och vardagsföremål som man använder. Det var väldigt roligt att ha sönder Stockholm, man känner sig lite som en ond gud när man kan förstöra en stad, döda folk som bor i den lite som man vill och utsätta sina karaktärer för massor av otrevligheter och plåga dem efter bästa förmåga! Kan rekommendera att skriva skräck för alla med undertryckta aggressioner.

Även om jag skrev sist att tänka om är det svåraste, och det är det, så är det också något av det roligaste. (efter att jag fått sura klart) Det är fantastiskt att man kan komma på så många, och bättre, lösningar bara någon ifrågasätter ens text. Känns som om manuset blev oerhört mycket bättre och mer spännande efter den här genomskrivningen. Nu ska jag tvinga min provläsare att läsa igenom allt nytt och se så att jag inte missat något. Sen tillbaka in till förlaget. Sen tillbaka till mig. Antar jag. Bävar inför korren, 420 sidor är mycket att läsa igenom om och om igen för att få alla meningar rätt och på rätt plats. Men det ska väl gå det också. Det finns många nätters sömn att förstöra under 2018.

Men, nu till det viktiga: vet du hur jävla tråkigt det är utan internet? Har varit utan det i över en vecka nu, (skriver det här från telefonen) har inte heller någon tv så inte undra på att det går lätt att arbeta. Det finns verkligen inget annat att göra. Kan inte måla när jag skriver och har ingen inspiration och då är det bara slöseri med dyrt papper. Och läsa orkar jag inte lägga en hel kväll på. Så, hoppas du har roligt med ditt internet där du kan läsa det här och streama vad du vill, jag återgår väl till mitt liv i medeltiden nu.

   

    

 

Posted in Favoritfoton, Skrivande | Leave a comment

Out on the wiley windy moors, we’d roll and fall in green

Jag jobbar på den tredje omskrivningen nu. Hela kvällarna och nätterna jobbar jag. Det är så mycket jag måste skriva ner, tömma huvudet på. Och jag fick så nyttig feedback från min förläggare. Men vet du vad det svåraste är med att skriva? Det är inte själva skrivandet i sig. Nej, det är att tänka om. Inte nödvändigtvis Kill your darlings, snarare Rebuild your darlings. Att ta en idé man tyckte var klar och bra, få konstruktiv kritik på den och inse att idén måste förändras för att bli ännu bättre. Det är det svåraste. Hjärnan sätter sig på tvären, den trodde ju att den jobbat klart. Omöjliga grå klump. Man måste visa vem som bestämmer. Inte för att det blir lättare av den insikten, men man vet i alla fall om vad som gäller.

Jobbade fram till 06.30 igår natt. Och spräckte 400-sidorsgränsen. Allt efter en välförtjänt ölpaus på Bleckan med kärt sällskap 19.00-01.00. Kommer aldrig förstå vart tiden tar vägen när man skriver. För mig är det som att sätta sig ner och börja skriva en mening, några minuter har jag skrivit klart ett kapitel och så informerar klockan mig om att det har gått fyra timmar. Helt orimligt. Tid är ett sånt fånigt hittepå. Och om du vill ha ett bra skrivtips: mail.

Jag mailar mig själv fem-sex gånger om dagen när jag är inne i en skrivperiod. Allt från känslor som går att bygga vidare på, tankar som gör karaktärerna mer levande och trovärdiga, vackra eller obehagliga meningar och scener som dyker upp i huvudet på grund av något som just hänt eller som man just läst. Vanliga saker som du gör utan att du tänker på att de kan passa i en bok. osv. Allt detta är jätteviktigt råmaterial som måste tas tillvara på och sedan när man kommer hem, sätta sig och läsa igenom mailanteckningarna och börja stöpa om dem eller mejsla sedan in dem där de är tänkta att passa. Inspiration är (i alla fall inte för mig) något som kommer då man har tid över att sätta sig ner för att skriva i sin ensamhet. Då lyser den med sin frånvaro. Inspiration kommer när man är ute och gör saker och verkligheten tränger sig på (eller när man drömmer och hjärnan kan arbeta fritt), och då får man passa på att skörda, annars glömmer man bort det. (jo, det gör man, även om det är världens-bästa-idé)

