And the places that I’m dreaming of, do they dream only of me?

Titta på dessa underbara, enorma skulpturer i märkliga former. Jag älskar dem alla! Det faktum att vissa av dem står på så tomma och övergivna platser gör att de kommer ännu mer till sin rätt. Även om jag inte alls skulle ha något emot att fylla varenda stad med 50-100 stycken. De skulle vara som att vandra runt på en främmande planet.

De här är finns i forna Jugoslavien, de är monument över partisaner som blivit dödade under andra världskriget, uppförda av staten. Mer information om dessa Spomeniks finns att läsa här. Jag gillar att de heter Spomenik och sen ett numer, det låter som en armé av Sputniks.

De har former som inspirerats av svampar, kristaller och olika förstorade mikroorganismer. Vissa verkar vara rätt förfallna och dåligt underhållna, vilket är förskräckligt tråkigt. En del av skulpturerna är såklart snyggare när de ser lite förfallna ut, men det ska vara medvetet förfall som inte får gå överstyr så skulpturen blir fragil och går sönder. Tänk om man kunde klä dem med/tillverka dem av olika material också, inte bara betong. Färgat tjockt glas, glänsande stål, rostigt stål, ärgad koppar, mosaikplattor eller emaljerad metall. Tänk dig en stad där det är hälften hus och hälften enorma skulpturer. Där skulle jag bo.