And a pair of legs that opened up, like butterfly wings

I och med att jag funderade på någon form av journalförande av böcker jag läst och tyckt om så hittade jag boktipset.se. Jättebra ställe där man skriver in vilka böcker man läst, vilka man tyckte om – och så tipsas man om böcker som liknar de man gillat. Man kan komma ihåg vilka böcker man planerar att läsa (vilket jag ofta glömmer bort) genom att lägga dem på sin “vill läsa”-lista och läsa andras bokrecensioner. Har hittat massor av bra böcker jag håller på att läsa mig igenom nu, och framför allt återupptäckt en gammal favoritförfattare som jag bara… glömt bort. Helt onödigt gjort av mig.

Helgen ägnade jag i alla fall åt att läsa denna glömda favorits bok “Skyddsrummet Luxgatan”. Det är Jerker Virdborg som skrivit den och den är fantastisk. Som en dystopiälskare var det en fantastisk läsning: ett Sverige i krig. Det finns alldeles för lite svensk dystopi/apokalyps/postapokalyps i litteratur, konst och musik. Luxgatan befann jag mig på en sen natt för många år sen, i ett sovrum jag inte längre minns hur det såg ut, det var en märklig natt och innan solen gick upp var jag tvungen att åka därifrån igen. Att ha befunnit sig där en av novellerna utspelar sig ger det en mer obehaglig känsla. Det är just novellen som löper genom hela boken som en person sitter i ett helt mörkt skyddsrum på Luxgatan, tillsammans med ett okänt antal andra människor. De andra novellerna är brottstycken från andra delar av Sverige, vissa väldigt brutala, de känns nästan som om det skulle kunna vara tankar från de andra som befinner sig i skyddsrummet. Jag tycker så mycket om böcker som inte avslöjar allt, som inte låter en tänka själv. Jag vill tänka, varför, hur, när, var när jag läser, jag blir uttråkad om jag matas med för mycket information. Det suddar ut ens fantasi. Novellerna berättar precis så mycket att jag vill veta mer, hela romaner mer, men inte får – vilket i sig är en gemytligt masochistisk känsla att ägna sig åt. Det är en utsökt novellkonst. Men jag kan inte berätta så mycket mer än att en fantastisk stämning av samhällets upplösning och Katastofen finns genom hela boken, och att det utspelar sig i Svergie gör det hela så mycket mer levande och nära. Det är något svenskt återhållsamt och lite besvärligt hopplöst som hänger över alla novellerna, jag tycker om det väldigt mycket. Jag tänker mig inte att en apokalyps kommer bli dramatisk i Sverige, den kommer att komma när alla sitter och fikar på jobbet, utplåna människor och samhällen när de i jämnmod tuggar på lite torra kanelbullar. Ingen kommer märka vad som hände, ingen kommer känna sig kvalificerad nog att fråga, på sin höjd kommer någon att knyta näven i fickan när kontoret och staden denne sitter i jämnas med marken.

Och för alla andra dystopiälskare, jag minns att jag läste “Kall feber“, också skriven av Virdborg, när den kom ut 2009. Jag har för mig att jag gillade den, även den är någon form av dystopi, jag minns att den handlade om ett slags stort bostadskomplex där en märklig sjukdom drar fram. Minns även att jag blev arg över att jag inte fick veta mer, vilket jag nu som sagt bara förnöjsamt kittlas av. Lika bra att jag läser om den i veckan. Samma sak med “Staden och lågorna“, som jag läste för någon vecka sen. Den är ännu mer mystisk och suggestiv, jag hade ingen aning om vad som hände under de första kapitlen, men det visste inte heller huvudpersonen. En man som varit med om ett skeppsbrott, spolas i land i en okänd stad i en okänd tid, folk är obehagliga och lömska, han misshandlas ideligen och det är rått och illaluktande och smutsigt överallt. Det brinner ständigt i staden. I och med att mannen återfår minnesfragment och snubblar fram genom staden får man själv veta mer och mer, så det är inte någon idé att jag förklarar handlingen då det tar bort hela den klaustrofobiska, förvirrade och skrämmande känslan av desperation. Men, om du bara tänker läsa en så är Skyddsrummet Luxgatan den absolut bästa av de tre. Själv tänker jag ska fortsätta att läsa mig igenom Virdborgs andra böcker under kommande veckor.

