Run from the light, your eyes black like an animal

När jag var yngre så avskydde jag våren, den var bara urtvättad, grå och solkig. För varje år känner jag nu att jag tycker om den mer och mer, på samma sätt som jag tycker om blommor mer och mer. Det är något med hur naturen bara ligger och väntar, så tålmodigt, på det som den känner darra i jorden och luften.

Posted in Favoritfoton | Leave a comment

With legs like scissors and butcher’s knives, a tattooed breast and flaming eyes

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

There’s a place I know, where the train goes slow

De senaste två veckorna har jag skrivit en roman. Inte bara helt sådär, den fanns ju i min fantasi, i huvudet. Två veckor är tiden det tog att skriva ner allt kan man säga. Men jag upphör aldrig förvånas över att det finns så mycket där inuti. Hur kan jag ha haft 200 sidor bok i mitt huvud? Jag hade delvis tänkt ut vad som skulle hända och delvis lämnat det öppet för att inte begränsa mig. Det finns så många råd, att man måste planera sitt skrivande: det ska hända i det kapitlet, slutet kommer vara si, mitten så. Each to her own, men jag kan verkligen inte arbeta så, jag vet på ett ungefär, sen kommer det allt eftersom medan jag skriver. Jag brukar ha en framförhållning på ca två-tre meningar, låter det utveckla sig allt eftersom. Det är som om en film spelas upp och jag beskriver vad jag ser. Går sedan tillbaka i händelser och knyter ihop, planerar ledtrådar, skriver bakifrån, från mitten, lite i början, sen i slutet. Jag tänker mig att allt skapande fungerar ungefär så, även om jag till exempel inte förstår någonting om hur musik blir till. De musiker jag känner har försökt förklara men det är omöjligt för mig att förstå. Och därför också magiskt. (Vill därför inte heller försöka förstå det och förstöra det.) Är det så de som inte själva skriver känner inför litteratur?

Oavsett, så såg jag nyss den här intressanta och stillsamma dokumentären: Sök och du skall finna. Den handlar just den inre verkligheten och den yttre, grunden för allt skapande. (Jag hatar egentligen det där ordet, skapande. Låter oerhört svettigt att prata om) Att allting förutom naturen själv är sådant som en gång varit en del av någons inre liv och sedan förflyttats ut, som en bok till exempel. Som slutkläm kan jag säga att jag inte vet vart jag vill komma med detta. Det är intressant med skapande för det är lite magiskt och fint att få en inblick i en annan människas fantasivärld? Vi kan säga det. Men ja, så mycket för min arbetsmetod att bara skriva och se vart det leder… Låt mig aldrig bli någon form av skrivcoach eller livscoach. Kan dock överväga att bli kaoscoach.

 

 

Posted in Dokumentärer, Favoritfoton, Inspiration | Leave a comment

And the places that I’m dreaming of, do they dream only of me?

I och med ett nytt skrivprojekt, då ett förlag varit så oansvariga/underbara att erbjuda kontrakt i förväg, så har jag under min research för kommande roman helt snöat in på nummerstationer. Det finns en hel värld där ute, via radiovågor, och i koder och små märkliga melodier. Önskar mig The Conet Projekt i födelsedagspresent i år. (På riktigt, jag vill verkligen ha den där samlingen.) Har även blivit sugen på att spela Fallout III bara för att komma åt mysteriet med nummerstationen. Har du inte läst på om alla mystiska nummerstationer som sänder, varav vissa har sänt den femtiotalet andra började sända för bara några år sen, från olika ställen i världen, vissa från hemliga platser, så borde du göra det. Du hör ju själv att det är fantastiskt.

Posted in Favoritfoton, Inspiration | Leave a comment

She is the sum of yourself and your dream, climb her like a monument, step after step. She is solid.

Stötta varandra. Lär av varandra. Lyft fram varandra.

       

Posted in Favoritfoton, Feminism, Sunt förnuft | Leave a comment

Outta her nightmare and back into mine, from her to eternity

Den här veckan har varit en av topp tre värsta veckorna i mitt liv. Kanske den värsta. Den började illa och slutade värre. Våren är den jobbigaste tiden på året, jämt. Vecka nio. Om sjuttiotvå minuter är den slut.