Så, om du nu inte är en av systrarna Brontë, vilka levde ett helt isolerat liv på en blåsig och karg landsbygd, men trots det lyckades skriva fantastiska böcker om saker de aldrig sett eller upplevt under sina korta liv, så är mailandet ett bra tips.

 

        

Posted in Bästa tipsen, Favoritfoton, Inspiration, Skrivande | Leave a comment

I was not sitting with the gargoyles, I was not swinging from the hell

beware the preachers
beware the knowers
beware those who are always reading books
beware those who either detest poverty
or are proud of it
beware those quick to praise
for they need praise in return
beware those who are quick to censor
they are afraid of what they do not know
beware those who seek constant crowds for
they are nothing alone
beware the average man the average woman
beware their love, their love is average
seeks average

but there is genius in their hatred
there is enough genius in their hatred to kill you
to kill anybody
not wanting solitude
not understanding solitude
they will attempt to destroy anything
that differs from their own
not being able to create art
they will not understand art
they will consider their failure as creators
only as a failure of the world
not being able to love fully
they will believe your love incomplete
and then they will hate you
and their hatred will be perfect

– Bukowski

                  

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

As deep as ink and black, black as the deepest sea the smell of her black hair

Känns det inte lite som att de sista dagarna på året är som konstiga ickedagar? Allt som händer sista veckan på året är som i ett undantagstillstånd som inte räknas till resten av året. Eller inte räknas överhuvudtaget. Kanske bara är jag. Jag har ändå inte gjort något vettigt på hela veckan, varit nöjd över mina fina julklappar och sedan rest mellan Dalarna och Stockholm. Senaste dagarna har jag längtat efter att få åka till fäboden nästa gång, måste ta mig upp dit snart. Det är verkligen som balsam för själen. Jag önskar mer för varje år att jag kunde flytta dit och bo där halva året, dela upp min tid mellan staden och fäboden lite bättre. Någon gång senare, om jag har tur och arbetet tillåter.

Är fortfarande väldigt nöjd rent kulturellt med 2017, jag skrev som i trans en spännande och konstig roman på några veckor och fick manuset antaget, Thåström släppte ett bra album, nya Blade Runner var fantastisk, Nick Caves spelning var ännu mer fantastisk och som en sista god karamell kom Dark och pressade mitt ansikte mot tv-rutan. Maken till bra serie har jag inte sett på många år, se den om du inte redan har gjort det. Hur skönt är det inte att slippa få allting skrivet på näsan och varenda liten detalj beskriven och förklarat? Att få tänka själv och att det dessutom krävs att man tänker själv, oerhört underskattat. Annars är ju serien Eran på SVT riktigt guld, man blir ju alldeles rörd.

Nu väntar jag på söndagskvällen, jag har en vacker svart vintageklänning i spets och siden som jag låtit bli att använda sen jag köpte den, enkom för nyårsafton. Jag har min parfym som luktar tjära, läder, vanilj och trä. Elsa ska fläta mitt hår. Egentligen har jag alltid hatat nyårsafton då den alltid inneburit otur, fredag den 13 har aldrig besvärat mig, nyår däremot. En gång blev jag knuffad ner för en trappa på nyårsafton, och det var ändå inte ens ett av de värsta nyåren… Borde kanske egentligen satsa på foliehatt, fastsurrade kuddar runt hela kroppen och ligga gömd under sängen för säkerhets skull. Men brukar tänka att om jag bara har en fin klänning och en drink i handen och inte råkar ut för något otrevligt så är det ett ovanligt lyckat nyår. Vi får väl se vad som händer på söndag. Nya året börjar alltså med en måndag, det känns som en rimlig start, jag är född på en måndag, så 2018 kanske blir ett gott år.