   

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker jag läst - läsrapport!, Favoritfoton | Leave a comment

Oh and the things you can’t remember, tell the things you can’t forget

Just nu ligger jag i mitt flickrum, Dalälven stryker förbi precis bortom vägen, det finns snö kvar utanför fönstret. Det är en sån där märklig dag då man känner att man rest både i mil och i år. Jag har grävt i det förflutna sen jag vaknade, hela dagen har jag grävt, ända hit till sängen som jag sovit i sen jag var fem. Nyss gick jag igenom mina örngott från åttiotalet, de är vita med blå och grå bär på, sen kom jag till blandbanden från mitten av nittiotalet. När jag gör detta och sitter i det här rummet och det är natt, skulle det lika gärna kunna vara 1997 och rummet lösryckt från tiden. Det är en tidskapsel. Jag tycker om det i några timmar, sen trycker rummet ihop en och gör en liten. Nostalgi är som för söta bakverk, det står en snart upp i halsen och svetten bryter ut. Nyss öppnade jag fönstret för att släppa in kylig luft och syre. Det luktar som det alltid gjort här inne, trots det öppna fönstret. Dom självlysande stjärnorna i taket sitter kvar, känslan av oplanerad och skrämmande framtid sitter i de bladgröna väggarna. Jag är så glad att jag lämnat den kvar här. Jag borde lämna hela den här dagen kvar här, förutom tågresan. Tågresor upp genom Sverige och in i skogarna från det förskräckligt platta slätterna är mina favoritresor.

Imorgon ska jag köra ensam vart jag vill, fotografera den frostiga naturen och sen bjuda in mig själv på fikabröd och te hos de jag saknat.

 

Posted in Personligt | Leave a comment

Tear the throat out of the night, sink your teeth into my shoulder

Nyår kom och gick, jag åkte på fest klockan 01.30 och kom hem morgonen efter men det kändes som om 2016 behövde göras av med ordentligt för att försvinna. Oklart om det lyckades, jag har varit sjuk sedan dess. Och redan hunnit börja på, och läsa ut, en dålig bok. Men 2017 har redan hoppfulla nyheter, vilka jag tyvärr inte kan avslöja än. Men då jag skrivit mer än jag någonsin gjort förr under förra året kanske det snart är dags att skörda frukten av allt slit, alla nätter med 3-4 timmars sömn, alla komma-hem-från-jobbet-och-sätta-sig-och-skriva-sex-timmar. Det vore skönt. Jag är så fruktansvärt trött, önskar mer än något annat att jag får sova mycket i år. Och att jag hittar intressanta, bra böcker att läsa. Om det inte vore så svårt skulle jag läsa så otroligt mycket mer än vad jag gör, jag förstår inte hur folk bär sig åt för att hitta bra böcker. Eller så är det jag som är för kräsen, inte lätt att veta. Förra året hittade jag några få skatter: Haushofers “Väggen“, Reyers “Slaktaren” och Schalanskys “Atlas över avlägsna öar” är de jag minns på rak arm. Jag borde föra någon form av journal över de böcker jag faktiskt tyckt om så jag inte glömmer bort dem.

    

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

I am not this hunchback that you see, I sleep beneath the golden hill

Egentligen skulle det här ha varit ett Halloween-inlägg, men jag har inte haft tid att stjäla Mattias och Martins bilder och lägga till text, och så dog Leonard Cohen mitt i all vacker snöstorm och stormande ful politik. Det är många farväl 2016, till människor, till hem, till musik och skiftande årstider. När jag var hemma i ett snötungt Avesta under förra helgen så tog jag bussen från Krylbo in till stan, det var fel på skärmen som visar busshållplatser och datumet visade 5 januari 2010. Jag satt och undrade vad jag gjorde då, hur annorlunda mitt liv är nu från då och om världen var ett bättre ställe. Mellan 2005 och 2011 känns det som om mitt liv var så lugnt och som ett kart, i och med 2012 och 2013 lärde jag mig mer än under de sex åren sammanlagt, mycket mycket mer till och med. Världen är nog både bättre och sämre, men jag är inte rätt person att avgöra sånt. Jag ser inte något konstruktivt i att grubbla över det som varit – det går ändå inte att ändra på så det tjänar inget till att tänka på det.

