Stranger than kindness, keys rain like heaven’s hair

Det är en lika märklig som obehaglig känsla när ens bok blir till ens verklighet. Under halva 2017 levde jag mig in i hur det skulle vara att leva i ett samhälle som stänger ner sig själv allt mer för varje vecka. Det långsamma förfallet från en vanlig vardag, med alla vardagsrutiner, till att behöva ställa om allt fler saker i sitt liv för att anpassa sig till nya omständigheter. Lokaltrafik som inte fungerar, en smitta som sprider sig och gör människor paranoia och egoistiska, problem med el och internet, kontor och affärer som långsamt avbefolkas och blir tomma. Människor som isolerar sig i sina hem, lyssnar efter främmande ljud i trappuppgången om nätterna. Stockholms gator som ligger öde, lägenheter som står tomma.

Allt det levde jag mig in i, och det kändes så oerhört långt bort. Som en feberdröm. Och ni vet det där bra rådet till alla som skriver skräck? “Skriv om det som skrämmer dig, då blir det äkta och bra.” Det gjorde jag. Och nu är det här. Antar att det säger en del om mig, vän av ordning och saker som fungerar.

Förra veckan gick jag upp 03.30 en natt för jag hörde konstiga ljud i trappuppgången, när jag tittade ut såg jag en person i gul reflexväst, skyddshandskar, munskydd och nån form av huva hårt åtdragen runt ansiktet, gå förbi min dörr. Bara ögonen syntes. Det kändes som om själva byggnaden smittats. Jag blev så oerhört skärrad och paranoid att jag inte kunde somna om förrän det blev ljust. Och i morgonljuset slog det mig att det ju måste varit tidningsbudet, som vidtagit lite skyddsåtgärder. Ingen anledning till rädsla med andra ord.

2017, under arbetet med Stockholmspesten, så drömde jag en mardröm om hur falska läkare knackade på hos människor i det smittade Stockholm. Jag skrev in det i min bok. (Ja, jag drömmer ofta saker som jag sedan skriver in i mina texter.) Igår läste jag en liten notis om hur falska läkare ringt på hos en person i norra Stockholm, som polisanmälde händelsen. Det var riktigt obehagligt. (Jag förutsåg dock inte dasspapperisterna, men verkligheten överträffar ju alltid dikten och ens vildaste fantasier så…)

I min bok sätts Stockholm i karantän, nu pratas det i medierna om det. I boken slutar 1177 och 112 att fungera på grund av överbelastning. Kön till SÖS entré ringlar sig ner för backen, sjukvårdspersonal som jobbar övertid utan tillräcklig skyddsutrustning. Kriminella som bryter sig in och under hot länsar folks hem på medicin, vatten och mat. De välbärgade delarna av Stockholm som står tomma, de fattigare förorterna som blir fulla av sjuka.

Låt oss hoppas att det inte händer. Låt oss hoppas på att läget inte förvärras ytterligare och att det här är över till sommaren. Nu kanske det låter som om jag är livrädd men så är det inte, först hade jag en tryckande klaustrofobisk känsla av att inte kunna fly undan någonstans. Men nu har jag bara accepterat att det är såhär och att jag och de flesta andra säkert kommer bli sjuka, men det kommer gå bra, immunitet eller annan lösning kommer nås.

Men kom ihåg att vara snälla mot andra, vi är alla i samma båt. Det har vi alltid varit, men det märks mycket tydligare nu.

This entry was posted in Favoritfoton, Personligt, Skrivande, Stockholmspesten. Bookmark the permalink.

Comments are closed.