I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Lika bra att skriva det här också: tid och plats för Stockholmspestens releasefest är nu bestämd. Den 2 augusti är du välkommen till Cosmopolites underjordiska lokaler i Hornstull, kl 19.00! Kommer finnas helt färska, nytryckta böcker till salu, jag kommer signera, folk kommer ha något gott i glasen och Carolina Lindahl kommer spela musik. Ska försöka få till lite mer smågrejer också, men det får bli överraskningar!
För mer info finns ett event på Facebook här.

För övrigt vill jag bara fortsätta grillas resten av sommaren, låt mig få lulla runt helt avdomnad i hjärnan och svettig i dallrande luft i några månader till, så kommer 2018 att gå till historien som ett nytt favoritår.

       

   

Posted in Stockholmspesten | Leave a comment

Now I’ve been made weak by visions, for visions did I see all through the night

Är nu äntligen klar med sista stora genomläsningen och omskrivningen. Lyckades kapa texten med 1000 ord, hade velat kapa mer men kunde verkligen inte hitta mer överflödigt. Det är svårt att beskära. Inte ta för mycket av huvudintrigen, det är ju ändå själva bokens handling, inte plocka bort för mycket av de stillsammare delarna som ändå är karaktärsbyggande och håller ihop boken. Inte heller ta bort för mycket av underintrigerna då dessa ger liv åt både karaktärer och huvudintrig. Inte kapa någon action så boken blir tråkig och tappar fart. Dialoger är inte heller bra att kapa för mycket av då dessa också ger lite mer liv till karaktärerna. SÅ. Det är bra att känna till sin egen akilleshäl, jag vet vad min är och har kunnat fokusera på att åtgärda de mest återkommande onödiga grejerna jag ägnar mig åt. Men har också kollat efter om jag växlat mellan scener för tvärt, om något verkat rörigt i dialoger eller om någon mening varit fin men för invecklad. Man får inte vara för sentimental när man gör omskrivningen. Det är inte mycket från råmanuset som står kvar i sin originalform nu, och det är bra. Då tycker jag man känner att man ändå gått igenom allt och gjort ett aktivt val att rensa upp eller förbättra varje mening. Det är en process jag både tycker om och tycker är tröttsam, kanske mest för att den tar så lång tid. Och för att det är svårt att hålla sig från att inte börja skumma igenom en text man läst ca en miljard gånger vid det här laget. Men utdelningen är väldigt tillfredsställande, det blev så mycket bättre nu när jag ser tillbaka vad jag ändrat.

Nu ska min redaktör gå igenom allting en gång till, korra och ifrågasätta om något verkar otydligt. Sen ska texten snyggas till, någon ska sätta den och sen tror jag den åker iväg för tryck. Känns som om augusti närmar sig oerhört snabbt! Snart ska ju boken vara klar. Åh, jag ser fram emot det så mycket, det ska bli spännande att se hur den kommer mottas. Men läskigt också, såklart. Det är ju min första roman, och det var verkligen en helt annan sak än att skriva noveller. Så oerhört mycket mer att hålla reda på. Och den blev så lång, jag trodde att jag skulle få kämpa ihop 150 sidor, nu försöker jag stryka så mycket det bara går av mina i skrivande stund 96 318 ord för att få ner den till under 430 sidor. Hur gick det till?

Förhoppningsvis når den ut till andra med liknande litteratursmak som jag själv. Jag har ju, som sig bör, skrivit den bok jag själv skulle vilja läsa, man får väl bara hålla tummarna för att ens egen smak inte är allt för ovanlig eller obskyr. Känner i alla fall att jag gjort vad jag kunnat och att jag gjort mitt bästa, huvudet är helt tomt på idéer nu. Så kvar återstår bara att vackert vänta på att alla andra inblandade ska göra sitt och sen se hur fint slutresultatet blir. Konstigt att sätta punkt för något jag lagt så mycket av mig själv i och lagt så mycket tid på, men allt blir ju klart, för eller senare.

 

    

 

Posted in Favoritfoton, Skrivande, Stockholmspesten | Leave a comment

I’ve seen your trick of blood, your trap of fire, your ancient wound, your scarlet moon

Medan jag väntar på att få tillbaka mitt manus för, troligtvis, sista redigeringen, har jag tittat på “Wild Wild Country”. Väldigt välgjort och väldigt obehagligt, och intressant. Du borde se den, sekter är ju ett alltid lika fascinerande ämne. Har även påbörjat ca en miljon e-böcker varav de flesta jag sedan dömt ut som inte värda min tid, för att sen ligga och glo i taket istället. Men jag tycker verkligen om att inte behöva åka in till biblioteket för att låna böcker, e-böcker är den asociala och ljusskygga latmaskens medium.