Jag har blivit duktig på att inte älta, på att inte tänka på det förgångna. Författare lever i det förflutna sägs det, det är inget jag håller med om. Själv har jag bara ett absurt gott minne, jag kan minnas hela konversationer, vad folk hade på sig den och den dagen, hur det luktade i det där rummet vi satt. Jag väljer bara inte själv vad jag ska komma ihåg, det är vissa saker som etsas fast. Det tolkar jag som tecken på att de bör skrivas om.

Nu är det mindre än en timme kvar.

Jag har haft otroligt livliga drömmar som jag kommit ihåg ovanligt väl senaste veckan. Kanske är det den grå, elektriska fettklumpen som är jag som gått på högvarv så mycket att nätterna exploderat. En av drömmarna var underbar, den har jag skrivit ner för framtida bruk och vågar inte berätta om för någon. Två andra var fruktansvärt märkliga, tjocka reptilers muskler mellan mina tänder, kroppar fyllda till bredden av ruttnande kött, hud tunn som papper och sprickfärdigt under mina fötter, en bytta med smör som mottog ekivoka instruktioner via en kniv.

Mindre än fyrtiofem minuter kvar.

Det glädjer mig att ha en bra kontakt med mitt undermedvetna, det gör mig tjänster. När idéerna tagit slut kan jag alltid lita på henne. Hon fiskar fram något snart, någon natt spinner hon bra drömmar åt mig och får mig att minnas dem. Det känns som fusk, det kanske det är, men det spelar inte mig någon roll. Ta vad du kan och gör något bra av det.

En halvtimme kvar.

Posted in Favoritfoton, Inspiration, Personligt | Leave a comment

And a pair of legs that opened up, like butterfly wings

I och med att jag funderade på någon form av journalförande av böcker jag läst och tyckt om så hittade jag boktipset.se. Jättebra ställe där man skriver in vilka böcker man läst, vilka man tyckte om – och så tipsas man om böcker som liknar de man gillat. Man kan komma ihåg vilka böcker man planerar att läsa (vilket jag ofta glömmer bort) genom att lägga dem på sin “vill läsa”-lista och läsa andras bokrecensioner. Har hittat massor av bra böcker jag håller på att läsa mig igenom nu, och framför allt återupptäckt en gammal favoritförfattare som jag bara… glömt bort. Helt onödigt gjort av mig.

Helgen ägnade jag i alla fall åt att läsa denna glömda favorits bok “Skyddsrummet Luxgatan”. Det är Jerker Virdborg som skrivit den och den är fantastisk. Som en dystopiälskare var det en fantastisk läsning: ett Sverige i krig. Det finns alldeles för lite svensk dystopi/apokalyps/postapokalyps i litteratur, konst och musik. Luxgatan befann jag mig på en sen natt för många år sen, i ett sovrum jag inte längre minns hur det såg ut, det var en märklig natt och innan solen gick upp var jag tvungen att åka därifrån igen. Att ha befunnit sig där en av novellerna utspelar sig ger det en mer obehaglig känsla. Det är just novellen som löper genom hela boken som en person sitter i ett helt mörkt skyddsrum på Luxgatan, tillsammans med ett okänt antal andra människor. De andra novellerna är brottstycken från andra delar av Sverige, vissa väldigt brutala, de känns nästan som om det skulle kunna vara tankar från de andra som befinner sig i skyddsrummet. Jag tycker så mycket om böcker som inte avslöjar allt, som inte låter en tänka själv. Jag vill tänka, varför, hur, när, var när jag läser, jag blir uttråkad om jag matas med för mycket information. Det suddar ut ens fantasi. Novellerna berättar precis så mycket att jag vill veta mer, hela romaner mer, men inte får – vilket i sig är en gemytligt masochistisk känsla att ägna sig åt. Det är en utsökt novellkonst. Men jag kan inte berätta så mycket mer än att en fantastisk stämning av samhällets upplösning och Katastofen finns genom hela boken, och att det utspelar sig i Svergie gör det hela så mycket mer levande och nära. Det är något svenskt återhållsamt och lite besvärligt hopplöst som hänger över alla novellerna, jag tycker om det väldigt mycket. Jag tänker mig inte att en apokalyps kommer bli dramatisk i Sverige, den kommer att komma när alla sitter och fikar på jobbet, utplåna människor och samhällen när de i jämnmod tuggar på lite torra kanelbullar. Ingen kommer märka vad som hände, ingen kommer känna sig kvalificerad nog att fråga, på sin höjd kommer någon att knyta näven i fickan när kontoret och staden denne sitter i jämnas med marken.

