Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Ända sen jag var barn så har jag varit en observatör, jag tyckte det var konstigt att mina föräldrar (och andra barn) inte såg allt som hände precis intill en. Minns att jag var tystlåten hela låg- och mellanstadiet, men att jag såg allt. Jag har så många minnen från den tiden, saker jag sett andra göra eller säga, hur det fick mig att känna, vad jag tyckte var rätt och fel i andras sätt att agera och reagera, saker jag inte förstod mig på varför de skedde, små beteenden hos vissa. Antar att det fick mig att framstå lite som en kuf, jag hade inte direkt många vänner på den tiden.

I dag vid busshållplatsen hände en sån där liten, obetydlig grej som ändå var märklig. Jag satte mig bredvid en kvinna som hade två söta små mopsar. Vi väntade i fem min, sen sa hon
“Nu kommer bussen hörni” (till mopsarna), fastän bussen inte alls kom. De gick iväg till en parkerad bil tre meter bort, hon lyfte in de små i baksätet och sen åkte de iväg. Och jag satt kvar och väntade på bussen och visste inte alls varför de gjort sådär.

En dag för flera år sedan, på bussen från Gullmarsplan till min förra lägenhet, såg jag en liten farbror sitta och gråta tyst. Efter ett litet tag torkade han tårarna med en gul disktrasa han plockade upp ur fickan.

Det händer hela tiden många små märkliga saker som ingen annan verkar lägga märke till, ofta ser jag mig omkring för att se om någon annan ser, men nej. Och med detta inte sagt “för att folk bara glor på sina telefoner hela tiden” såhär var det långt innan mobiltelefonerna kom. Jag tror att man föds till att vara en observatör, en lyssnare, en kännare eller kanske en talare. För mig som författare är det såklart väldigt praktiskt att vara observatör (kanske är det till och med anledningen till varför jag blev författare?) och att lägga märke till så många småsaker som händer. Men det verkar som om folk som inte är observatörer själva inte riktigt tror på att alla de där sakerna faktiskt sker, ibland när jag berättar om sånt jag sett så får jag en blick som säger att jag är en konstig mytoman. Skulle därför heller aldrig kunna ge ut en liten samling av observationer jag gjort, för det känns som om ingen skulle tro på det.

 

     

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt, Skrivande | Comments Off on Take a naked root for a lovers seat, that rose out of the bitten soil

Spat from their dirty dungeons, into a truly different din

Okej, ett inlägg som inte handlar om pesten. Men då blir det kort!
Titta på den franska serien “Skogen” som finns på Netflix, den var oförutsägbar och bra.

På Netflix finns också två otippat spännande sci-fi-filmer: “Life” och “Sunshine“. Låter som färgglada, mysiga feelgoodfilmer – men egentligen blir man skönt påmind om hur likgiltigt, ogästvänligt och oändligt universum är. Och hur ömtålig, liten och betydelselös mänskligheten är.

Rymden alltså, får höstens val att bli uthärdligt.

 


Posted in Favoritfoton, Filmtips | Comments Off on Spat from their dirty dungeons, into a truly different din

With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Bokdivisionen gav Stockholmspesten en jättefin recension, tackar! Blir så glad när jag får veta lite mer personliga saker från läsaren, vad denne kände när den läste. Hur uppfattade läsaren karaktärerna, sympatiska, osympatiska? Vad gör dom som man stör sig på? Som man gillar?

Jag blir tokig på Elin och hennes envishet att vilja stanna kvar i stan. Jag blir knäpp på att hon överhuvudtaget bryr sig om sitt jobb och inte ser vad som sker omkring henne eller tar det på allvar. Och så oroar jag mig för hennes katt Harry eftersom att djur brukar aldrig klara sig väl i skräcklitteraturen…

En del av mig vill avslöja vad jag själv känner för karaktärerna, vad jag ogillar med dem och vad jag gett dem för egenskaper som jag tycker är försonande, vad som gör dem mänskliga. En del vill inte färga läsaren alls, det allra bästa är ju att låta folk tolka helt fritt, att få höra sånt man själv kanske inte ens tänkt på.

(…) när boken väl är utläst så inser jag genialiteten i berättarstilen. Det här är en härlig debutroman som du absolut ska läsa om du är skräckfantast. Det är suggestivt, spännande och tankeväckande. Vad händer med människor i krissituationer? Vad är viktigt och varför agerar vi som vi gör? Får jag önska något skulle jag vilja ha lite mer, vissa delar lämnar mig otillfredsställd men jag förstår samtidigt tanken med det. Jag hoppas att Sofia Albertsson blir ett återkommande inslag på den svenska skräckscenen.

Läsa hela rescensionen här.

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on With the Lords and high ladies, of the bottom of the lake

Wet hand from the volcano, sobers your skin

Hade en riktig skitdag igår, men universum kompenserade idag med en riktigt fin recension i BTJs kommande nummer (20/2018). Blev så glad över den, tack!

Stockholmspesten är en otäck roman, drömsk och surrealistisk men samtidigt också vardaglig. Det är en suggestiv och febrig skildring av långsam och diffus undergång, särskilt som läsaren är lika ovetande som Elin om vad som pågår. Språkligt sett finns ingenting att anmärka på, miljö- och karaktärsskildring är mycket bra, liksom intrigen. (…) Helhetsbetyg 4.

Och bokbloggen Bokdivisionen nämnde Stockholmspesten som augusti månads bästa bok, det kändes finfint. Hoppas att boken får ett bra betyg sen också!

