Det känns som hundra år sen, ändå är nio år inte mycket. Den här veckan så fyller min första skönlitterära bok, “Den plötsliga dörren”, nio år. Kanske känns det som så längesen för att jag hade skrivit på den i flera år, skickat fram och tillbaka till redaktören, jag minns att redigeringsarbetet var ett helvete. Samarbete, självinsikt, kompromisser samt att tänka om i nya banor var väldigt frånvarande i mitt yngre jag …
Till slut blev det ändå väldigt bra. Konstigt, men bra. Det är en samling märkliga noveller, jag är därför extra tacksam för att Vertigo trodde på manuset och gav ut det!
“Den plötsliga dörren” är slutsåld sedan länge, ibland dyker det upp nåt ex på Bokbörsen, så vill man läsa den får man söka där. Då kan man bland annat läsa om min dröm om ålmänniskorna och pöbeln, alkisen jag följde efter ner mot Koppardalen i Avesta, den gnälliga huvudfotingen som blir raggad på, personen som likt Gregor Samsa blir en (mikroskopisk) insekt en dag, den svettigaste kvinnan som skriver kärleksbrev hon aldrig skickar, mannen vars dåliga samvete blir en illaluktande ost, samt många fler.
Och grannen Kaos, baserad på min granne när jag bodde på Järnlundsvägen i Årstaberg för många år sedan.