   

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

Run from the one who comes to find you, wait for the night that comes to hide

I dag klipptes den allra sista, klibbiga, konstiga strängen med 2017 av, nu är det bara nyåret kvar innan allt är klart och förbi. Jag måste låta bli att bli nostalgisk, det är aldrig bra. På eftermiddagen var jag ute i snöovädret för att posta en målning, det var vackert på Stockholms suddiga gator. Skönt att få andas kall luft och känna snöflingor mot ansiktet. Äntligen börjar jag tillfriskna så sakteligen tack vare bredspektrumantibiotikan, har aldrig varit sjuk såhär länge någon gång, jag gick hem från jobbet 17 november och jag är sjukskriven den här veckan ut. Hostan håller mig vaken om nätterna än och mitt dygn är helt vridet nu. Men igår kom jag på en ny bra titel till min bok, det är alltid det svåraste, och något av det viktigaste känns det som. Arbetsnamnet var lite för milt, den nya titeln är mer…beskrivande. Det planeras mycket inför boksläppet nästa år över mailen nu, upplaga, utseende, omslag, marknadsföring, eventuell releasefest och annat praktiskt. Jag blir spänd av förväntan bara av att skriva om det. Elsa fotade omslaget för några veckor sen och det blev bättre än jag vågat hoppas, det kommer bli så roligt att få visa upp det sen.

 

Posted in Böcker, Favoritfoton, Halloween, Personligt, Skrivande | Leave a comment

Everything is made from dreams, time is made from honey slow and sweet

Minns du den där gången för två veckor sen då jag ba “Åh, hurra nu är december här, den bästa månaden, nu ska jag…osv. osv.”? Good times. Nu är det mitten av december och jag ligger fortfarande i min säng och hostar slem och har feber, det är också ett sätt att tillbringa december på, så nu är det så.

Kan dock tipsa, liksom alla andra verkar det som, serien Dark på Netflix. Älskar mystiska serier, älskar när konstiga småstäder får agera plats för mystiska serier. Vore kanske bra att säga vad serien handlar om, men det går inte riktigt utan att avslöja för mycket, men det är fina Twin Peaks-känslor som rörs upp och lite Arkiv X-aktigt. Känns genuint och det är det inte så mycket som gör nu.

Har börjat läsa Otrevligheter av Léon Bloy, en skitsur och omöjlig människa som skrev massor av skitsura böcker under slutet av 1800-talet. Han kallas för det ”ständiga raseriets författare” och ”invektivens geni”, vilket ändå är två respektabla titlar skulle jag säga. Och vem vill inte läsa en bok där författare och verk beskrivs på följande sätt:

”Han infattar avföring i guld; på ädelstenar monterar han svarta salivpärlor. När han lyckas med sådant guldsmedsarbete och ciselering blir själva avföringen en juvel.” – Octave Mirbeau. Otrevligheter är en novellsamling om död, vansinne och religiös ångest, skrivna på lika grym som oförliknelig taggtrådsprosa av Léon Bloy (1846-1917), det ”ständiga raseriets författare” och ”invektivens geni”. Här presenteras – för första gången på svenska – denne smädelsernas smältugn som sliter upp onda blommor på modernismens dynghög. Men Bloys fradgande misantropi propelleras av en djup förtvivlan inför människornas dövhet inför Gud. ”Präster är latriner. De finns där för att mänsklighetens vidrighet ska forsa ut.”

Just den här boken är en novellsamling med dekadenta och väldigt omoraliska små historier. De har titlar som: En tandläkares fruktansvärda bestraffning, Den blinde tafsaren, Misstanken, Kalypsos telefon och Två vålnader. Jag har bara hunnit läsa tre noveller, men ändå så länge är det lovande. Ett mycket underhållande förord också, hur kan det vara så roligt att läsa om hemska människor som bara gör sig osams med alla och är skogstokiga? Kanske för att det är skönt att studera dem på avstånd men ändå få gotta sig lite i deras tokighet. Dessutom, alla böcker som har ett omslag av Hieronymus Bosch är bara i och med detta värda att läsas.

 

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton | Leave a comment

Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

Jag hade helt förträngt hur oerhört tråkigt det är att vara hemma sjuk en längre tid. Inte för att det inte finns saker att göra, jag skulle behöva gå till apoteket, till posten, till biblioteket, har fått beställningar att måla, det finns julpynt att hänga upp, men det finns ingen som helst ork. Jag orkar knappt ligga vaken i sängen och vara uttråkad, att gnälla här verkar vara nästan det enda jag orkar med. Är rastlös och vill att något ska hända, känns som om allt tålamod har runnit bort. Och internet är redan slut, det vill säga inget nytt händer och jag orkar inte börja leta efter mer obskyra saker än det här, som jag hittade av en slump: Manuel Orazis Calendrier Magique.
I slutet av 1895 publicerades en märklig kalender för år 1896 av Austin De Croze den italienska litografen Manuel Orazi, i huvudsak känd som en illustratör av böcker och affischer. Han fick hjälp med utformningen av texterna av Lyon de Croze. Kalendern gladde många som intresserade sig för esoterism, särskilt eftersom den trycktes i det symboliska antalet 777 exemplar. Medan de två konstnärernas historia förblir något dunkla, kan man se på innehållet och illustrationerna att De Croze och Orazi hade en sofistikerad förtrogenhet med de esoteriska traditionerna i förra sekelskiftet. Varje sida av Calendrier Magique (som kallats både sadistisk, makaber och satanistisk) framkallar stämningen från den dekadenta, ockulta Paris som beskrevs av bland annat Gerard Encausse, Oswald Wirth och Karl Huysman.

Det här kommer vara min eviga julklappsönskning. Undrar om det går att få tag i den på något sätt? Art nouveau och esoterism alltså… varför slutade folk intressera sig för dessa två fantastiska ting? Varför börjar inte folk igen?

 

 

Posted in Böcker, Inspiration, Konst | Leave a comment

And horses and the fence posts, in the midnight look like bones

Jag skrev ju förut att jag lånat en samling av Eva Neanders texter “Dimman, Staden, Nattljus” och den var bättre än jag trodde. Jag förstod att hon skulle vara bra, men visste inte hur bra. Blev tvungen att köpa de tre var för sig, gamla pappersomslag och ojämna sidkanter, är de inte tjusiga? När jag öppnade Staden fann jag att någon klippt ut Neanders dödsattest och notisen om hennes död från dagstidningen 1950 och lagt i boken. Fint.

Nu vill jag ha mer, som tur är så släpptes en sista (tyvärr ofärdig) postum roman “Lilla bror och lilla syster”. Det är alltid så ledsamt när fantastiska författare dör unga, så mycket bra litteratur hon kunde ha gjort om hon bara fortsatt. Samma sak med Dan Andersson, jag tänker på det då och då, hur glad jag skulle blivit om han fått fortsätta sin litterära karriär. (Med skillnaden då att Neander avslutade sitt eget liv och Andersson dog av olyckshändelse.) Neander var fyrtiotalist (svensk litteraturs guldålder: fyrtiotalet och förra sekelskiftet) som skrev om mörka känslor med ett vackert väldigt eget språk. Utanförskap, ångest och till viss mån också galenskap är teman. Läsaren får följa kvinnor i olika åldrar vilka alla är fast i det allt för trånga begreppet som “kvinna” är. Jag kan förstå att hon blivit jämförd med både Stig Dagerman och Karin Boye, även om jag aldrig förstått mig på någon av dessa två författares storheter, tycker att Neander är oerhört mycket bättre. Framför allt språket, men även på sättet hon beger sig in i berättelserna, hon känns orädd. Konstigt nog verkar Neander vara helt bortglömd av litteratursverige, trots att hon räknades till en av de mest lovande fyrtiotalisterna. Men glömskan borde ändras, läs hennes böcker.