Det som var bättre 2010 kan väl i alla fall fastslås vara att Cohen levde. Eftersom stora ord och hyllningar inte är något jag gör bra så skall jag inte heller ägna mig åt det. För ett par år sen gjorde jag en spellista, alla mina favoritlåtar – There’ll be fires on the road, om du ännu inte lyssnat på Cohen så gör sinnet en tjänst och ge låtarna en chans. Lyssna på “Avalanche”, texten är så vackert ärlig och samtidigt hård, vilket sammanfattar en del av vad jag tycker så mycket om med hans texter. Orden är små skatter. Jag läste Leonard Cohen was never afraid of your darkness. He showed up to your darkness bearing gifts of sex, laughter and oranges. Despite his sterling international reputation for sadness I have never found his music depressing. But it doesn’t lie to you about the depth of darkness in the world.” någonstans och fastnade för de två första meningarna. Det finns ingen annan som kan ta sig an alla de sidorna av kärlek som utspelar sig i de mörkare delarna av själen, åtrå, ilska, självgodhet, sorg, längtan och sedan skriva om dessa med raka, klara ord. Att inte göra något fånigt eller överdramatiskt eller dumt av allt, att vara klok utan att skriva andra på näsan, det är svårt men det lyckades han så bra med. Man kan antingen gilla hans texter eller inte, men det går inte att skratta bort dem eller bara avfärda dem, för det finns så många meningar som inte går att bara skaka av sig.

Jag tänker mig att när man skriver ärligt om vad man känner och hur man uppfattar världen så är det lätt för andra att relatera, oavsett vad man är för person eller vad man lever för liv. Och nu sitter jag ändå här och tar till stora ord och hyllar honom, men det är svårt att förklara det som greppat ens hjärta under många år utan att göra det.

cohen-2    flesh   tumblr_makba3ygaj1qc3m8wo1_500 tumblr_mwv8jmdbze1s538hbo1_500 tumblr_n0bnk6eky81rp66ruo1_500 tumblr_nisoa5f4us1sulnzno1_500 burnscohen-3tumblr_o2z31bwomr1rod4jeo1_500 tumblr_o5djepdfee1qin4ceo1_500cohen-4 tumblr_o9hwpgt2kf1rlxtefo1_500tumblr_m5930mnnir1qbfc98o1_500 ashtumblr_o9tjjhw9i91t49hzho1_500 tumblr_o727z4wowv1rp66ruo1_500meat

Riley, Harold; Night and Rooftops; University of Salford; http://www.artuk.org/artworks/night-and-rooftops-162900

cohen

Posted in Inspiration, Kärlek, Personligt, Playlist | Leave a comment

You cried beneath the dripping trees, ghost song lodged in the throat of a mermaid

Hösten är här, det gör mig lycklig. Luften är frisk men inte kall, naturen luktar så sött och så mycket, jag fick ett mörkrött äpple från en granne på vägen hem från jobbet för att han kom på mig stå och fota hans äppelträd från gatan, och detta gjorde honom uppenbarligen glad. Jag trivs verkligen i Stureby, det känns som en gammal del av en småstad, folk bor i små söta hus och deras trädgårdar svämmar över av blommor och frukter, det är mycket träd och lite människor här. Staden är så långt borta att den inte märks, men så pass nära att det går snabbt att åka till jobbet. Jag kan tänka ifred här, det är skönt att bo större än jag gjort förut, det känns som ett slott efter att ha bott i en etta i två månader. Det händer saker med mitt manus, men mer än så kan jag inte säga, manusarbeten är en process sblommande skogom lever sitt eget liv.

Jag har äntligen börjat måla igen efter att ha lokaliserat mina akvareller i allt flyttkaos, det är skönt när det blir fint, drygt när det blir fult. Men det är en naturlag, det går inte att bara måla fint, det mesta blir helt okej, en del blir fult, vissa blir underbara. Jag målade en sån, en som jag själv är väldigt nöjd med och tycker är underbar. Det händer några gånger om året bara så man får passa på att njuta av vad man har gjort. Med hösten kommer en skaparglädje ändå, det känns skönt att dra sig undan in i sitt varma hem och gå helt upp i arbete under några timmar åt gången. Jag gjorde ett tretimmarspass av oljemålande i fredags, det enda jobbiga är att handen jag håller paletten i blir stel och öm, det är väl gammeln som tar en långsamt. Det här året har känts som ett typiskt mellanår, men kanske ska det kunna bli något av det ändå, jag känner mig alltid hoppfull i mellantinget nu när sommaren dör och hösten ännu inte helt har fötts. Kanske kommer något viktigt hända i slutet av året, eller kanske inte, det behövs väl mellanår också, som transportsträckor mellan det som betyder något och som skall minnas. En tid att jobba hårt under för att kunna så frön till frukt som sen ska kunna avnjutas.

