Det känns som hundra år sen, ändå är nio år inte mycket. Den här veckan så fyller min första skönlitterära bok, “Den plötsliga dörren”, nio år. Kanske känns det som så längesen för att jag hade skrivit på den i flera år, skickat fram och tillbaka till redaktören, jag minns att redigeringsarbetet var ett helvete. Samarbete, självinsikt, kompromisser samt att tänka om i nya banor var väldigt frånvarande i mitt yngre jag …
Till slut blev det ändå väldigt bra. Konstigt, men bra. Det är en samling märkliga noveller, jag är därför extra tacksam för att Vertigo trodde på manuset och gav ut det!
Att få skriva berättelser var min dröm länge. När jag gick i lågstadiet var jag duktig på att skriva och läsa, så jag och en klasskompis fick arbeta med extramaterial medan resten av klassen höll på med läroplansövningarna. När jag var klar med extramaterialet fick jag sitta i ett materialrum och rita. Kan själv tycka att jag kunde fått i uppgift att skriva en liten berättelse istället, för att uppmuntra skrivarglädjen som uppenbarligen redan fanns där.
På gymnasiet var jag oerhört pretentiös (jepp, hade till och med en mantel i svart samnet) och läste Nietzsche (nej, jag fattade inte nåt av det) och de andra surgubbarna. Drömde om att bli lika slipad och minimalistisk i mitt språk som Pär Lagerkvist, vilket ju ändå är en fin ambition. Även om jag nuförtiden hellre önskar att bli lika vemodigt poetisk som Dan Andersson.
Min dåvarande svensklärare, en äldre herre som tog allt jag skrev på stort allvar, och hjälpte mig med det minimalistiska. Kurt tror jag han hette (tack Kurt!). När han gick i pension, hade jag två år kvar, fick en helt nyexad lärare som hette Ulrika. Hon tog också mina texter på allvar, uppmuntrande mig och gjorde mig överlycklig när hon skickade in min novell “Början på slutet” till en skrivartävling för unga i Uppsala. Den kom med! Blev utskriven på stora A3-papper och uppsatt i en korridor där människor som besökte var-tävlingen-nu-hölls kunde läsa den. Jag har ingen aning om vad det var för tävling eller om min novell finns att läsa någonstans på nätet eller ligger i nåt arkiv. Om du vet nåt så berätta gärna, borde varit 1999 eller 2000! Nåväl, jag var i alla fall väldigt stolt, Ulrika också (tack Ulrika!), och det peppade mig verkligen till att fortsätta skriva.
Trots det tog det flera år efter att jag slutat gymnasiet, pluggat litteraturvetenskap på universitetet, jobbat som bibliotekarie i några år, innan jag skrev en novell igen. Jag satt på tåget från Krylbo till Stockholm och skrev den på baksidan av ett stort kuvert. Till en början skrev jag alltid för hand först, sen redigerade jag när jag skrev in det i Word. Det blev dock för omständligt, nu blir det digitalt på en gång. Speciellt snabba utkast och idéer som kommer när jag är på resande fot.
“Den plötsliga dörren” är slutsåld sedan länge, ibland dyker det upp nåt ex på Bokbörsen, så vill man läsa den får man söka där. Då kan man bland annat läsa om min dröm om ålmänniskorna och pöbeln, alkisen jag följde efter ner mot Koppardalen i Avesta, den gnälliga huvudfotingen som blir raggad på, personen som likt Gregor Samsa blir en (mikroskopisk) insekt en dag, den svettigaste kvinnan som skriver kärleksbrev hon aldrig skickar, mannen vars dåliga samvete blir en illaluktande ost, samt många fler.
Och grannen Kaos, baserad på min granne när jag bodde på Järnlundsvägen i Årstaberg för många år sedan.