Så, Podgorcia i Montenegro, vad är det för ställe då?
Ja, när jag googlade det, efter att ha gjort den vanliga fattigmansplaneringen (dvs man tar de billigaste flygbiljetterna och ser vart de tar en) så såg det ändå helt okej ut. Podgorcia, en stad ungefär lika stor som Uppsala i det lilla landet Montenegro. Tydligen har stan blivit utnämnd till “Europas tråkigaste stad” men jag tänkte att sånt där ska man ju inte lita på, kan ju varit någon som tycker om sol och bad (usch) som kommit på det.
Tyvärr så tog det oss ca tre timmar innan vi gått igenom större delen av staden och insåg att vafan, här kan vi ju inte vara. Det ser hemskt ut här. Och, nu ska det väl till Podgorcias försvar sägas att det jämnats med marken under gångna krig, och att jag såg hur invånarna var i full färd med att bygga nytt överallt. Kanske blir det bra om tio år? De har en lägre standard där än vad vi har här, folk tjänar ca 4000-5000 kr/månad. Det får vara en brasklapp här så jag inte låter som en bortskämd person som inte tål lite skit i hörnen osv. Men jag vill ändå att det ska finnas något vackert att se på, något att göra, att alla hus inte har något brunt som runnit ner för fasaderna, att det inte ligger sopor överallt och att det inte konstant luktar giftig brandrök.
Här är floden som rinner genom staden. Den kan man ju se på. Ignorera alla sopor som fastnat i buskarna längs med stranden.
Här är gamla stan, från den finaste vinkeln jag kunde hitta. Bakom min rygg låg sopor, byggmaterial och trasiga grejer. Hela gamla stan bestod bara av bostadshus.
Och här är en av huvudgatorna, det var såhär de andra gatorna såg ut också. Det sprang hemlösa hundar efter bilarna och jag mådde dåligt varje gång en bil var på väg att köra över de stackars djuren. Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Men efter tre timmar satt vi ångestfyllda i lägenheten och kollade upp om det fanns någonstans vi kunde fly till. Som tur var så hittade vi Kotor – en vacker liten stad från medeltiden, med på UNESCOs världsarvslista, som dessutom låg vid kusten. Tre timmar med buss, 7 euro. Värt.
Det positiva jag kan säga om Podgorcia är restaurangen Forum, de hade den godaste maten jag åt under hela resan. Delikata ostfyllda piroger med gräddfil till, veganska wraps med olika goda såser, och en mysig inredning till det. Kommer ni till stan så ät där, middag för två + öl blev 120 kr har jag för mig.
Fint eller hur? Men jag kan ju förvarna alla som lider av höjdskräck att det vore en bra ide att sätta en sopsäck över huvudet under hela färden, för det var riktigt läskigt. Bussen hade plats för ca tolv pers, den var liten och någon av växlarna lät förjävligt och jag bad till alla gudar att bromsarna skulle fungera när vi sedan skulle ner på andra sidan. Vägen över bergen ringlade sig fram, ibland med en hel meter till godo bredvid bussen, ibland med några decimeter. Isig och hal på vissa ställen. I tunnlarna fanns det ingen belysning alls, de vara bara kolsvarta hål.
Väl på andra sidan bergen tittade jag tyvärr ut genom fönstret några gånger då vi åkte på en snålt tilltagen sträcka, extra obehagligt var att det bara var en grusväg pga ombyggnation. Det fanns inte ens ett räcke. På andra sidan den där lilla stenkanten var det några hundra meter stup rakt ner för ett berg, och här var vi inte ens särskilt högt uppe. Mina händer var blöta av svett när jag klamrade mig fast i sätet framför och övervägde att hoppa av bussen och lägga mig platt mot vägen och åla tillbaka till marknivå. Men försökte övertyga mig själv med att dör man så dör man, inget man kan göra åt det, och ja, det gick ju bevisligen bra. Dog dock inombords några gånger då det gick lite väl fort i de snäva sängarna, när det var isigt uppe bland bergstopparna och den där gången när ett montenegrinskt fyllo rultade runt på vägen och vevade med armarna och skrek. Märkligt också att det var orimligt många bilhandlare uppe i bergen. Två-tre stycken och så trettio rangliga hus runt om dessa – och detta utgjorde en by. Sen var det kargt landskap till nästa kluster av bilhandlare osv. Vet inte om det är vanligt att ens bil pajar av de branta vägarna? Själv tänkte jag mig att lokalbefolkningen i de små isolerade byarna helt sonika överföll pendlare, tog deras bil och tvingade dem att köpa en ny för att hålla igång ekonomin där uppe. Men vem vet.
När vi väl kom fram till Kotor var det mörkt ute och ösregnade, men vi såg ändå att vi gjort ett bra val som åkt hit – det var underbart vackert!
Lägenheten vi panikhyrt låg mitt i gamla stan, vi hittade inte i mörkret och utan gps (slå ALDRIG på internet i mobilen i Montenegro, man blir ruinerad på två minuter) men flydde regnet genom att gå in på en pub, frågade ägaren om vägbeskrivning, han visade sig känna lägenhetsuthyrarens mamma och ringde henne. Tio minuter senare kom tjejen som hyrde ut lägenheten springandes med nyckel och paraply och visade oss vägen. Alla var väldigt vänliga i Montenegro, även om få kunde engelska. I lägenheten var det mysigt och det fanns golvvärme (alla som åkt till södra Europa under våren vet att hemmen är väldigt dåligt isolerade, inte utrustade med element och att nätterna blir kalla) så golvvärmen var väldigt välkommen.
Dagen efter och kommande dagarna tre ägnade vi åt att utforska Kotor, som visade sig vara en rätt liten stad, så tre dagar kändes helt lagom under off season.
Fullt av mysiga restauranger (men som vego kan man dock inte förvänta sig något annat än det vanliga och enormt uttjatade utbudet av: pizza, pasta eller risotto. Suck. Gjorde ett tappert försök att beställa in grillade grönsaker, pommes och “bara nån fet och god sås” vilket skapade stor förvirring. Fick en vinägrett till, lyckades övertala servitrisen att iaf ge mig majonnäs, varpå jag fick en hel plastflaska majonnäs på bordet så att jag skulle bli nöjd och hålla tyst. Hm.) Men hade gärna ätit någon inhemsk mat, men det verkade ingen i Kotor vilja servera, tänker att man kan ju tillfredsställa turister med pizza och pasta och schnitzel men ändå ha några lokala rätter på menyn?
Till vår förtjusning så visade det sig att hela Kotors gamla stad var en fristad för katter och att invånarna var kattälskande människor som ställde ut mat och vatten åt alla små vänner. Om nätterna sjöng katterna förskräckliga sånger då och då, men det var ju bara rart. Även om jag var på väg att kidnappa några av de skruttigaste och lortigaste katterna för att ta med hem och göda med mat och kärlek.
Det var vackert utanför den inmurade gamla delen av Kotor också, staden låg i en slags fjord, med höga berg runt om den vik av havet som letade sig in i Montenegro. Här är en liten 360-film jag spelade in. Jag har aldrig befunnit mig vid foten av så höga berg förut, det var som om de lurade ner molnen från himlen och lät dem glida ner för sina branta kanter.
En av dagarna var grå och regnsjuk och då såg det ut som om molnen var på väg att rinna ända ner och lägga sig till ro på Kotors glänsande gator.
Så, det var svårt att se sig mätt på bergen som lutade sig över staden. I slutet av varje liten gränd tornade ett enormt berg upp sig och att försöka fota det kunde omöjligt göra det rättvisa. Det var lika hänförande varje gång.
Hur ska jag sammanfatta detta då? Ingen aning. Det var en konstig semester på fler sätt än ett. Men jag är glad att vi lämnade Podgorcia för Kotor, och jag är glad över att Kotor var så vackert. Och så fullt av katter.