Jag har börjat intressera mig för blommor, det är helt nytt, jag har aldrig tyckt något särskilt om blommor. Nu vill jag måla av dem, alla de små venerna i kronbladen, de sköra kanterna och transparensen som låter ljuset skina igenom den lilla kronan. De är så vackra, ändå förmår jag mig inte plocka dom och ta med dem in, känns som om de inte är till för bara mig, jag vill låta dem vissna och bli till höst ifred. Jag kan lika gärna gå förbi dem och beundra dem där de växer.  I veckan ska jag besöka stadsbiblioteket lika ofta som jag gjort under sommaren, jag har återupptäckt det fina med att låna massor av böcker och sluka dem på några dagar, och hur bra mår inte själen av att bara befinna sig i ett vackert och stort bibliotek? Sen är det torsdag, jag ser fram emot att få gå på bio och se och lyssna på nya Nick Cave-filmen. Hösten är som vanligt barytonernas årstid.

122545811506 - xionthelostpuppet the bride of darkness 122690915551
122691029781122690994941 123384322586122892714416 - malformalady axenfeld rieger syndrome is 122892977356 - sam by edward w quigley 1898 1977
123038306596 123106888121 - gacougnol kazuyuki soeno fossil of light 122545721261upir 123326004391 - harpij carved coral skull with pyrite crown 123383831736 - definitelydope by razorbrown 123494256221 - store front germany august 1931 123494481866 - ghostly hallway haunted mansion 123494547986 - misssecretagent the monochromatic perfection 122893065276 123758819141 - space pics hicontrast moon 734 23mm meade 123826051406 123849985026 123723205086123850046731 123880448201 - chaosophia218 john martineau planets in our 124530808276 125550008966 - austin osman spare satyr and dead bacchantes124530918126 - malformalady pearl a rare albino raven was 125960948596 126949856241 126702912831127197937386 - mortem et necromantia lady of the krakow crypt 127198200556 - professionalcreepshow had to share this 127433725751 - love stephan vincent bertrand

 

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

I swang out wide with her, on hells iron gate

Nu när det är sommar och människor har mindre kläder på sig och man ser deras kroppar så har det blivit allt mer tydligt för mig hur lite jag vill vara en del av det som varit en stor del av samhällets uppfostran, och en del av allt man någonsin pratat om: att bedöma och framför allt kritisera och jämföra sig själv med andra kvinnors kroppar. Jag har verkligen lessnat på det så oerhört mycket och det ger mig inget annat än dåligt samvete och en skamkänsla över att behandla andra som jag absolut inte vill bli behandlad själv, speciellt inte av andra kvinnor. Jag vet inte längre vad jag ska svara när någon kommenterar andra kvinnors kroppar, vad förväntas av mig? Ska jag döma dom för att dom inte är perfekta, eller för att dom är det? Varför? Är det bäst att bara hålla med för att det inte ska bli dålig stämning? Eller inte svara alls? Det är besvärligt, för det är en sådan rutingrej som aldrig ifrågasätts utan bara antas vara ett okej samtalsämne. Det är som att prata om bantning eller hur tjock eller smal man är eller hur missnöjd man är med det och det på sin kropp osv. Ja, så tråkigt att du inte är nöjd med dig själv eller med andra, klart alla har dagar då man känner sig som Gollum (pga just detta jämförande och att det läggs så stor vikt vid kvinnors kroppar, jag vet att det är svårt att ställa sig utanför det), men det ger mig inte så mycket att prata om det, det är långtråkigt, jag finner inget nöje i detta, inte ens som banalt småprat. Jag tror faktiskt hellre att jag är tyst.

Jag skulle troligtvis kunna skriva en mil om det här, det finns så mycket att säga och ångra och analysera osv osv, men jag orkar inte låta det här ta mer av min tid. Gjort är gjort. Jag tycker heller inget om kvinnor som håller på och bedömer och kritiserar andra kvinnors kroppar, tycker de att det är ett intressant ämne så kör på, jag kommer inte döma er eller se er som kassa människor, men jag vill inte mer. Jag jobbar på det fortfarande, men vill bara vara en människa som andra kvinnor kan känna sig helt säkra med, nån som de kan gå förbi på gatan och som inte kommer diskutera deras kropp med mitt sällskap. Nån de kan vara vän med och visa sina valkar eller beniga ryggar eller bristningar och hängpattar för, utan att de ska behöva oroa sig för att jag ska kommentera det med någon annan eller gotta mig i det eller studera deras kroppar på det där sättet som ger en rysningar när man ser någon göra det mot en själv. Andras kroppar eller utseende har inget med min kropp eller mitt utseende att göra, de sätter mig inte i någon form av relation till dem, de gör mig inte snyggare eller fulare, det är bara kroppar, det finns inget sensationsvärde att diskutera. Allt detta görs till något viktigt genom att det pratas så mycket om det, något folk ska lägga tid på, men det är verkligen inte något viktigt. Se ut hur fan ni vill, ha på er vad fan ni vill, jag supportar och ger gärna komplimanger men kommer inte negga eller döma.