 

 

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on Wet hand from the volcano, sobers your skin

Your hands were raised up to the sky, and your mouth was covered in foam

Efter intervjun som Tentakelmonster gjorde med mig, så fick jag också en väldigt fin recension, tackar så mycket! Den finns att läsa här i sin helhet. Blir alltid glad när jag lyckas skapa mystik och surrealism som både förvirrar läsaren och gör denne nyfiken på mer (oavsett hur pass uppskattat det är, ehe), det är min favoritkänsla när jag läser en bok.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

 

 

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on Your hands were raised up to the sky, and your mouth was covered in foam

Where secrets lie in the border fires, in the humming wires

Förresten, min novell “Avväpnandet” har släppts som ljudbok (ljudnovell?) och finns att köpa här! Den ingick till en början i antologin “13 svarta sagor om ond bråd död“, nu kan man alltså välja att lyssna på bara den om man vill det. Handling:

Annie arbetar med bevisföringen på Rättsmedicin, en kväll efter jobbet får hon ett chockerade besked som leder till att hon inser att det är dags att göra något åt alla dessa våldtäktsmän. Tillsammans med sin vän Cornelia, som vanligtvis stoppar upp djur, smider hon en märklig plan. I en avlägsen industrilokal utanför Stockholm kan Annie skrida till verket, med sig har hon skalpell, nål, tråd och en liten plastpåse.

 

Posted in 13 svarta sagor om ond bråd död, Antologier, Favoritfoton, Skrivande | Comments Off on Where secrets lie in the border fires, in the humming wires

She fell away, shed me like a skin

En utförlig intervju med mig angående undergång, neontights och eventuell pest, finns att läsa här på Tentakelmonster. Där finns frågor som t. ex.

Vad är det som lockar med att skriva om undergång och samhällets kollaps?

Svaret finns i frågan: undergång och kollaps. Det är ju oerhört spännande! Jag älskar att läsa dystopier och skildringar av apokalyps och postapokalyps, det är väl vetskapen om att alla civilisationer har en utmätt livslängd. De föds och de dukar under. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia, inget är konstant, det är så verkligheten funkar. Låter kanske deppigt, men vi vet ju inte om vår civilisation har peakat än eller inte, kanske kommer det bara bli bättre i tusen år? Eller inte, kanske peakade vi på 80-talet ihop med jättestora frisyrer, Jenkatuggummi och neontights? Det beror väl på teknik, naturkatastrofer, smittor eller ekonomiska system. Men det är alltid spännande att fantisera, hur skulle allt kunna gå under? Går det långsamt? Händer det med en smäll? Hur blir det sen? Överlever vissa delar av samhället, hur kommer vi i så fall att börja om? Hur skulle det vara att leva i en stad som långsamt går under, lite mer dag för dag? Vad händer om elen slutar fungera, hur löser vi ett sånt problem? Det finns hur mycket som helst att spekulera i! Och på något sätt så är det väl alla våran gemensamma skräck – att allt vi tar för givet och känner oss trygga i: vardagsrutiner, familj, jobb och sociala tillställningar, en dag kan komma att rasa samman. Det finns ingen som undkommer det, det skrämmer i alla fall mig.
(…)

Såg även att Stockholmspesten fick ett fint betyg av Jennies boklista. Tackar!

 

          

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten | Comments Off on She fell away, shed me like a skin

And shadow, you’re just a gallow that I hang my body from

Den första recensionen ramlade in idag, och den var riktigt bra, tackar! Finns att läsa här på Nej tack Zombies. Och jag håller med, skönt ändå att det inte regnat så mycket i sommar, om man tänker på alternativet.

“I vissa delar av boken är det verkligen svårt att försöka lägga ifrån sig den (boken). När jag dessutom en gång under läsningen satt på ett pendeltåg som stod still och togs ur trafik kändes den mer aktuell. Och utan att spoila allt för mycket går det ju att glädjas åt att det inte har regnat den här sommaren i alla fall.”

 

 


   

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on And shadow, you’re just a gallow that I hang my body from

I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Det här gick ju bra. Tack alla som kom och förgyllde min undergångsrelseasefest med er närvaro och ert bokköpande! Det blev en toppenkväll.

Jag fick dessutom den första fina läsarreaktionen mindre än 24 timmar efter att boken släpptes (!), måste vara någon form av rekord. Tack Karolina G som skrev “En toppen skräckis! Sträckläst! Köp och läs!“, jag är glad över att du tyckte om boken så mycket att du sträckläste den! Om du också läst boken och tyckte lika bra om den som nyss citerad, så får du gärna lämna ett omdöme på Goodreads. Vill du veta lite mer om innehållet, eller bara höra min röst för en gångs skull, så kan du titta på den här videon där jag läser baksidetexten.

Så, nu har Stockholmspesten flyttat hemifrån och jag låter den stå på egna ben och klara sig själv ute i landet. Så fort de små växter upp, nyss var den ju bara ett tiotal meningar i ett titellöst dokument i mitt ordbehandlingsprogram.

 

 

        

Posted in Favoritfoton, Stockholmspesten | Comments Off on I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

The river’s rising, muddy water taking back my home

Äntligen!

Nu slipper du smälta utomhus i hettan, frisk luft har ingen någonsin mått bra av. Ta din febriga kropp och lås in dig bland skuggorna, kryp in under sängen och läs “Stockholmspesten”. Det är dags att gotta sig i undergången, låta mig ta med dig in i förfallet och berätta om alla märkliga, mystiska saker som drabbar Stockholm och dess invånare!

Köp den från AdlibrisBokus eller till specialpris från Swedish Zombies egen nätbutik.

Här i Avesta tidning (och även i DT) finns en bra intervju med mig, där jag också listar mina topp 5 apokalypsböcker.

 

 

Posted in Stockholmspesten | Comments Off on The river’s rising, muddy water taking back my home