     

Posted in Dokumentärtips, Favoritfoton | Leave a comment

Through the woods and frosted moors, past the snow-caked hedgerows

Våren är verkligen en ond årstid, allting är i rörelse och spricker och gömda små frön sås om och om igen och ute är allt fult och kalt och brungrått. Förstår inte hur folk står ut. Sommar kom.




      

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

It was all upon a foggy night, an abandoned road in a twilight mirror mirage

Så, Podgorcia i Montenegro, vad är det för ställe då?

Ja, när jag googlade det, efter att ha gjort den vanliga fattigmansplaneringen (dvs man tar de billigaste flygbiljetterna och ser vart de tar en) så såg det ändå helt okej ut. Podgorcia, en stad ungefär lika stor som Uppsala i det lilla landet Montenegro. Tydligen har stan blivit utnämnd till “Europas tråkigaste stad” men jag tänkte att sånt där ska man ju inte lita på, kan ju varit någon som tycker om sol och bad (usch) som kommit på det.

Tyvärr så tog det oss ca tre timmar innan vi gått igenom större delen av staden och insåg att vafan, här kan vi ju inte vara. Det ser hemskt ut här. Och, nu ska det väl till Podgorcias försvar sägas att det jämnats med marken under gångna krig, och att jag såg hur invånarna var i full färd med att bygga nytt överallt. Kanske blir det bra om tio år? De har en lägre standard där än vad vi har här, folk tjänar ca 4000-5000 kr/månad. Det får vara en brasklapp här så jag inte låter som en bortskämd person som inte tål lite skit i hörnen osv. Men jag vill ändå att det ska finnas något vackert att se på, något att göra, att alla hus inte har något brunt som runnit ner för fasaderna, att det inte ligger sopor överallt och att det inte konstant luktar giftig brandrök.

Här är floden som rinner genom staden. Den kan man ju se på. Ignorera alla sopor som fastnat i buskarna längs med stranden.

Här är gamla stan, från den finaste vinkeln jag kunde hitta. Bakom min rygg låg sopor, byggmaterial och trasiga grejer. Hela gamla stan bestod bara av bostadshus.

Och här är en av huvudgatorna, det var såhär de andra gatorna såg ut också. Det sprang hemlösa hundar efter bilarna och jag mådde dåligt varje gång en bil var på väg att köra över de stackars djuren. Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Men efter tre timmar satt vi ångestfyllda i lägenheten och kollade upp om det fanns någonstans vi kunde fly till. Som tur var så hittade vi Kotor – en vacker liten stad från medeltiden, med på UNESCOs världsarvslista, som dessutom låg vid kusten. Tre timmar med buss, 7 euro. Värt.

Det positiva jag kan säga om Podgorcia är restaurangen Forum, de hade den godaste maten jag åt under hela resan. Delikata ostfyllda piroger med gräddfil till, veganska wraps med olika goda såser, och en mysig inredning till det. Kommer ni till stan så ät där, middag för två + öl blev 120 kr har jag för mig.

Fint eller hur? Men jag kan ju förvarna alla som lider av höjdskräck att det vore en bra ide att sätta en sopsäck över huvudet under hela färden, för det var riktigt läskigt. Bussen hade plats för ca tolv pers, den var liten och någon av växlarna lät förjävligt och jag bad till alla gudar att bromsarna skulle fungera när vi sedan skulle ner på andra sidan. Vägen över bergen ringlade sig fram, ibland med en hel meter till godo bredvid bussen, ibland med några decimeter. Isig och hal på vissa ställen. I tunnlarna fanns det ingen belysning alls, de vara bara kolsvarta hål.