Skön insikt att ha kommit till, tråkigt att den kom så sent, men hellre nu än nästa år eller ännu senare. Nu: åter till att värmepistola bort vit färg från allt vackert träfärgat i hemmet och svettas floder och göra avbrott för svalkande ananasjuice, Buffy the Vampire slayer (serien) som ses om för hundrade gången, inklusive intensivt trånande efter Spike.

 

122593904136

the royal wedding

122545766271 - sakrogoat nosferatu the vampyre by werner

122768054766 - ettergloeden tur i skogen til bjørken min

122690728531 - sakrogoat samuli heimonen

122887825286 - miss catastrofes naturales daisuke yokota

122789085181

123060476761

123409754681 - shah afshar chehel sotoun isfahan

123494370691 - justspace sharpless 308 star bubble blown

123680316206

123680401471

123826220721 - virtual artifacts wooden figure of an enthroned

123934631856 - fromrussiawithheart russian samovar

123935235721 - adelphe calfs eye and girls eye lilliput

123849860811 - cmog only 28 more days until bothwells work

124526650711 - magictransistor roman karmen moscow

125380158416

125551270611 - lars lerin swedish

cupoftea

Posted in Favoritfoton, Personligt, Sunt förnuft | Leave a comment

All you do is sit down at a typewriter, and bleed

Nu skriver jag från mitt nya hem, för första gången. Allt är så obekant och märkligt när man har flyttat, det känns som om någon ska komma och ta tillbaka sin lägenhet när som helst nu. Det är så nytt och ovant, nya ljud, nytt ljus och nya vägar att lära fötterna att gå. I dag på väg till jobbet gick jag fel väg när jag skulle till tunnelbanan, men solen var varm och det var sommar idag så det var vara skönt. Såg en prunkande stor portal av rödrosa rosor, ställde mig i den och njöt av att vara i något så vackert. Men, jag är inte så bra på förändringar, jag är som en katt, vill helst bara ha allt som det alltid varit. Biggels är till och med bättre på det här än jag, han är överlycklig över att ha fått tillbaka sin favoritfåtölj och sin säng. Det gör mig så glad att se honom så nöjd, han spinner för jämnan och sover och drömmer på sin favoritplats – bredvid min huvudkudde. Jag tycker om att ligga och hålla i hans fötter innan jag somnar. Jag är också glad över att få tillbaka alla mina saker, mest sängen, och mina böcker. Åh, mina underbara, fina, snuskiga, jätteäckliga och fantastiska böcker – som jag har saknat er! Jag har packat upp alla nu, de svämmar över hemma, ligger i drivor överallt, men det gör inget. Jag tycker om när de omger mig. Det enda jobbiga nu är att min dator är nerpackad i en flyttkartong, någonstans. Konstigt hur man saknar den bara efter någon dag. Nu kan jag inte ligga och skriva om nätterna, den datorn jag har nu är min gamla och den saknar tangenter och ett vettigt ordbehandlingsprogram, så det är inte ens att tänka på att skriva från den här. Kanske dags att plocka upp min gamla skrivmaskin och börja skriva old school, den är för tung för att tappa bort och är sitt eget ordbehandlingsprogram. Men jag missar med jämna mellanrum alltid nån tangent och slår ner det mjuka fingret i själva vassa maskineriet så jag börjar blöda, var det inte det Hemingway sa, “There is nothing to writing. All you do is sit down at a typewriter and bleed.“. Jag skulle nog bokstavligen bara sitta framför min skrivmaskin och blöda och inte få något gjort, så jag antar att jag är untrve författare och får leta vidare efter min mer moderna och mindre farliga ordbehandlare.

En sån konstig känsla av nostalgi och saknad har varit närvarande i flera månader nu, jag vet inte vad den vill eller vart jag ska göra av den. Tänker att det troligtvis inte är något konstruktivt och har försökt skriva bort den, gett upp, och nu övergått till att skruva upp gardinstänger och sortera kläder och bära tunga möbler ner i källaren för att förvilla hjärnan. Oklart om det fungerar, jag gnäller ju bevisligen över den fortfarande. Kanske är det bara våren som spökar fortfarande, snart åker jag från landet, det brukar alltid göra gott. Det är som om man kan få för mycket av allt det man själv valt att ha som sitt liv, man älskar det, men man måste få resa bort från det för att kunna uppskatta det igen. Och snart är det höst, då kommer jag vara installerad i mitt nya hem och nätterna kommer vara mörka och naturen kommer stå i brand och luften kommer vara frisk.

