The moon in the sky, like a dislodged crown

Äntligen klar med alla illustrationer till Frida Windelheds kommande novellsamling. Tolv stycken blev det, otaliga timmar av prickande och streckande med svart och vit tusch. Men väldigt kul såklart. Det är så kul att illustrera andras texter, kul att illustrera sina egna texter också för den delen. Men jag gillar att ha ramar att hålla mig till, leta bilder i texten, tänka ut något som får med stämningen och flera element av textens innehåll.

Personligen avskyr jag att rita ansikten, både djur och människor, mest för att jag känner mig osäker på det. Men illustrerar man något kan man inte bara fega ut och undvika det, så jag blev tvungen att våga. Och det blev bra. Bättre än jag trodde. Dessutom kommer jag ju inte bli bra på det om jag aldrig övar, så det är bara att ta tag i det.

Sen måste jag komma över att jag ju inte kommer illustrera ansikten på samma sätt som någon jag tycker illustrerar snyggt. Det kommer bli i min stil, och det är jobbigt och svårt att acceptera och tycka om. Till en början i alla fall. Viktigt att komma ihåg att jag fick uppdraget för att personen tycker att min stil är snygg. Men som alltid när det kommer till kreativa processer så älskar hjärnan att vara elak mot sig själv (rimligt). Skönt att få tyst på den och bli nöjd med sitt arbete.

Ser fram emot att kunna visa alla färdiga teckningar sen.

This entry was posted in Konst. Bookmark the permalink.