Jag har uppdaterat “till salu”-galleriet här på hemsidan också, så om du behöver konst att ge bort i julklapp eller att ha för dig själv – varsågod! Där finns all den dimma och alla de granar du kan tänkas behöva.

Och med det återgår jag till mitt äckliga sjukdomstillstånd och hostar vidare från sängen, men nu är det i alla fall december – den bästa månaden. Ska lyssna på det här juliga, och baka lussekatter med mandelmassa och vit choklad och pynta hela hemmet och bygga pepparkakshus och slå in paket och leka med kattunge på julafton och ha snö, osv. osv.

 

     

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton, Konst jag har gjort, Playlist | Leave a comment

Once there came a storm in the form of a girl

              

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

To the master bedroom where the vampires feast, the ghouls all came from their humble abodes

Årets Halloweenfest har varit och det gick över förväntan, med tanke på att jag inte kom på någon dräkt jag var sugen på att göra förrän veckan innan. Så det brann lite i knutarna men jag lyckades få till en fin huvudbonad, en kjol som funkade om man inte synade den i sömmarna och en okej krage. (Tur att det är mörkt på festen…) I och med att jag är väldigt intresserad av fornegyptisk mytologi och kulturhistoria så kändes det extra roligt.

Horusmasken! Älskar Horus lilla korta och tjocka falknäbb. Masken är gjord i Foam, samma material som man gör yogamattor av (och ett mycket mer rimligt användningsområde), guldspray och akrylfärg. Det var väldigt roligt att måla alla detaljer/små hieroglyfer!

Mindre roligt att limpistola fast alla tygremsor och sen känna sig som en begravd och återuppväckt korv med klaustrofobi. Elsa fick bokstavligt talat slita bort mina kläder från mig när vi kom hem (det var var inte i närheten av så erotiskt som det låter) så jag kunde röra mig ordentligt igen. Men vad gör man inte för årets bästa fest? Jag hade ju fortfarande väldigt roligt. Och taxichaffisen verkade tycka att det var lustigt när två mumier, en flugsvamp och Joakim von Anka tog plats i hans bil…

Alla foton är som vanligt från Mathias, pga mumier har inte tillgång till så morden teknik.

Värdparet John Blund och tandfén.

Johan blev verkligen lik Littlefinger från Game of Thrones, alltid en extra bonus när personerna är lite lika sin karaktär, inte bara i klädseln. (även om Christina kanske kan  känna sig nöjd över att inte ha de naturliga sjuttionioårsrynkorna som hennes karaktär har.)

Kvällens värdiga/mångarmade vinnare för bästa kostym!

    Otippat sällskap: Angelina Jolie och Anckarström, tillsammans har de många barn och inga kungar.

Alltså John Blunds magiskt fina paraply!

Kommer dock inte förstå varför Joakim von Ankas rumpa inte vann ett eget pris. Den var ju så stor och fluffig (och prasslade).

Döda men på fest, Horuspräst och fnasig mumievän.

Oklart varför Wham har ställt sig just bredvid snaran med sitt glada budskap.

Kvällens fotograf.

Tycker om alla bilder där karaktärer från helt olika universum umgås.

 

Och avslutande gruppbild på allas jättefina kostymer! Tack för i år! (Har redan kommit på vad jag ska vara nästa år, så nu kan jag gå och småhandla under resterande 12 månader.)

Lämnar er med årets coolaste och rimligaste (och läskigaste) låt från Halloweenplaylisten:
Werewolf bar mitzvah… Spooky scary, Boys becoming men, Men becoming wolves.

 

Posted in Halloween | Leave a comment