55597970830 - king juba feininger lyonel 1871 1956 1951 59763351776 - bookstore ruined by an air raid london 194056054695596 - unknowneditors kriegsmaschine mariusz w_460787710842 60967932118 - constantphobia by coyhand 61354945638 - crimson skin crimson skin 6143829956360968869130 - reubenwu facebook website blog  6170574087161705694380 - undr alvin langdon coburn broadway at night 61706859601 6208786012561706954694 tumblr_m5cop3cmBL1qjdfn1o1_62361612825 - darkface nel mezzo del cammin by khnum hotep 63120389609 63505891329https%3A%2F%2F40.media.tumblr.com%2F0352b099f6aa982cf2d907828e0088ed%2Ftumblr_n7a47k1TS11rclv0wo1_500 66050149384 - mpdrolet circle of fire in the desert 2002102369916201 66365073976 - francesco balsamo 66829068164 - historicporn a man browses cincinnatis old 7078659403066623798394 - cities withough light pollution_9 70787622413 70787952373 tumblr_m89dldzQc11qbpwkro12_r1_ 12717322_1685919055027420_2101679121734075373_nhttp%3A%2F%2F41.media.tumblr.com%2Ffe1ad8a9fcb0f97fcb90df42ad62e025%2Ftumblr_ngfjss1tk91rz8mvdo1_500  tumblr_m4uokmZeXb1rr10yho1_ tumblr_m5xdayLXbr1rn65ieo1_tumblr_mctfh55ETO1r70t2xo1_

Posted in Böcker, Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

Burning on through this flesh, forever too slow

Jag håller på och läser en antologi, “Synd” heter den och den är modernism, kvinnliga författare som skriver om något så fruktansvärt, sett med dåtidens ögon, och troligtvis nutiden också, som kvinnoöden, nytänkande och kvinnoproblem, och den är fantastisk. Hur trötta är inte alla på Strindberg och mansmodernism? Jag har läst den till leda. “Synd” finns att läsa här, hela boken. Min favoritnovell är “Aurore Bunge”, men också “Herr och fru Berg” och “Phyrrusseger”.

– Varenda balnatt, fröken Märta, varenda dans har varit bränsle på elden. Och alla de erotiska fantasier –
– Som jag kvävt. Hon kunde höra råheten i sin egen stämma.
– Mycket riktigt – som ni ”kvävt”. Det är just det tokiga, det. Det har varit farliga segrar de där, fröken, – rent ödeläggande för en sådan fysik.

Farliga, dyrköpta segrar – Pyrrhussegrar! Hon kunde räkna dem på fingrarne, nämna dem vid namn, dessa ”erotiska fantasier”, som hon väl betvungit, men i en kamp, som kostade all hennes livskraft. Och icke ens nu lämnade de henne i fred – in i döden förföljde de henne. För alla de nätter, då hon ännu med dansens feber i sina lemmar, hetsad av vinet och männens blickar, i brännande, sömnlös ångest timvis hade kastat sig på sitt läger. Och om morgonen hade hon stigit upp slapp och tung, utan en redig tanke i sitt huvud, nervös så att hon icke tålde höra ett steg.

Hela hennes ungdom, hela hennes liv – bara denna förtvivlans kamp, som absorberade alla hennes intressen, förslösade hennes intelligens och tvang henne att ständigt vara på vakt emot sig själv som mot en fiende. Det var denna eländiga försiktighet, vilken hon nu hatade som sin olycka, – detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar kvinnan att plåstra över alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir ett färglöst, osjälvständigt kryp, som aldrig törs taga ett enda steg, utan att treva för sig med antenner – och alltid drager sig tillbaka.

Jag har läst mycket senaste veckorna, jag tror jag snittat 3 böcker i veckan, men som alltid så är det sällan jag hittar en bok som jag tycker om. Antingen är det fel på ämnet, på dramaturgin eller på språket. Jag önskar att jag inte var så kräsen så jag kunde njuta av massor av böcker, sådär som andra verkar göra. Å andra sidan kan jag skriva mina egna böcker, som är exakt så som jag tycker om, så jag får ägna mig åt det.