Och för alla andra dystopiälskare, jag minns att jag läste “Kall feber“, också skriven av Virdborg, när den kom ut 2009. Jag har för mig att jag gillade den, även den är någon form av dystopi, jag minns att den handlade om ett slags stort bostadskomplex där en märklig sjukdom drar fram. Minns även att jag blev arg över att jag inte fick veta mer, vilket jag nu som sagt bara förnöjsamt kittlas av. Lika bra att jag läser om den i veckan. Samma sak med “Staden och lågorna“, som jag läste för någon vecka sen. Den är ännu mer mystisk och suggestiv, jag hade ingen aning om vad som hände under de första kapitlen, men det visste inte heller huvudpersonen. En man som varit med om ett skeppsbrott, spolas i land i en okänd stad i en okänd tid, folk är obehagliga och lömska, han misshandlas ideligen och det är rått och illaluktande och smutsigt överallt. Det brinner ständigt i staden. I och med att mannen återfår minnesfragment och snubblar fram genom staden får man själv veta mer och mer, så det är inte någon idé att jag förklarar handlingen då det tar bort hela den klaustrofobiska, förvirrade och skrämmande känslan av desperation. Men, om du bara tänker läsa en så är Skyddsrummet Luxgatan den absolut bästa av de tre. Själv tänker jag ska fortsätta att läsa mig igenom Virdborgs andra böcker under kommande veckor.

   

 

Posted in Bästa tipsen, Böcker jag läst - läsrapport!, Favoritfoton | Leave a comment

Oh and the things you can’t remember, tell the things you can’t forget

Just nu ligger jag i mitt flickrum, Dalälven stryker förbi precis bortom vägen, det finns snö kvar utanför fönstret. Det är en sån där märklig dag då man känner att man rest både i mil och i år. Jag har grävt i det förflutna sen jag vaknade, hela dagen har jag grävt, ända hit till sängen som jag sovit i sen jag var fem. Nyss gick jag igenom mina örngott från åttiotalet, de är vita med blå och grå bär på, sen kom jag till blandbanden från mitten av nittiotalet. När jag gör detta och sitter i det här rummet och det är natt, skulle det lika gärna kunna vara 1997 och rummet lösryckt från tiden. Det är en tidskapsel. Jag tycker om det i några timmar, sen trycker rummet ihop en och gör en liten. Nostalgi är som för söta bakverk, det står en snart upp i halsen och svetten bryter ut. Nyss öppnade jag fönstret för att släppa in kylig luft och syre. Det luktar som det alltid gjort här inne, trots det öppna fönstret. Dom självlysande stjärnorna i taket sitter kvar, känslan av oplanerad och skrämmande framtid sitter i de bladgröna väggarna. Jag är så glad att jag lämnat den kvar här. Jag borde lämna hela den här dagen kvar här, förutom tågresan. Tågresor upp genom Sverige och in i skogarna från det förskräckligt platta slätterna är mina favoritresor.

Imorgon ska jag köra ensam vart jag vill, fotografera den frostiga naturen och sen bjuda in mig själv på fikabröd och te hos de jag saknat.

 

Posted in Personligt | Leave a comment

Tear the throat out of the night, sink your teeth into my shoulder

Nyår kom och gick, jag åkte på fest klockan 01.30 och kom hem morgonen efter men det kändes som om 2016 behövde göras av med ordentligt för att försvinna. Oklart om det lyckades, jag har varit sjuk sedan dess. Och redan hunnit börja på, och läsa ut, en dålig bok. Men 2017 har redan hoppfulla nyheter, vilka jag tyvärr inte kan avslöja än. Men då jag skrivit mer än jag någonsin gjort förr under förra året kanske det snart är dags att skörda frukten av allt slit, alla nätter med 3-4 timmars sömn, alla komma-hem-från-jobbet-och-sätta-sig-och-skriva-sex-timmar. Det vore skönt. Jag är så fruktansvärt trött, önskar mer än något annat att jag får sova mycket i år. Och att jag hittar intressanta, bra böcker att läsa. Om det inte vore så svårt skulle jag läsa så otroligt mycket mer än vad jag gör, jag förstår inte hur folk bär sig åt för att hitta bra böcker. Eller så är det jag som är för kräsen, inte lätt att veta. Förra året hittade jag några få skatter: Haushofers “Väggen“, Reyers “Slaktaren” och Schalanskys “Atlas över avlägsna öar” är de jag minns på rak arm. Jag borde föra någon form av journal över de böcker jag faktiskt tyckt om så jag inte glömmer bort dem.

    

Posted in Favoritfoton, Personligt | Leave a comment

I am not this hunchback that you see, I sleep beneath the golden hill

Egentligen skulle det här ha varit ett Halloween-inlägg, men jag har inte haft tid att stjäla Mattias och Martins bilder och lägga till text, och så dog Leonard Cohen mitt i all vacker snöstorm och stormande ful politik. Det är många farväl 2016, till människor, till hem, till musik och skiftande årstider. När jag var hemma i ett snötungt Avesta under förra helgen så tog jag bussen från Krylbo in till stan, det var fel på skärmen som visar busshållplatser och datumet visade 5 januari 2010. Jag satt och undrade vad jag gjorde då, hur annorlunda mitt liv är nu från då och om världen var ett bättre ställe. Mellan 2005 och 2011 känns det som om mitt liv var så lugnt och som ett kart, i och med 2012 och 2013 lärde jag mig mer än under de sex åren sammanlagt, mycket mycket mer till och med. Världen är nog både bättre och sämre, men jag är inte rätt person att avgöra sånt. Jag ser inte något konstruktivt i att grubbla över det som varit – det går ändå inte att ändra på så det tjänar inget till att tänka på det.

Det som var bättre 2010 kan väl i alla fall fastslås vara att Cohen levde. Eftersom stora ord och hyllningar inte är något jag gör bra så skall jag inte heller ägna mig åt det. För ett par år sen gjorde jag en spellista, alla mina favoritlåtar – There’ll be fires on the road, om du ännu inte lyssnat på Cohen så gör sinnet en tjänst och ge låtarna en chans. Lyssna på “Avalanche”, texten är så vackert ärlig och samtidigt hård, vilket sammanfattar en del av vad jag tycker så mycket om med hans texter. Orden är små skatter. Jag läste Leonard Cohen was never afraid of your darkness. He showed up to your darkness bearing gifts of sex, laughter and oranges. Despite his sterling international reputation for sadness I have never found his music depressing. But it doesn’t lie to you about the depth of darkness in the world.” någonstans och fastnade för de två första meningarna. Det finns ingen annan som kan ta sig an alla de sidorna av kärlek som utspelar sig i de mörkare delarna av själen, åtrå, ilska, självgodhet, sorg, längtan och sedan skriva om dessa med raka, klara ord. Att inte göra något fånigt eller överdramatiskt eller dumt av allt, att vara klok utan att skriva andra på näsan, det är svårt men det lyckades han så bra med. Man kan antingen gilla hans texter eller inte, men det går inte att skratta bort dem eller bara avfärda dem, för det finns så många meningar som inte går att bara skaka av sig.

Jag tänker mig att när man skriver ärligt om vad man känner och hur man uppfattar världen så är det lätt för andra att relatera, oavsett vad man är för person eller vad man lever för liv. Och nu sitter jag ändå här och tar till stora ord och hyllar honom, men det är svårt att förklara det som greppat ens hjärta under många år utan att göra det.

cohen-2    flesh   tumblr_makba3ygaj1qc3m8wo1_500 tumblr_mwv8jmdbze1s538hbo1_500 tumblr_n0bnk6eky81rp66ruo1_500 tumblr_nisoa5f4us1sulnzno1_500 burnscohen-3tumblr_o2z31bwomr1rod4jeo1_500 tumblr_o5djepdfee1qin4ceo1_500cohen-4 tumblr_o9hwpgt2kf1rlxtefo1_500tumblr_m5930mnnir1qbfc98o1_500 ashtumblr_o9tjjhw9i91t49hzho1_500 tumblr_o727z4wowv1rp66ruo1_500meat

Riley, Harold; Night and Rooftops; University of Salford; http://www.artuk.org/artworks/night-and-rooftops-162900

cohen

Posted in Inspiration, Kärlek, Personligt, Playlist | Leave a comment