Väl på andra sidan bergen tittade jag tyvärr ut genom fönstret några gånger då vi åkte på en snålt tilltagen sträcka, extra obehagligt var att det bara var en grusväg pga ombyggnation. Det fanns inte ens ett räcke. På andra sidan den där lilla stenkanten var det några hundra meter stup rakt ner för ett berg, och här var vi inte ens särskilt högt uppe. Mina händer var blöta av svett när jag klamrade mig fast i sätet framför och övervägde att hoppa av bussen och lägga mig platt mot vägen och åla tillbaka till marknivå. Men försökte övertyga mig själv med att dör man så dör man, inget man kan göra åt det, och ja, det gick ju bevisligen bra. Dog dock inombords några gånger då det gick lite väl fort i de snäva sängarna, när det var isigt uppe bland bergstopparna och den där gången när ett montenegrinskt fyllo rultade runt på vägen och vevade med armarna och skrek. Märkligt också att det var orimligt många bilhandlare uppe i bergen. Två-tre stycken och så trettio rangliga hus runt om dessa – och detta utgjorde en by. Sen var det kargt landskap till nästa kluster av bilhandlare osv. Vet inte om det är vanligt att ens bil pajar av de branta vägarna? Själv tänkte jag mig att lokalbefolkningen i de små isolerade byarna helt sonika överföll pendlare, tog deras bil och tvingade dem att köpa en ny för att hålla igång ekonomin där uppe. Men vem vet.

När vi väl kom fram till Kotor var det mörkt ute och ösregnade, men vi såg ändå att vi gjort ett bra val som åkt hit – det var underbart vackert!

Lägenheten vi panikhyrt låg mitt i gamla stan, vi hittade inte i mörkret och utan gps (slå ALDRIG på internet i mobilen i Montenegro, man blir ruinerad på två minuter) men flydde regnet genom att gå in på en pub, frågade ägaren om vägbeskrivning, han visade sig känna lägenhetsuthyrarens mamma och ringde henne. Tio minuter senare kom tjejen som hyrde ut lägenheten springandes med nyckel och paraply och visade oss vägen. Alla var väldigt vänliga i Montenegro, även om få kunde engelska. I lägenheten var det mysigt och det fanns golvvärme (alla som åkt till södra Europa under våren vet att hemmen är väldigt dåligt isolerade, inte utrustade med element och att nätterna blir kalla) så golvvärmen var väldigt välkommen.

Dagen efter och kommande dagarna tre ägnade vi åt att utforska Kotor, som visade sig vara en rätt liten stad, så tre dagar kändes helt lagom under off season.

Fullt av mysiga restauranger (men som vego kan man dock inte förvänta sig något annat än det vanliga och enormt uttjatade utbudet av: pizza, pasta eller risotto. Suck. Gjorde ett tappert försök att beställa in grillade grönsaker, pommes och “bara nån fet och god sås” vilket skapade stor förvirring. Fick en vinägrett till, lyckades övertala servitrisen att iaf ge mig majonnäs, varpå jag fick en hel plastflaska majonnäs på bordet så att jag skulle bli nöjd och hålla tyst. Hm.) Men hade gärna ätit någon inhemsk mat, men det verkade ingen i Kotor vilja servera, tänker att man kan ju tillfredsställa turister med pizza och pasta och schnitzel men ändå ha några lokala rätter på menyn?


Till vår förtjusning så visade det sig att hela Kotors gamla stad var en fristad för katter och att invånarna var kattälskande människor som ställde ut mat och vatten åt alla små vänner. Om nätterna sjöng katterna förskräckliga sånger då och då, men det var ju bara rart. Även om jag var på väg att kidnappa några av de skruttigaste och lortigaste katterna för att ta med hem och göda med mat och kärlek.

Det var vackert utanför den inmurade gamla delen av Kotor också, staden låg i en slags fjord, med höga berg runt om den vik av havet som letade sig in i Montenegro. Här är en liten 360-film jag spelade in. Jag har aldrig befunnit mig vid foten av så höga berg förut, det var som om de lurade ner molnen från himlen och lät dem glida ner för sina branta kanter.

En av dagarna var grå och regnsjuk och då såg det ut som om molnen var på väg att rinna ända ner och lägga sig till ro på Kotors glänsande gator.


Så, det var svårt att se sig mätt på bergen som lutade sig över staden. I slutet av varje liten gränd tornade ett enormt berg upp sig och att försöka fota det kunde omöjligt göra det rättvisa. Det var lika hänförande varje gång.

 

Hur ska jag sammanfatta detta då? Ingen aning. Det var en konstig semester på fler sätt än ett. Men jag är glad att vi lämnade Podgorcia för Kotor, och jag är glad över att Kotor var så vackert. Och så fullt av katter.

Posted in Mina foton, Resor | Leave a comment

We found an untrodden path and followed it down, the moon in the sky like a dislodged crown

Nu går det att bevaka Stockholmspesten här, kan vara bra att göra så du inte glömmer bort att beställa den när den släpps i augusti! Jag tyckte nyss att det var oerhört långt var, men nu är det bara några få månader. Det är ännu en del saker kvar att göra med manuset innan det är klart. Väntar på att få tillbaka det nu så att jag kan göra de, förhoppningsvis, sista ändringarna.

Resan till Montenegro blev inte alls som tänkt, den blev helt okej, efter några paniktimmar, men ändå inget jag rekommenderar. Kommer göra ett inlägg om det sen. Ikväll ska jag börja läsa Avgrund av Jeff Vandermeer, jag tyckte att filmen Annihilation var helt fantastisk och blev därför sugen på att läsa boken och sen om den är lika bra. Hoppas det. Oftast är det ju så, om det inte är så att boken är bättre. Men det finns ju även undantag där, The Road till exempel, jättebra film – tråkig bok.

 

 

 

 

Posted in Boktips, Favoritfoton, Filmtips, Skrivande, Stockholmspesten | Leave a comment

Uncover our heads and reveal our souls, we were hungry before we were born

Eftersom jag inte skrev något inlägg här på kvinnodagen så tänkte jag dela med mig av lite boktips på bra böcker skrivna av kvinnor, och en playlist med kvinnliga musiker. Vi kan ju börja med den, och innan du säger “mäh du har ju glömt xxx och xxx osv” – nej, det är en vanlig playlist, inte en uppvisning av vilka band jag känner till (samma sak med boktipsen). Har inte glömt ta med någon, har bara gjort en playlist med lite bra låtar. Så, nu har vi rett ut det; här är den! (Ja, jag älskar Karin Dreijer i alla former, förutom färskpotatis med smör och salt så är hon det bästa vi har i Sverige)

Och böcker, det finns verkligen massor, men här är några favoriter:

Väggen – Marlen Haushofer
Glaskupan – Sylvia Plath
Det känns konstigt att vakna i sin egen säng – Sophie Adolfsson
Nekrofilen – Gabrielle Wittkop
Höst – Selma Lagerlöf
Kejsaren av Portugallien – Selma Lagerlöf
Löwensköldska ringen – Selma Lagerlöf
Staden – Eva Neander
Nattljus – Eva Neander
Dimman – Eva Neander
Venusbarn – Anaïs Nin
Berättelsen om O – Pauline Réage
Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall
Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig – Kerstin Thorvall
Jacobs rum – Virginia Woolf
Den blå rullgardinen + alla följande böcker i serien – Agnes von Krisenstjerna
Feberboken – Stina Aronsson
Fru Marianne – Victoria Benedictsson
Pengar – Victoria Benedictsson
Skäl – Emma Holm
Maran – Lina Neidestam
Harry Potter och de vises sten + alla följande böcker i serien – JK Rowling
Atlas över avlägsna öar Judith Schalansky
Bonjour tristesse Françoise Sagan
Bilden – Jean de Berg
Svindlande höjder – Emily Brontë
Darling river – Sara Stridsberg
Slaktaren – Alina Reyes

Synd – noveller av det moderna genombrottets kvinnor – antologi med kvinnliga författare, som tyvärr bara finns att läsa här.

   

 

Posted in Boktips, Favoritfoton, Feminism, Inspiration, Musiktips och playlist | Leave a comment

Hey moon it’s just you and me tonight, everyone else is asleep

Har haft fruktansvärt svårt att sova de två senaste nätterna, och det är inte ens fullmåne. När jag väl somnat har jag drömt konstiga drömmar, konstigare än vanligt. Och korta. Som novelldrömmar. Kanske har jag blivit en marskatt, märkligare saker har hänt. Jag har fått ett nytt jobbschema, kanske är det vad som stör rutinerna? Oavsett så invigde jag det med att göra ett nytt blandband till väntrummet så att patienterna kan njuta av bra musik. Visst känns det ändå som en rätt vårig blandning?

Dessutom tror jag att jag är klar med mitt manus, nu har det gått flera veckor utan att jag pillat på det. Och pillar jag på det är det småsaker som att ändra ett namn eller lägga till att någon har skägg eller för små kläder. Känns som att jag är helt tom i huvudet nu, urvriden som en handduk. (Borde inte sånt främja god sömn?) Så även om det krävs några större ändringar efter den här omskrivningen så tror jag inte att det går. Vilket känns skönt, om än lite tråkigt. Det är ju roligt att ha något att skriva på, men kanske något nytt istället för att överarbeta det färdiga.

         

Posted in Favoritfoton, Musiktips och playlist, Skrivande | Leave a comment

There’s a devil crawling along your floor, with a trembling heart he’s coming through your door

För att väga upp för alla böcker du tänkt köpa men inte gjort, så kan du göra en god kulturgärning nu. Vertigo förlag behöver vår hjälp, deras hemsida har tyvärr utsatts för en attack och havererade helt. Det blev kostsamt för dem och ett litet förlag har ansträngd ekonomi redan som det är. Så gå in på deras hemsida och köp några böcker, har du till exempel inte läst en av de bästa böckerna som skrivits: Ögats historia, så är det dags nu. Den boken förändrade helt min syn på vad litteratur är, vad man får skriva och hur man får skriva det. Medan jag läste undrade jag om man verkligen fick skriva såna böcker. Och varför det inte fanns fler som gjorde det. Den surrealistiska känslan, det poetiska språket, det råa våldet och synden och all symbolism.

Och för den som inte är nervklen borde Nekrofilen passa bra, den bok som i dagboksform och med ett underbart vackert skirt språk beskriver det mest obehagliga. Eller varför inte köpa den underbara Berättelsen om O (som får Fifty Shades att ta på sig dumstruten och skämmas i ett hörn som sig bör för undermålig och fånig stereotyp litteratur) och sedan fortsätta med Bilden, som håller sig till samma tema. Eller varför inte ta sig an den underhållande, roliga och vansinniga trilogin om den tredje systern och Gunnar, av Gunnar Blå? Eller Klumpigheten av just nämnda författare. Den är en samling erotiska, lustiga och surrealistiska noveller som avverkar allt från metamorfoser till mardrömmar. Klumpigheten var den första Vertigoboken jag läste. Jag var 17 år och hade ingen aning om att litteratur kunde vara så konstig och snuskig. Speciellt inte svensk litteratur! Jag gick röd om kinderna in med en lång handskriven lista på Avesta bibliotek och bad dem plocka hem alla böcker Vertigo gett ut – och det gjorde de. Innan det visste jag inte mycket om litteratur, jag läste visserligen mycket, men bara “vanliga” böcker. Du vet: en välskriven och bra historia, normala karaktärer som handlar antingen bra eller dåligt utifrån en allmänt accepterad moral, men helt utan vansinne och galenskap och snusk. För mig blev Klumpigheten inkörsporten till något nytt, spännande och oväntat. Efter att ha ägnat veckor åt att sträckläsa bok efter bok som hittade sin väg in till biblioteket var jag någorlunda ikapp och kunde börja leta upp liknande böcker från andra förlag, samt hålla koll på Vertigo och vänta på mer konstigheter. Alla dessa böcker formade också mitt eget skrivande och tänkande, att sexualitet och sex inte är något som borde undvikas i litteratur (pga skam/pinsamhet/alla vet väl ändå/osv), då det liksom alla andra känslor, tankar och egenskaper människor har, är en stor del av livet och en själv.

Här kan du backa dem med en slant, eller köpa ett bokpaket till förmånligt pris. För det är viktigt att vi har kvar de små oberoende förlagen, även om man inte är något stort fan av erotisk litteratur, så är det viktigt att den finns där. Så att alla ovan nämnda böcker ska nå läsarna och dra in dem i världar de aldrig kunnat föreställa sig. Alternativt har kunnat föreställa sig men trott att de varit ensamma om.

          

Posted in Boktips, Favoritfoton, Inspiration, Personligt | Leave a comment

You’re a young girl full of forbidden energy, flickering in the gloom

Än så länge har 2018 visat sig vara ett väldigt bra år. Jag fick två goda besked förra veckan, inget jag kan dela med mig av än men låt oss säga att även hösten 2019 kommer att vara ett bra litterärt år. Det är så mycket arbete som pågår i det tysta, i bakgrunden, det är sånt man aldrig själv tänker på när man botaniserar bland böcker. Vad som planeras och vad som skrivs. Snart dags att börja arbeta igen med andra ord. Det här är en sådan ynnest. Jag är så lycklig över att få skriva och bli uppskattad, men med det inte sagt att jag inte slitit som fan de tre senaste åren och lärt om och lärt mig mycket nytt och skrivit hela nätter. Hur som helst, tacksam och lycklig. Och om en månad åker vi till våren, en snöstormig dag som denna känns det oändligt långt borta, men en månad går snabbare för varje dag känns det som.

      

Posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande | Leave a comment