Nu är jag hemkommen från midsommarfirande i Dalarna, det var underbart som alltid. Det finns inget bättre för själen än alldeles för ljusa sommarnätter i fäboden, tystnaden på ängarna, den svarta skogen och bergen som känns som om de lägger mig i en trygg skål mellan sig. De tornar tryggt lika svarta som skogen runt deras fötter. Nu, tillbaka i stan tänker jag på att veckan efter midsommar förra året innehöll en sådan underbart horisontell ölkväll, jag tycker om att tänka på händelser som spelat roll (kanske stor, kanske mindre, kanske en otippad roll) i mitt liv och hur de har påverkat mig. Jag tycker om saker och människors före och efter, att jämföra mellan år, att återskapa händelsen i huvudet den dagen den hände. Hur det har förändrat mig och mitt sätt att tänka. Det finns några sådana händelser vilka jag håller kära och vårdar i minnet när det blir dags för deras jubileumsdagar, ett år, två år, tio år, mitt minne är gott, jag minns ibland hela konversationer, lukter, smaker, andras kläder, den där hyllan på väggen och vad som stod på den. Och alla känslor i kroppen just vid det tillfället. Allra mest känslor, men åter igen så antar jag att det är för att jag anstränger mig för att spara dem när de sker, och sen minns dem för att sedan kanske plocka fram dem och göra något av dem. Sprida dem över boksidor eller dagbokssidor.

Nu ligger jag på sängen och äter torkade fikon, det är inte ens en vecka kvar tills att jag flyttar, det kommer bli outsägbart underbart att få tillbaka alla mina saker, men framförallt: mina böcker. Åh, snart är ni i min ägo igen, kanske ska jag fira vårt återförenande med att läsa om alla mina favoriter.

122854406676122545771596 - space pics we will announce on tuesday may 26122546584101122593546306 - magictransistor zeppelins attack the  123106962811122593940056 123383145666 124530711716 - fluxraptor death of a queen by tim lukeman 125209032501 125298044546 125888831711

125960623086 - congenitaldisease this image showing dental 125960789121 126703068646 - by ecstaticist 127353316291  128416985206 - locustlove woodlouseinglenook a day outside 128417088486 - habitantes oazj author masao yamamoto a box 128663175711 - symbolisme léon spilliaert 1881 1946 digue 129311411611 - spitzentrauermusik russian women 1900 129736807361 - tylerthrasherart a detail of the pink and 131838338456 - umustresist pervadingdarkness joseph a 131839910791 132213763916 137128021046 - thesebooksareolderthanyou de la sodomie

137158143986 - malformalady human heart showing vessels at thedennasaknad

june

Posted in Bästa tipsen, Böcker, Favoritfoton, Inspiration, Personligt | Leave a comment

And I slip just like the stars, into obscurity

Imorgon ska jag tatuera mig, det är nationaldagen så varför inte ta chansen att unna sig, Kim som tatuerar mig har varit så vänlig att pedagogiskt upplysa mig om att “Åh fy fan, det kommer bli hemskt smärtsamt, hoho!” så jag ser inte fram emot själva utförandet direkt. Som tur är brukar hon ha godis och kakor. Allt blir bättre av godis och kakor. Igår fick jag veta av min vän, som arbetar som lärare och som har använt sig av min novell “Den plötsliga dörren” i sin undervisning i svenska, att eleverna hade älskat den, tyckt att den var spännande och konstig och ville läsa mer “sån litteratur”. Det gör mig så lycklig och stolt att jag nästan spricker.

122545693371 - baterfly jeh macdonald in the pine 124526021586 - magictransistor justinus 124526744596 - justspace mars as seen by rosseta during a 124530908796 - nervoustemple lucernarium lucernarium milkwood

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

124530975451 - artmastered charles seliger dead locust 1949 124606168201 124606195676 - gnossienne archaeologicals memory is

125298430896 - mascherina happy summer solstice from125298062791 - tylerthrasherart phase 1 complete this piece  125968377366 125379268631 - carminagf agnetha the sea king john bauer  125549773121 - toddlersandtonearms bjork and pj harvey125380014981 - jeannepompadour ancient egyptian bronze aegis  125889010136 - wetreesinart henri joseph harpignies 1819125550428351 - frenchtwist via billyjane mirror of venus 125960747296 125960804161 125961085241   126950183616  127981183101 - salopeplastique locks of virginia and edgar127594226296 - voragot john felsing the moon hangs like 127981244246

 

 

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

In a well made of bone, that you bring to the pond

Det är lite konstigt att inte ha ett eget hem, på det sätt att inte ha sina grejer och kläder och möbler under samma tak som man bor, inte så att jag inte har någonstans att bo på. För det har jag ju, och är såklart väldigt tacksam över det. Men jag kommer aldrig tycka om och vill heller aldrig eftersträva att leva asketiskt. Återhållsamhet är inte min filosofi alls. Jag älskar alla mina saker jag samlat på mig under många år och resor och besök i antikbutiker. Det är nu jag kommer på alla böcker jag har som jag bara måste läsa det där stycket ur eller som jag måste läsa om helt. Man tänker inte på hur mycket av en själv hela ens hem är, jag känner mig rotlös och genomskinlig nu när allt jag äger, utom sju klänningar, lite underkläder, min necessär och några böcker, ligger magasinerade i ett lager någonstans i Stockholm. Det gör att jag saknar min förra lägenhet så fruktansvärt mycket, nu borde buskarna i trädgården stå i full blom och lukta så mycket att man kan känna det in när man sover med fönstret på glänt. Så fort jag får tillbaka alla mina saker ska jag bara vara hemma och umgås med dem i flera månader. Och sova med fönstret på gavel.

