Det har kommit lite fler recensioner av Stockholmspesten, alltid intressant att läsa andras tolkningar och reflektioner, vad vissa fastnar för och andra inte alls tänker på. Men, ni får inga förklaringar eller någon uppföljare, sorry not sorry. Mysterium skall förbli öppna för tolkningar annars blir det ju 1. inget mysterium 2. tråkigt 3. inte så att läsaren får tolka och klura själv och det tycker jag ändå att man ska göra när man läser en bok. Annars är den enligt mig förutsägbar och skriver läsaren på näsan. Samt: att skapa förvirring är en angenäm sak jag gärna ägnar min tid åt.
Jennys bibliotek skriver det här om Stockholmspesten:
Jag fullkomligt älskar mörkret som omger den här boken, strömavbrotten, dom konstiga personerna som smyger runt utanför husen i skydd av mörkret och när nödsamtalen kopplas bort när telefonin slås ut eller överbelastas, då hoppar hjärtat över ett slag. Stundom är den riktigt klaustrofobisk och man riktigt känner hur mörkret kryper tätare inpå, älskart.
Bokhyllan skriver följande:
Tänk en mix av Wilderängs Stjärnklart, Ugglas Första hösten Blå gryning, Careys Flickan med gåvorna, en dos klaustrofobi från Gluchovskijs Metro-serie, något riktigt skruvat producerat av King, och inte minst en väsentlig del av något KG Johansson-aktigt. Vad gäller sistnämnda, med tanke på surrealistiska Biotika, har Albertssons roman också rejält hög äckelfaktor, men på ett mycket bättre sätt (enligt mig). Kort sagt: Positivt överraskad!
(…) Händelseförloppet fram till upplösningen är under sakta utveckling, skrämmande i sitt sätt att smyga sig på i vardagen och vara oförklarligt. Och visst finns här gott om ruskigheter som ger kalla kårar, sådant som fastnar och blir kvar, precis som det skall vara då det gäller så där magnifikt bra skräck. Källare och underjordiska tunnlar där något okänt väntar i mörkret… eller under sängen, utanför dörren, bakom hörnet, något som kanske katten ser, fräser åt och flyr iväg från. Det där som inkräktar, invaderar, dina närmsta, dig själv, rubbar känslan av trygghet.
Lagomlycklig skriver:
Det är en väldigt intressant idé med en psykologiskt krypande olustkänsla. Något är väldigt fel, men invånarna i Stockholm köper läget ganska bra. Att vattnet är otjänligt och luktar surt och att det växer ut långa vita trådar ur näsan på nätterna blir snart ett normalläge. Likaså att elnät och infrastruktur fungerar lite som det vill. Så länge det finns mineralvatten, våtservetter och taxibilar finns ingen anledning att fly fältet till andra delar av landet som inte drabbats, eller hur? Jag gillar verkligen hur författaren gestaltat den förmåga till anpassning som människan har, samt den tilltro till myndigheterna som finns. ”Någon kommer att fixa det här, det måste de ju”, typ.
Och Beroende av böcker skriver:
Det här är riktigt jävla äckligt och läskigt. Bra betyg alltså! Djävulskt långsamt bryts Stockholm och stockholmarna ner till oigenkännlighet. Jag är säker på att många skulle reagera precis så här, nämligen med att göra nästan ingenting. Om man bara blundar och håller ut liite till så kommer nog allt att ordna sig. Snart. När som helst nu. Jag läste den här boken under en tid när jag jobbade för mycket och egentligen inte orkade, men ändå var jag tvungen att plöja några sidor om Elins verklighet varje kväll. För jag måste ju få veta hur det skulle gå! För Elin, Martin och Annelie. Samt viktigast av alla: Harry, Elins katt.
Tack för alla fina ord, det är alltid roligt att läsa. Framför allt är det roligt när någon skriver att de ser fram emot ens nästa bok, det är en underbar komplimang. Att skriva är ett ensamt arbete som inte ger någon direkt utdelning medan man gör det och sedan varken hör eller ser man läsarnas reaktioner. Jämför med musiker som spelar live och får sin publiks uppskattning på så vid eller konstnärer som har vernissage och kan se sin publiks reaktioner och ta emot komplimanger på så vis. Författare är så avskurna från sin publik, på både gott och ont. Men att då få höra, om så bara från en enda person, att denne vill läsa något mer man skrivit eller längtar efter nästa bok, är ovärderligt. Speciellt att kunna minnas det och plocka fram från hjärnans dammiga vrår när man sitter ensam och skriver om natten, och tvivlet smyger sig på, och man undrar om någon någonsin kommer läsa eller uppskatta det man arbetar på.