Som alltid så uppstår oväntade kedjereaktioner: i och med att jag sålde lägenheten, och att just dessa två budade högst och vann, så träffade jag just dom i och med kontraktskrivandet, och det visade sig att en av dom såg att min hand var trasig. Han i sin tur brukade också få inflammationer i senor, i och med sportande, och tipsade om sin egen häxblandning “en halv burk gurkmeja + lite olja, gör det till en smet och låt det sitta på senan som är inflammerad några timmar och sen är det bättre”. Jag avfärdade det som hokuspokus, eftersom jag bara litar på kemikalier och forskningsresultat, men hade ändå inget att förlora, så jag provade. Jag fick en väldigt neongul vänsterhand… som efter någon dag visade sig göra mycket mindre ont. Efter att ha gjort om häxblandningen med resterande gurkmeja så kändes handen så mycket bättre att jag kunde sluta ha stödskenan. Så tja, gurkmeja på onda senor är bra grejer, hellre ful och gul än öm.

Biggels har blivit, om möjligt, ännu gubbigare. Han blev diagnostiserad med artros idag, klassisk stel gubbkropp med ömma leder. Har byggt en liten trappa upp till hans soffa nu så han kan ta sig upp lättare då det blivit jobbigt för honom att hoppa. Har också gubbanpassat hans låda och sågat upp ett stort hål som han kan gå genom så han slipper klättra ner och upp ur den. Egentligen kanske jag bara borde baka in hela honom i gurkmeja och se om det blir bra? Han verkar i alla fall glad över handikappsanpassningen, men ändå gubbsur över att ha flyttat ifrån sin ungkarlslya. Tur att han inte vet om att han ska flytta igen om en månad, då skulle han nog bara gubba sönder och bli till en liten hög med damm. Tänker ändå att han nog blir glad över att få tillbaka sin favoritfåtölj och sin säng och sina grejer när vi flyttar in i nya lägenheten. Vi är likadana gubbdjur han och jag.

Jag jobbat på ett nytt manus, vi får se om jag någonsin skickar det till något förlag eller om jag bara låser in det i en låda och låter det tyna bort i hemlighet. Det kanske är vissa manus öde, vad vet jag. Förutom att sitta uppe om nätterna i min ensamhet och skriva på tveksamma och märkliga litterära projekt så ser jag så otroligt mycket fram emot sommaren, de sommardagar vi redan haft har gjort mig så glad. Det har känts som om den här våren har varit helt oändlig, den har lagt sig som en kall våt filt över allt annat, jag behöver verkligen värme och soldisiga dagar nu.

 

52002871140 - poete american soldier and his english 55597862601 - german expressionists lyonel feininger church   55599595577 - staceythinx selections from tallmadge doyles_655597999059 56253879466 - jeffreydamnher malformalady albino jackdaw  57059346855SONY DSC56416738249 - definitelydope by florence caplain the_3 58953922248   59614951028 tumblr_nlby51u5Qa1r095tko1_50059720608028 - altsionne my new favorite movie couple_2 100022715531 - powojennymodernizm motherland calls 100531964201 - venusmilk graf mayr satyr and nymph 1916100022864111 - cabinhome nite_2

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

100531986471 - space pics note 3 orion 130st100533353786 - unhistorical art for metropolis c100664349161100664759736 - mellomymind astronomical illustrations_4tumblr_nu1leuKwK21qbloa9o1_500101197834571 - unexplained events paris catacombs built in_1101244568056 - ourladyofperpetualastonishment didier illouz_2101441586731142598031011101767965191 - laveneredissepolta asa smiths illustrated_2101629226066 - symphony in silver its the 23rd where i live_3101968128326 - planetaryfolklore ryanpanos infinite stairs_1tumblr_lsgvgy0pdO1qa18sao1_500 tumblr_lzt4tvDLrm1r4hfryo1_500 tumblr_mc6q3bRWap1qcr2gxo1_500tumblr_nxi8lbaiRC1qhgogbo1_500

tumblr_o5pu6mZ4XQ1s62eh7o1_500

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment